Den moderna sociobiologin har gjort ett avgörande, teoretiskt genombrott i hur man ser på gruppsamverkan bland människor. Detta ger löfte om en genomgripande förändring av hur man i akademiska sammanhang beskriver verkligheten.
Â
Fram till år 1960 ansågs det rimligt att betrakta sociala grupper och till och med hela ekosystem som höggradigt anpassade enheter, som liknade individer i harmonin och samordningen mellan dess delar och anpassades av det naturliga urvalet. Emellertid användes denna metafor alltför lättvindigt och den kritiserades på 1960-talet. Det fanns goda skäl att ifrågasätta de enkla resonemang om grupper som brukade användas. Problemet kan illustreras med ett exempel.
Â
Antag att en population av kaniner befolkar en ö och att det uppkommer en mutant som är effektivare att beta än övriga kaniner. Den nya kaninsorten konkurrerar ut dem med de gamla anlagen, och snart är alla öns kaniner av denna nya typ. Därpå visar det sig att populationen blir så effektiv att ön överexploateras, betet utrotas och hela populationen dör ut.
Gruppselektionisterna skulle okritiskt ha antagit att det naturliga urvalet försäkrar att kaninpopulationen utvecklas så att den anpassas efter öns resurser. D.S. Wilson & E. Sober konstaterar i Reintroducing Group Selection to the Behaviorial Sciences (1994) att "möjligheten att anpassning på en nivå i hierarkin kan innebära en missanpassning på en annan nivå ignorerades eller antogs utfalla till förmån för den högre nivån".
Denna uppfattning brukar benämnas naiv gruppselektionism. Den avvisas numera men omfattades av många framträdande biologer fram till 1960-talet.
*
År 1966 slog G.C. Williams fast med Adaptation and Natural Selection: a Critique of Some Current Evolutionary Thought, att en anpassning på en viss nivå i den biologiska hierarkin förutsätter en naturlig urvalsprocess på samma nivå.
I kaninexemplet kommer de effektiva gräsätarna att konkurrera ut de ineffektivare. Detta eftersom de förstnämnda får mer avkomma än de sistnämnda. Den här processen kommer att äga rum oberoende av överbetningen som blir följden.Â
Men det går att föreställa sig att ön är en i en större grupp av öar och att det bara är på en av dem som mutationen uppkommit. Då kan den population som har utrotat sig själv som ett resultat av mutationen ersättas av andra populationer som inte har drabbats.
I det här fallet kan man tala om en anpassning på gruppnivå men enbart på grund av att det sker ett naturligt urval. De överlevnadsdugliga populationerna, det vill säga de som inte har infekterats av mutationen, kan ersätta den missanpassade.
*
Dessutom, hävdade Williams, är urval på grupper ovanligt och därför oviktigt i naturen. Williams uppfattning kan få visst stöd av kaninexemplet.
Det förekommer förflyttningar mellan öarna. Vad är det då som hindrar att muterade kaniner infekterar de andra populationerna innan den drabbade population dött ut? Ett annat alternativ är att den drabbade populationen inte utrotas fullständigt utan överlever i ett undernärt och fåtaligt tillstånd. Det skulle förhindra att ön koloniseras av "friska" populationer.
Som Wilson & Sober konstaterar krävs det att "parametrarna i modellen är mycket fint inställda för att urvalet på gruppnivå skall segra över urvalet på individnivå".
*
Williams tredje ståndpunkt gick ut på att endast arvsanlagen upp till en viss nivå, så kallade alleler och gener, kvalificerar sig som enheter för det naturliga urvalet. Det är i allmänhet endast dessa som kan kopiera sig med tillräcklig exakthet.
På individnivå är det bara organismer som fortplantar sig medels kloning som kopierar sig så exakt att det naturliga urvalet kan fungera, hävdade Williams. En organism som fortplantar sig på det vanliga sättet är i stället en unik kombination av arvsanlag som aldrig kommer att existera igen.
