Den såkallade regnbågsallians de politiskt korrekta föreställer sig är ingen naturlig koalition, om man inte definierar den mot någon utan även för något (det räcker alltså inte att anse sig förtryckt av vita, heterosexuella män). Vi har tidigare på bloggen tagit upp bland annat konflikter mellan homosexuella aktivister och islamister, liksom konflikten mellan vita och färgade ”antirasister”. Dessa konflikter handlar ofta om odelbara resurser, exempelvis vem som ska ha tolkningsföreträde i den offentliga debatten eller vilken normalitet som ska dominera det offentliga rummet.

Odelbara resurser står också i centrum för det som tvärtom är en icke-debatt, nämligen djurrätt kontra religionsfrihet. Man kan identifiera en positiv inställning till djuren i det svenska bondesamhället och i många religiösa traditioner (sådana inslag finns också i judendom och islam). Samtidigt kan man identifiera en särskild sensibilitet hos den framväxande borgerlighet som inte hade närmare kontakter med andra djur än husdjur, denna har bland annat gett upphov till den humanisering av djur vi idag ser i underhållningsmedia. Den är också grunden för mycket av djurrättsrörelserna. Mot bakgrund av den historiskt nordeuropeiska relationen till bland annat hundar och vårt relativa välstånd är det inte förvånande att sådana rörelser vuxit fram just här, det framstår också som ett tämligen positivt uttryck för vår särart.

Djurrättsrörelser och -partier ingår dock normalt i regnbågsalliansen, och ledande företrädare delar ofta en politiskt korrekt eller kulturmarxistisk sensibilitet och världsbild. Detta skapar problem, och är orsaken till den icke-debatt som nämndes ovan. Det finns en motsättning mellan krav på djurs rättigheter och välmåga å ena sidan och krav på religionsfrihet tolkad som undantag i lagstiftningen för religiösa grupper å den andra. Detta har en särskild sprängkraft på två områden, dels rituell slakt och dels relationen till hundar i det offentliga rummet.

Rituell slakt

De flesta torde känna till att det finns en konflikt mellan slaktmetoder som halal och skäktning å ena sidan och en ständigt förbättrad djurrättslagstiftning å den andra. I denna konflikt tenderar en mångkulturalistisk definition av religionsfriheten att vinna över djurens rättigheter. Detta beror bland annat på att frågan är svår att hantera för en politiskt korrekt sensibilitet, kritiserar man rituella slaktmetoder är det lätt att det tolkas som att man betraktar utövarna av dessa som djurplågare. Frågan undviks därför helst.

En längre artikel om frågan finner vi hos australiensiska Nationalist Alternative här: Animal Cruelty and Kosher/Halal slaughter

Vad man bör tillägga i detta sammanhang är även att icke-rituella slaktformer i köttindustrin reducerar djur till råvaror och att en kapitalistisk logik ofta leder till liknande former av djurplågeri. Idag dessutom i symbios med religiösa slaktintressen.

Hunden i det offentliga rummet

The problem here is that both the UK and Dutch animal parties have a problem in deciding or maybe have already wrongly decided who their enemies and allies are.

If their goal is improving animals’ condition, then the exact reverse is the case
– Enza Ferreri, Liberty GB

I Nordeuropa har hunden sedan länge en god ställning både symboliskt och reellt. Detta skiljer sig starkt från situationen i en del andra kultursfärer. Man kan ibland läsa i media om människor som misshandlats sedan de försökt försvara sina hundar från ”ungdomar” som trakasserat dem, men det placeras sällan i sitt sammanhang. Två diametralt olika inställningar till hunden står här mot varandra, och det rör sig återigen om en kamp om odelbara resurser. Antingen är hunden människans bästa vän, med de rättigheter det medför, eller så är den oren och ska inte röra sig riskfritt i det offentliga rummet.

En längre artikel om detta finner vi på Liberty GB här: Islamic Dog Hatred and Animal Rights Activists’ Silence

Artikeln innehåller bland annat flera exempel på hundfientliga incidenter, från fysiskt våld och busschaufförer som inte släppt ombord ledarhundar till politiska försök att förbjuda hundar i holländska Haag. Ferreri analyserar också hur politisk korrekthet hindrar djurrättspartier att hantera denna fråga, och hur ”antirasism” även i dessa partier övertrumfar djurrätten.

Sammantaget är det alltså en oroväckande utveckling och en svårlöst konflikt. Det är också en möjlig profilfråga för invandringskritiker, om den inte kopplas till icke-rituellt djurplågeri i köttindustrin förfaller det hela dock snabbt till ett ovärdigt hyckleri. Som traditionalist kan man också föreställa sig att de mer djurvänliga inslagen även i judendom och islam skulle kunna leda till någon sorts syntes med djurrättstänkande, i vad mån detta är realistiskt är en annan fråga och leder vidare till diskussionen om det exoteriska och det esoteriska.

Relaterat

Motsättningar i regnbågsalliansen
Motsättningar i regnbågsalliansen Rasifierade kroppar
Djuromsorg i det svenska bondesamhället
Djurrätt och liberalism
Människan och naturen
Nordeuropén och hunden

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.