Den franske författaren Michel Houellebecq har länge tillhört mina favoriter. Hans böcker genomsyras av en svart, nedtonad humor som skiljer dem från det gapiga och tråkiga, samtidigt som de innehåller en realistisk skildring av verkligheten som inte är förenlig med de politiskt korrekta utopierna och illusionerna. Houellebecq har därför länge varit en kontroversiell författare, vars roliga böcker stryker den nya klassens sensibiliteter mothårs. Samtidigt antyder hans framgångar att denna nya klass inte enbart uppskattar att få sina illusioner bekräftade, utan även kan ha en mer subversiv aptit.
Många av Houellebecqs tidigare verk har rört sig nära det politiska, med brutala och svartsynta skildringar av sådant som de etniska relationerna i mångkulturella samhällen, hur sexuell frigörelse förvandlat ännu en social sfär till en arena för konkurrensens logik, et cetera. Med sin nya bok, The Map and the Territory, avlägsnar han sig dock en hel del från det vi vant oss vid. Man får intrycket att Houellebecq insett att ”vi” egentligen redan vunnit, att invandringspolitiken och könsrelationerna framöver kommer normaliseras, och att han därför inte längre upplever det som särskilt provokativt eller relevant att beröra dessa ämnen. Istället tar han med The Map and the Territory chansen att skissera ett positivt alternativ, och att beröra konstens roll.
This new generation turned out to be more conservative and more respectful of money and social hierarchies than all those preceding it. More surprisingly, the birth rate had by this time actually risen in France, even without taking into account immigration, which, anyway, had falen to almost zero since the disappearance of the last industrial jobs and the drastic reduction of social security cover imposed at the beginning of the 2020s.
Handlingen i boken följer konstnären Jed Martin. Vi känner igen honom från tidigare huvudpersoner, han har något närmast apatiskt i sin personlighet och kommer inte nära andra människor. Jed är till skillnad från tidigare huvudpersoner knappt ens intresserad av sex, den morbida sidan saknas också. Denna melankoliska och distanserade personlighet närmar sig dock bitvis det religiösa, det oskuldsfulla och det andäktiga, och det är här Houellebecqs utveckling som författare börjar bli spännande. De flesta läsare vet förmodligen redan från början att Houellebecq själv dyker upp i boken, och att han blir mördad i den. Detta kan antas ha en djupare symbolisk betydelse, där Houellebecq avlivar sig själv och på så vis avslutar ett kapitel. Den distanserade, amoraliske sanningssägaren, den Houellebecq som njutbart punkterat nyvänsterns övertygelser men aldrig kommit med några egna, dör i boken. Kan man då ana en återfödelse?
… you were living in an ideologically strange period, where everyone in Western Europe seemed persuaded that capitalism was doomed, and even doomed in the short term, that it was living through its very last years, without, however, the ultra-left parties managing to attract anyone beyond their usual clientele of spiteful masochists.
En sådan återfödelse antyds, bland annat genom att bokens Houellebecq söker sig tillbaka till sina rötter på den franska landsbygden, och genom att den gamle ateisten visar sig ha döpt sig strax innan han mördas. Houellebecq är uppenbart beläst, och i The Map and the Territory pekar de många litterära referenserna mot mer eller mindre sakral konst och reaktionära författare. Han beskriver djupgående William Morris och Charles Fourier som företrädare för ett annat sätt att se på konst och arbete (till och med Guenon dyker upp på ett hörn).
William Morris was close to the Pre-Raphaelites… to Gabriel Dante Rosseti at the beginning, and to Burne-Jones right until the end. The fundamental idea of the Pre-Raphaelites was that art had begun to degenerate just after the Middle Ages, that from the start of the Renaissance it had cut itself off from any spirituality, any authenticity, to become a purely industrial and commercial activity…
I handlingen ställs två perspektiv på konsten mot varandra. Där finns marknaden, där konstens värde bestäms genom dess pris, men ett annat perspektiv, besläktat med det pre-rafaelitiska, skisseras också. Samtidigt övergår dessa i varandra, när konstmarknaden upptäcker den mer sakrala konsten (Houellebecq har kort sagt inte skrivit en så tendentiös roman att man kan dissekera den som ett politiskt manifest).
Man anar också en utveckling där intresset för rötter, landsbygd, et cetera i kombination med Frankrikes förvandling till en ekonomi baserad på turism och tjänster, leder till en önskvärd normalisering. Samtidigt genomsyras romanen av Houellebecqs kännetecknande melankoli och vemod, känslan av allts förgänglighet. På ett mer ytligt plan händer det heller inte så mycket i romanen. En recension av The Map and the Territory bör dock vara välvillig och generös, då det är tydligt att Houellebecq här utmanar sig själv som författare och rör sig in på helt nya områden. Denna utveckling är både spännande och lovande. När han, förmodligen lagom till nästa bok, hittat sin nya stil kan det bli hur bra som helst. Även The Map and the Territory är en bra bok, fast man i hög grad saknar de elaka pikarna mot vänstern och liberalerna. Om man inte läst honom tidigare bör man därför börja med något mer klassiskt verk, men om man sedan tidigare uppskattar Houellebecq rekommenderas även The Map and the Territory.
Relaterat
Houellebecq – Refug
HP Lovecraft – Mot världen, mot livet
Houellebecq – Konkurrens till döds
Houellebecq – Plattform
Houellebecq – Elementary Particles
Oskar Roehler – Elementarpartiklarna
Om skribenten: Joakim Andersen