Även detta har använts som argument mot förekomsten av naturligt urval på gruppnivå. Tankegången utvecklas i Richard Dawkins vitt spridda bok Den själviska genen från 1976:
"Hos de arter som fortplantar sig sexuellt är en individ en alltför stor och alltför tillfällig genetisk enhet för att duga som enhet för det naturliga urvalet. En grupp av individer är en ännu större enhet. Genetiskt uttryckt är individer och grupper som moln på himlen eller sandstormar i öknen. De är tillfälliga anhopningar eller sammanslutningar. De håller sig förvisso inte stabila genom utvecklingshistoriska tidsrymder.
Populationer kan överleva länge men samtidigt blandas de ständigt upp med andra populationer och förlorar på så sätt sin identitet. Därtill är de utsatta för evolutionära förändringar inifrån. En population är inte tillräckligt avgränsad för att kunna vara en enhet för det naturliga urvalet, och den är heller inte tillräckligt stabil och enhetlig för att kunna ’utväljas’ framför en annan population."
*
Slutsatsen utifrån allt ovanstående blev vad Wilson & Sober kallar Williams första bud, som lär att man inte får tala om anpassning ovanför individnivån. Anpassningen på individnivån kan ha positiva eller negativa effekter på gruppnivån. Dessa effekter är dock irrelevanta för de evolutionära förändringarna.
Williams första bud kom snart att omfattas av majoriteten biologer och uppfattades som ett viktigt vetenskapligt framsteg.
En generation av universitetsstudenter fick lära sig om gruppselektion som ett sätt att inte tänka. Det blev nästan obligatoriskt för författare av vetenskapliga artiklar att försäkra sina läsare att gruppselektion inte kom till användning i resonemanget.
*
Williams tredje ståndpunkt, som förklaras i citatet från Dawkins ovan, innebär emellertid att inte heller individer kan ses som enheter för det naturliga urvalet. En individ är snarare en genernas omgivning.
Detta för med sig vissa svårigheter, enligt Wilson & Sober:
"Naiva gruppselektionister trodde att de högre nivåerna i den biologiska hierarkin var som individuella organismer i samordningen och harmonin mellan sina delar. Enligt Williams och Dawkins, emellertid, kvalificerar sig inte ens sexuellt reproducerande organismer som enheter för det naturliga urvalet eftersom de, i likhet med grupper, är alltför flyktiga. Om en varelse såsom en fågel eller en fjäril inte är en enhet för det naturliga urvalet, vad är det då som begåvar den med den interna harmoni som underförstås i ordet ’organism’?"
Som ett svar på den frågan införde Dawkins begreppet bärare (eng: vehicle of selection, ibland översatt till "överlevnadsmaskin").
Generna i en individ liknas vid besättningen på ett roddarfartyg. De är illa tvungna att samarbeta eftersom de alla sitter i samma båt. Enda sättet för generna att reproducera sig själva är genom att få hela den individuella organismen, hela "bäraren", att överleva och fortplanta sig.
*
Men, frågar sig Wilson & Sober, om man accepterar att individer kan fungera som genernas bärare, hur är det då med grupper? Varken individer eller grupper kan göra tillräckligt exakta repliker av sig själva. Därför kan inte det användas för att hävda att individer och grupper är väsensskilda.
Gruppselektionisterna har aldrig grundat sina resonemang på föreställningen att grupper av individer skulle ha förmågan att kopiera sig själva.
Tesen har i stället varit att grupper av individer kan fungera som individer, det vill säga att en grupp av organismer själv kan betraktas som ett slags superorganism. Eller med Dawkins språkbruk: att en grupp av individer under vissa omständigheter kan vara en bärare.
*
Faktum är att man med hjälp av spelteori kan visa matematiskt att vissa grupper av organismer fungerar som bärare (superorganismer). Det finns också tydliga exempel på detta från naturen, speciellt de samhällsbyggande insekterna, såsom bin, getingar och myror.
Betänk en mutation hos bin som förbättrar deras kapacitet att samla nektar till kupan. Något som för med sig att bidrottningen kan frambringa mer avkomma.
Denna mutation skulle sprida sig, men inte genom att de effektivare bina konkurrerar ut sina kolleger i den egna kupan. Den skulle sprida sig genom att de bisamhällen som har bin av denna effektivare sort konkurrerar ut andra bisamhällen som saknar sådana bin.
