Hunter S. Thompson var en av 1900-talets mer intressanta amerikanska författare, idag förmodligen mest känd som författaren till boken bakom filmen Fear and Loathing in Las Vegas. Genom sitt långt gångna dramatiserande av den egna personen var Thompson många gånger snubblande nära att bli en parodi på sig själv, men han kunde också skapa oförglömlig litteratur. Bland det synnerligen begränsade antal romaner han skrev återfinner vi The Rum Diary, nyligen filmatiserad med Johnny Depp i huvudrollen.
Semikolonialt San Juan
…alltsammans ägde rum i gamla pittoreska Puerto Rico, där alla brände amerikanska dollar och körde amerikanska bilar och satt kring roulettbord och lekte att de var i Casablanca. Ena delen av stan såg ut som Tampa och den andra som ett medeltida hospital.
– Kemp
Thompson hade själv arbetat som journalist på Puerto Rico under det tidiga 1960-talet, och The Rum Diary följer journalisten Paul Kemp som något dessförinnan anställs av en engelskspråkig tidning på ön. Puerto Rico kan vid denna tid beskrivas som ett semikolonialt samhälle, med en infödd spansktalande majoritet och en amerikansk ekonomisk och politisk elit. Under det sena 1950-talet var det bara några år sedan amerikansk militär utfört rena massakrer på puertoricanska nationalister, och under Kemps tid på ön var klyftan mellan infödda och nordamerikaner mycket tydlig.
Thompson beskriver en tämligen klassisk kolonial situation, där inte minst amerikanska ekonomiska intressen exploaterar ön. De politiska sammanhangen framstår också de som korrupta, de infödda beskrivs tidvis som slarviga, tjuvaktiga och dumma.
Det som kanske mest effektivt illustrerar den semikoloniala situationen är relationen mellan Kemps journalistvänner och lokalbefolkningen. Denna relation präglas i oväntat hög grad av distans och fientlighet. De numera obligatoriska episoderna där en huvudperson i en bok eller film vinner ”street cred” genom att accepteras av en eller annan utomeuropeisk grupp lyser här med sin frånvaro, tvärtom är det flera gånger naket våld som definierar relationen mellan Kemp och de spansktalande.
Koloniala samhällen är sällan fullt så förutsägbara som den antikolonialistiska myten lärt oss, och i egenskap av medlemmar av tämligen marginella sociala skikt lever Kemp och hans försupna journalistvänner också relativt farligt. I flera situationer är det de infödda som får övertaget, och kan misshandla dem eller utsätta dem för rättsliga övergrepp. Spritvansinnets kulmen och vändpunkt utgörs i boken av en kortfattat men mycket obehagligt skildrad våldtäkt på den afro-karibiska grannön St Thomas.
Romträsket
Det är få tjejer som ser positivt på en man av min ull, en brutal åldringsmisshandlare. Jag kom ihåg hennes min när hon såg mig hålla den gamle upptryckt mot fönstret. Det var nästan för mycket att kunna överbrygga.
– Kemp
Thompsons skildring av ett kolonialt samhälle är effektivt genomförd, men tjänar samtidigt som bakgrund till ett annat skeende. Den krets av journalister och tidningsanställda Kemp tillhör utgör ett mikrokosmos präglat av förfall och misär, inte minst genom det flitiga konsumerandet av rom. Man känner här igen Thompsons humoristiska och fartfyllda skildringar av droger och sprit, även om det aldrig blir lika hysteriskt som i Fear and Loathing så är det ofta väldigt roligt. Det säger något om Thompsons begåvning som författare att han redan i början av skeendet fängslar läsaren med beskrivningar av hur Kemp ofrivilligt framstår som en drucken åldringsmisshandlare på flygplanet, eller hur hans nya arbetsgivare uppgivet och mycket trött på mänskligheten frågar ut honom för att ta reda på om han är en degenerat.
Skrattet fastnar dock gradvis i halsen. Den underhållande ansamling av marginalpersoner som arbetar på tidningen hamnar i situationer som är alltmindre underhållande, och alltmer följer en mörk och obönhörlig logik som via misshandel och åtal leder till en logisk kulmen på St Thomas. På så vis är detta en sorts spritvansinnets Mörkrets hjärta, där huvudpersonernas färd in i dimman samtidigt är en riskabel utmaning av det semikoloniala samhällets mer eller mindre outtalade sociala gränser. Här kan man också identifiera åldrandet som ett inslag i handlingen. Thompson var bara 22 år när han skrev The Rum Diary, men Kemp har passerat 30 och redan börjat inse att av ungdomens stora drömmar och planer blev det inte särskilt mycket. En representant för dessa drömmar är istället kollegan Yeamon.
Yeamon och hans destruktiva förhållande till flickvännen Chenault står också i centrum för det triangeldrama som Kemp dras in i. Detta är dock relativt perifert för handlingen.
Sammantaget är det i varje fall en både underhållande och läsvärd bok, inte minst för Thompsons levande skildring av det semikoloniala Puerto Rico och Kemps färd in i dimman. Boken har nyligen filmatiserats av Johnny Depp, med ett något tveksamt resultat. Målet med projektet tycks ha varit att göra en Fear and Loathing in Puerto Rico, problemet är att det inte är en sådan Thompson skrivit. Mycket av den realism och den avsaknad av pekpinnar som tillhör bokens förtjänster har därför ersatts med en mer svart-vit historia kryddat med ett antal spektakulära inslag. Så har Yeamon helt försvunnit, eller snarare uppgått i Hal Sanderson som i boken är tämligen sympatisk men i filmen är en typisk företrädare för stereotypen ”rik och otrevlig vit man”. Den perverterade svensken Moberg och journalistkollegan Robert Sala har i någon mån fått överta några av Yeamons funktioner, inte minst Moberg är i filmen en bisarr figur.
För att mer likna Fear and Loathing har man också fört in inslag som tuppfäktning och ett omotiverat drogexperiment. Sammantaget är det inte helt lyckat. Filmen är bitvis underhållande, men inte i nivå med boken. Boken rekommenderas däremot varmt.
Relaterat
Fear and Loathing in Las Vegas
Hunter S. Thompson/Kingdom of Fear
Om skribenten: Joakim Andersen
