Bland de mest grundläggande skillnaderna mellan en europeisk världsåskådning å den ena sidan och en liberal eller marxistisk å den andra återfinns antropologin, synen på människan. De senare ideologierna problematiserar överhuvudtaget sällan sin människosyn, utan den är för dem något som tas gör givet (mycket förenklat kan man beskriva vänsterns människosyn som infantil och den liberala homo oeconomicus som autistisk). För europeiska ideologier är människosynen mer central, bland annat genom att hedersbegreppet gör den till något som har betydelse även i det egna livet. Idag ska några av skillnaderna i antropologi tas upp.
Realistisk
…alla genuint politiska teorier förutsätter människan som "ond", det vill säga ingalunda betraktar henne som oproblematiskt, utan som ett "farligt" och dynamiskt väsen.
– Carl Schmitt
Den europeiska antropologin, och med den besläktade antropologier, utmärks av sin realism. Vänsterliberalismen är utopisk eftersom den betraktar människan som i grunden god, men en mer nykter inställning till människan är att hon även har egenskaper som kan göra henne ond. Korruption kan drabba de flesta (och, ironiskt nog, särskilt de individer som saknar det hedersbegrepp som är så förhatligt för vänsterliberalerna). Påverkad av rus, individuellt eller i en massa, kan de flesta bete sig på ett sätt de annars tar avstånd från. Et cetera. Utgår man a priori från att människan är god kan man råka skapa samhällen där de lata, de korrupta och de fanatiska utan självinsikt kan göra stor skada.
Den europeiska världsåskådningen är alltså medveten om människans djuriska sida. Att enbart se den skulle dock leda till misantropi och pessimism, myntets andra sida är därför lyckligtvis ett erkännande av den potential hos människan som är gudomlig. Även detta skiljer vår världsåskådning från vänsterliberalernas. Med mytens språk har människan arv både från Dionysos och titanerna. Perspektivet här är evighetens, vilket för oss vidare till nästa aspekt av antropologin.
Hierarkisk och heroisk
To Ride, Shoot Straight and Speak the Truth
– indo-ariskt ordstäv
Den europeiska människosynen är hierarkisk, eftersom olika tillstånd värderas olika högt. Ett liv som fylls med mat och droger är därför sämre än ett liv som ägnas åt att kämpa för det som är rätt. Den som inte håller sitt ord är mindre värd än den som gör det. Et cetera. En viktig skillnad mellan europeisk och vänsterliberal antropologi här är att många vänsterliberaler tycks anse att det viktiga inte är att vara en bra människa, så länge man har rätt åsikter (och alltså strävar efter att använda andra människors tid och pengar till ändamål som anses bra). För en konservativ europé är det mer tveksamt om den som inte klarar att exempelvis hålla sitt ord har förmågan att avgöra hur ett helt samhälle ska fungera.
Jag är 73 år gammal, grovt sagt har jag väl egentligen levt två, kanske tre av dem.
– Lampedusa
Kvintessensen av den hierarkiska antropologin är det europeiska hedersbegreppet. I en vänsterliberal världsåskådning är heder istället något främmande och svårbegripligt, oavsett om vi talar om homo oeconomicus eller marxister. För de senare tycks sanningen exempelvis ha samma funktion som en gaffel, ett redskap som man använder när det är praktiskt men inte annars.
Man kan här också tala om en kvalitativ inställning till livet, där det ska fyllas med kvalitet snarare än med repetition och mer-av-samma. I traditionalismen utmärks det liv som är värt att sträva efter av kopplingen till det gudomliga.
Organisk och politisk
…the solitary crowd of millions of "I’s", all forced into the mini-destiny of a petty, egotistic life that is increasingly painful, all in the increasingly more anguished search for a micro-happiness that wilts in the narcissistic shrivelling-up of the individuals into themselves. But the egalitarian society does not leave any other existential choice to its nomads… a society that converts the hierarchy of personalities into the atomising egalitarianism of individuals, that disintegrates the links of belonging and eradicates the identitarian consciousness…
– Pierre Krebs
En europeisk antropologi är organisk, och erkänner människans behov av en kultur, en identitet och en ödesgemenskap. Detta är oförenligt med den liberala individualismen, vilken i avsaknad av en tydlig koppling till en ödesgemenskap leder till diverse anomier (från dåligt psykiskt mående till minskat socialt kapital). En organisk och hierarkisk antropologi är också i sin förlängning politisk, en del av det goda livet är att ta del av sin gemenskaps politiska liv. Människan är, med Aristoteles termer ett politiskt djur, och den som vänder det politiska ryggen är med ett grekiskt uttryck en idiot.
Detta betyder samtidigt att den organiska antropologin är demokratisk. När samhället avpolitiseras och reduceras till en marknad med en administrativ apparat, dör också demokratin. Vilket ytterligare bidrar till atomiseringens många anomier.
True democracy, for Schmitt, means popular sovereignty, whereas liberal democracy and liberal parliament aim at curbing popular power. For Schmitt, if democratic identity is taken seriously, only the people should decide on their political destiny, and not liberal representatives, because "no other constitutional institution can withstand the sole criterion of the people’s will, however it is expressed." Liberal democracy, argues Schmitt, is nothing else but a euphemism for a system consecrating the demise of politics and thus destroying true democracy.
– Tomislav Sunic
Antiegalitär
The constitution of 1795, like its predecessors, was made for man. But there is no such thing as man in the world. In my lifetime I have seen Frenchmen, Italians, Russians, etc.; thanks to Montesquieu, I even know that one can be Persian. But as for man, I declare that I have never in my life met him; if he exists he is unknown to me.
– de Maistre
Kopplat till realismen och den organiska grundsynen är den europeiska antropologins antiegalitarism. Man utgår kort sagt från att människor inte är likadana. Det finns skillnader, både biologiska och andra, mellan könen, mellan människoraserna, mellan kulturer. Detta är inget negativt, utan bidrar till världens rikedom. Man kan här tala om en pluralistisk världsåskådning, etnopluralism är en naturlig följd. Sådan feminism som vill likrikta könen och sådan ”antirasism” som vill utplåna alla raser är oförenliga med en europeisk uppskattning av världens mångfald och erkännande av de många skillnader som finns.
Dessa skillnader finns även inom samhällen, i europeisk historia återkommer sedan indo-europeisk tid de tre funktionerna (på latin sammanfattade som oratores, bellatores och laboratores, de som ber, de som strider och de som arbetar). Dessa tre grupper är idealiskt sett interdependenta, och samarbetar för att skapa ett fungerande samhälle. Bristande balans dem emellan kan få allvarliga konsekvenser, marxismens ”klasskrig” är därför inget mål. En följd av den organiska och antiegalitära världsåskådningen är förövrigt att man som europé ogärna bygger ett samhälle på individer som den liberala parlamentarismen gör, istället föredras en korporatistisk ordning liknande den medeltida ståndsriksdagen där naturliga grupper representeras snarare än partier.
Vad man kan notera är de tydliga beröringspunkterna mellan en traditionell europeisk antropologi och de såkallade livsvetenskapernas rön (sociobiologi, humangenetik och liknande). Man kan också notera att den långa färden från en vänsterliberal till en mer europeisk övertygelse ofta kantas av en serie aha-upplevelser, många av dessa berör just antropologin.
Relaterat
Arnold Gehlens filosofiska antropologi
Reflektioner kring antropologi och maktens konsensus
Corneliu Codreanu – The Prison Notes
Om skribenten: Joakim Andersen