Hela bisamhället är bäraren för detta arvsanlag, snarare än det enskilda biet.
*
För att ta ett fall som utvidgar begreppet även i motsatt riktning: det finns hos getingar exempel på en genmutation som ökar möjligheterna för sig själv att kopieras till avkomman genom att minska samma möjligheter för andra gener.
Biologer brukar beteckna gener av detta slag som förbrytare. De bryter mot reglerna för de genetiska omkombinationerna vid könscelldelningen.
Om en förbrytargen får helt fritt spelrum kan avkomman som genen kopieras till dö. Om den hämmas av andra faktorer, som brukar benämnas "ett genernas parlament", kan avkomman överleva, om än försvagad.
Detta visar hur det naturliga urvalet kan verka på ett arvsanlag på flera nivåer.
Getingen är en grupp av gener ur förbrytargenens perspektiv och en bärare för övriga gener. Samtidigt är den en organisk del av en större bärare i form av getingsamhället. Förbrytargenen utsätts för ett positivt urval på den lägsta nivån och ett negativt på de båda högre.
*
Dessa insikter innebär att Williams första bud måste omvärderas.
Det är fortfarande korrekt "att en anpassning på en viss nivå i den biologiska hierarkin förutsätter en naturlig urvalsprocess på samma nivå".
Däremot stämmer det inte att "urval på grupper [är] ovanligt och därför oviktigt i naturen" även om man accepterar att endast gener och alleler kan kopiera sig med tillräcklig exakthet. När man inför begreppet bärare visar en närmare analys att det naturliga urvalet mycket väl kan verka på grupper.
Vi får sålunda en teori om ett naturligt urval som verkar på en hierarki av biologiska enheter, där anpassningen på en nivå kan motverkas av anpassningen på en annan. Teorin blir enhetlig, med övriga sociobiologiska inriktningar inrymda som specialfall.
*
Sociobiologer har brottats mycket med en särskilt intressant egenskap: de oegennyttiga eller altruistiska tendenser som finns hos många människor.
Dessa tendenser är nedärvda. Det innebär enligt utvecklingsläran att det bör ha skett ett naturligt urval som på något vis har gynnat individer med anlag för altruism.
Därför sökte Dawkins i Den själviska genen förklara förekomsten av altruism i termer av genernas "själviska" strävan att kopiera sig själva.
I kombination med Williams första bud mot anpassning på gruppnivå gav detta sociobiologin en nihilistisk karaktär. Resonemangen gick ut på att altruismen är skenbar, att vi alla alltid är i någon mening egennyttiga, också när vi uppfattar oss som oegennyttiga.
Dessa beskrivningar lät sig göras genom att genens kopiering av sig själv i överförd bemärkelse kallades "självisk". Metaforen syntes ofarlig eftersom gener inte uppfattas som medvetna varelser. När resonemangen tillämpas på organismer, genernas bärare, blir det dock svårare att hålla isär begreppen.
Exempelvis kan en mor som offrar sig själv för att rädda sitt barn undan en tsunami beskrivas som självisk, eftersom hon genom att hjälpa barnet hjälper sina egna gener att överleva. Med ett normalt språkbruk skulle ordet självisk ha reserverats för den mor som räddar sitt eget skinn och avstår från att hjälpa barnet.
Den själviska genen svämmar över av detta slag av ointuitiv begreppsanvändning, som suddar ut gränserna mellan moraliskt och omoraliskt beteende. Än mer förbryllande blir tankegångarna som skall förklara osjälviskt handlande i förhållande till en större grupp av människor, som kanske inte ens är nära släkt.
*
Renässansen för grupper som legitima föremål för det naturliga urvalet kastar ett nytt ljus över altruismen. En grupp av osjälviska personer är nämligen i många stycken överlägsen en grupp av nyttomaximerande individualister.
Det är lätt att tänka sig förhistoriska situationer där nära gruppsamverkan har varit ett villkor för överlevnad.
På nordliga breddgrader har det väl främst handlat om en kamp mot elementen. I mer tätt befolkade områden söderut har det i högre grad handlat om en direkt kamp mellan konkurrerande klaner och folkstammar.
