Igår har Salemmanifestationen ånyo ägt rum, en värdig minnesmanifestation för en mördad 17-årig kille och samtidigt en protest mot hur ”samhället” hanterat detta mord. Som vanligt har manifestationen kantats av våld från såkallade vänster- och antifascistiska grupper. Detta våld har i år varit så grovt att media uppmärksammat det mer än vanligt. Som vanligt har medias bevakning av manifestationen dock, mig veterligen, inte innehållit en enda längre intervju med manifestationens deltagare. Som vanlig svensson kommer man därför att ha lika bristande kunskap om manifestationen som vanligt, annat än diffusa intryck av att det har något med ”nazism” att göra.
Medborgarrätt då och nu
Salemmanifestationen bör dock i första hand ses som ett uttryck för en svensk medborgarrättskamp. Jag inser att detta kan låta otroligt för den som framför sig ser långa led av ”nazister”, och det kan därför behövas en förklaring. ”Ni har ju rösträtt, vad gnäller ni för?”, kan en eller annan förmodligen invända när man kopplar Salem till svensk medborgarrätt. Men medborgarrätt är något ständigt föränderligt, precis som maktrelationerna i ett samhälle. På 1800- och det tidiga 1900-talet var rösträtten mycket riktigt central. Men idag lever vi i ett mediasamhälle, och där spelar media istället en central roll. Syns du inte så finns du inte, kan man sammanfatta situationen idag.
Deltagarna i Salemmanifestationen lever i ett samhälle där de dagligen möts av budskap från media, budskap som ena dagen tar upp hur synd det är om kvinnor, nästa dag hur synd det är om homosexuella, och tredje dagen hur ohyggligt synd det är om invandrare. Detta är det sätt på vilket vårt mediasamhälle avgör vilkas lidande som är legitimt. Den som inte inser dels att detta är en central form av maktutövande, dels att detta är mediasamhällets erkännande av olika gruppers symboliska värde, har mentalt fastnat i tidigt 1900-tal.
Deltagarna i Salemmanifestationen kan då se hur media behandlat den mördade 17-åringen. Det har kortfattat skrivit att han ”dödades” efter ett ”bråk”. Men de vet samtidigt att människor ”dödar” man inte, människor mördas, och de vet att det var inte ett ”bråk”, det var ett utdraget tortyrmord där Daniel ensam misshandlades av en stor grupp invandrarungdomar. Kort sagt, i ett samhälle där media normalt hedrar de döda med långa artiklar, så bedömde media att Daniels död inte skulle hedras. Media behandlade Daniel som en icke-människa, och de politiker som i vanliga fall gärna uttrycker sin sympati gjorde likadant.
I det mediasamhälle som vi idag lever i så förvägrades han sina medborgerliga rättigheter. Rättigheter som inte på något vis är stadfästa i någon lag, men som ändå vuxit fram naturligt och ses som självklara av de flesta av oss. Men medias behandling av mordet på Daniel visar samtidigt att dessa rättigheter är orättvist fördelade, och de visar det dessutom på ett så tydligt sätt. Många av deltagarna i manifestationen är vana vid att vara mediasamhällets icke-människor. De är vana vid att deras vänner kan åka på stryk av ”ungdomsgäng” utan att media behagar ta upp det. De är vana vid att deras skolor låter bli att spela deras nationalsång eller fira jul på deras sätt. De vet att kommer de till skolan i en tröja med svenska flaggan så blir de hemskickade och får prata med en kurator, men kommer någon i en kurdisk flagga så händer ingenting. De vet att kallar de någon för något nedsättande så hamnar det i tidningen som en ”rasistattack”, men kallas deras lillasyster för ”svennehora” så händer ingenting. De vet alltså mycket väl att de inte har samma medborgerliga rättigheter som andra, de vet att de är andra klassens medborgare i sitt eget land, de vet instinktivt att de ofta behandlas som icke-människor i det offentliga rummet. Men ingen av dem har blivit mördad, och fått mordet förtiget i media.
Jag är fullt medveten om att det deltar mer eller mindre övertygade och ideologiskt insatta nationalsocialister i Salemmanifestationen, men för det första är detta ganska ointressant, och för det andra deltar det också många som inte är det. Sannolikt är det den politiska manifestation av sitt slag som drar flest ”opolitiska” ungdomar, eftersom det för dem blir en möjlighet att hedra en ung pojke som både mördats och sedan behandlats som en icke-människa av media, politiker och domstolar, dels för att det ger dem en möjlighet att protestera mot det samhälle som förvägrar dem samma rättigheter som alla andra.
Salemmanifestationen är alltså både en minnesmanifestation och en manifestation för svensk medborgarrätt, och detta gör den unik i sitt slag. Detta gör också att den inte kommer att kunna stoppas i första taget. När medias bevakning från Salem envisas med att undvika några som helst intervjuer med deltagarna om deras tankar bakom det hela, så bekräftar det bara vad de redan vet, nämligen att i mediasamhället behandlas de som icke-människor. Vilket naturligtvis gör det ännu viktigare att delta nästa år. När den ”vänster” som ägnar sig åt en ”motdemonstration” främst drivs av hat och viljan att förstöra, och detta tonas ner av media, så bekräftas också det de redan vet, nämligen att olika människor behandlas olika i mediasamhället. ”Vänstern” kan ha med sig en fana som öppet skändar Daniels minne, med texten ”En fixad, nu tar vi resten”, utan att media uppmärksammar detta oerhört osmakliga tilltag. Deltagarna i marschen vet däremot mycket väl att om de gjorde något liknande skulle det skrivas om det i veckor framåt. De vet att Daniels minne kan man ostraffat skända i dagens mediasamhälle, men andras minnen behandlas på annat vis.
Och detta innebär att manifestationen fyller en central roll i kampen för svensk medborgarrätt och likabehandling. Våra döda är värda samma respekt som andra, och så länge vi inte får det kommer vi att vara andra klassens medborgare. Och så länge kommer vi att vara tvungna att känpa för vår rätt.
Om skribenten: Joakim Andersen