I båda fallen gäller att ju fler oegennyttiga medlemmar, desto bättre är det för gruppen.
*
Men en grupp och dess osjälviska medlemmar kan utnyttjas av en "fripassagerare", eller "fuskare" (jfr "förbrytargen"), det vill säga en person som drar nytta av sin grupptillhörighet utan att identifiera sig med gruppen eller ge någonting tillbaka i form av förpliktelser eller osjälviskhet.
Man kan till exempel tänka sig att en bys alla osjälviska medlemmar hjälps åt att omgärda byn med en palissad, som skydd mot en annalkande fiendehär. Samtidigt passar fuskaren på att i stället arbeta med sin egen trädgårdsodling för att skaffa tillräckligt med mat inför vintern för sig och sina barn.
Fuskaren får på detta sätt både skydd mot fiendehären och gott om mat. Blir det en hård vinter har han en avgörande fördel gentemot sina grannar. Detta innebär att anlagen för osjälviskhet på sikt ersätts av mer själviska anlag och att gruppen skingras.
Därför behövs något slag av sociala kontrollmekanismer som förhindrar eller försvårar fusk. I exemplet ovan kan man tänka sig att fuskaren och hans familj förvisas från byn om han inte bättrar sig.
Kontrollmekanismer av detta slag har samma funktion för människorna i en grupp som lagarna för könscelldelningen har för generna i en organism.
*
Många människor uppfattar instinktivt när sådana kontrollmekanismer är i bruk och är då beredda att av egen fri vilja låta allmännyttan gå före egennyttan.
Somliga söker sig också självmant till sammanhang där de helt förväntas uppge sina privata intressen för gruppens. Det gäller till exempel vissa politiska eller religiösa sammanslutningar eller militära elitförband.
Även i mer alldagliga situationer är människor i allmänhet beredda att identifiera sig med en grupp. Sociologiska undersökningar visar att anställda som trivs på sin arbetsplats upptar företagets intressen som sina egna. Till och med anställda på den lägsta nivån i rangordningen tar beslut som förutsätter ett svar på frågan: "Vad är bäst för företaget?"
Generellt gäller att människor tenderar att sluta sig samman i samarbetande lag vid minsta antydan om att de befinner sig i en situation där olika grupper kämpar mot varandra. Ofta undviker en medlem att exploatera sin grupp också när han i experimentellt syfte ges säkra fuskmöjligheter. Barn formerar sig i grupper lika spontant som vuxna.
Detta är typiska kännemärken för en egenskap som har gynnats (och gynnas) av det naturliga urvalet. När det går att förhindra att gruppen undergrävs inifrån är osjälviskhet fördelaktig också för individen.
*
Dessa fakta och insikter är av epokgörande teoretisk betydelse, inte bara inom sociobiologin utan också inom andra beteendevetenskaper, som alla har förhärskats av sin variant av doktrinär individualism.
Sociobiologin har fått en kraftigt förbättrad förklaringskapacitet sedan man återupptäckt gruppselektionens betydelse, vilket bland annat gett upphov till professor Kevin MacDonalds välkända arbeten.
Emellertid är detta bara början. Den nya sociobiologin erbjuder en solid grund för en rad forskningsprogram, som alla kommer att beskriva, analysera och förklara samhället på ett uppbyggligt sätt med samspel och motsättningar mellan biologiskt definierade folkgrupper som verklighetsbeskrivningens naturligaste byggstenar.
Detta är revolutionerande om man betänker att olika marxistiska och individualistiska läror i dag dominerar samhällsvetenskapen och att sociobiologin är så grundläggande att andra vetenskapsgrenar kan reduceras till den. Inom varje område där den nya sociobiologin gör sitt intåg, kommer den politiskt korrekta åskådningen att tvingas dra sig tillbaka.
Â
——————————————–
Den här artikeln publicerades först i Folkets Nyheter nr 4, 2005. År 2005 var Wilson & Sobers ståndpunkter ännu en minoritets bland etablerade sociobiologers. Sedan dess har synsättet i kraft av starka argument blivit alltmer etablerat.
Om skribenten: Lennart Berg
