De flesta som varit på en hårdrockskonsert har förmodligen noterat hur homogena besökarna brukar vara rent etniskt. Detsamma gäller, paradoxalt nog, många punkspelningar och, om folk själva får välja, bostadsområden. Några av orsakerna till denna ”frivilliga segregering” tas upp av professor Kevin MacDonald i artikeln Psychology and White Ethnocentrism. Det är en mycket värdefull artikel som introducerar begreppet implicit whiteness, och förklarar några aspekter av den moderna (vita) etnomasochismen. Han utgår från den etno-sociala identiteten ”white”, som kanske hör hemma mer i USA än i Sverige, men det är en detalj i sammanhanget.

Implicit och explicit psykologi
Kärnan i MacDonalds artikel utgår från modern psykologisk forskning. Denna har kommit fram till att vår hjärna har två olika sätt att processa information. Det ena är implicit (”outtalat”), och pågår hela tiden utan att vi är medvetna om det. När vi talar med en bilförsäljare processar vår hjärna hela tiden en stor mängd information, såsom dennas kroppsspråk, kön, ras, klädsel och ålder, et cetera. Implicita funktioner är dels medfödda, dels sådant vi lärt oss så väl att vi kan det ”utantill” (”det är som att lära sig cykla” är ett sätt att uttrycka det hela). Det andra sättet att processa information är explicit (”uttalat”). Detta är medvetet och kräver ansträngning, och det är betydligt långsammare än det implicita.

Professor MacDonald påpekar att vi implicit har ett antal rasliga stereotyper, och att vi implicit är etnocentrister. Detta innebär att när en vit försöksperson i en psykologisk studie snabbt visas bilder på svarta så kommer han/hon att reagera med fruktan. Bilder på vita leder inte till denna reaktion, och både liberaler, konservativa och antirasister reagerar på samma sätt. Det tycks alltså som om evolutionen försett oss med en implicit mekanism som får oss att föredra de som liknar oss själva. Denna medfödda mekanism förstärks sedan genom de budskap vi får under vår uppväxt (vilket kan vara allt från att svarta barn upplevs som bråkigare i skolan, till att vi råkar läsa brottsstatistiken för olika områden, eller slå på en TV med nyheter från Afrika). Resultatet av allt detta är att normalt trivs vi bäst och känner oss tryggast med våra egna.

Men denna implicita etnocentrism motverkas av en explicit ideologi som vi tar del av under uppväxten, och som i nationalistiska kretsar inte sällan jämförs med ren hjärntvätt.

Det ansträngda leendet
Vi tillåts nämligen inte följa våra implicita reaktioner, eller tala högt om dem, då detta tolkas som det kanske mest negativa och föraktansvärda vårt samhälle känner, nämligen ”rasism”. Detta synsätt har internaliserats av de flesta, och innebär att när man talar om för en vit försöksperson i den ovan nämnda studien att han/hon reagerar med rädsla på bilder av svarta, så kommer han/hon att ta betydligt längre tid på sig att reagera på bilderna. Anledningen är att det explicita tänkandet kopplas på, för att man inte vill framstå som rasist.

På samma vis påpekar MacDonald att många vita i interaktion med svarta säger en sak med sina ord, men ger andra budskap med sitt kroppsspråk (man blinkar mer än vanligt och undviker ögonkontakt). Jag har själv noterat detta beteende, och döpt det till ”det ansträngda leendet” (eller rentav ”det fåraktiga leendet”). Den som håller ögonen öppna kommer snart att själv också notera att många etniska svenskar ler ovanligt mycket när de har med icke-svenskar att göra, men att det är ett ansträngt leende, ett leende vars avsikt är att man ska framstå som ofarlig och definitivt inte som ”rasist”. Detta gör inte sällan att de kan känna sig ”duktiga”, eftersom de lyckas kväva sina naturliga reaktioner.

Professor MacDonald förklarar detta beteende med två faktorer, som båda har med förmågan till självkontroll att göra. Vita européer har historiskt varit en grupp med både hög IQ och utbredd individualism (den som vill veta varför den senaste istiden gjorde vårt folk till individualister får läsa det gamla inlägget Kevin MacDonald och den nordeuropeiska individualismen). I ett individualistiskt samhälle är en individs anseende viktigt, det är viktigt att framstå som pålitlig och bra (i ett kollektivistiskt samhälle gäller detta däremot bara inom den egna gruppen). Detta innebär att vita ogärna framstår som rasister, och deras höga IQ och självkontroll gör att de har goda förutsättningar att kväva sina implicita och etnocentriska impulser. Det som från början var en evolutionär styrka har alltså blivit en svaghet.

Vår förmåga till självkontroll och planering innebär att den politiskt korrekta eliten kan styra vårt beteende genom två faktorer. Dels genom sanktioner (såsom att den som är vit och försvarar sin etniska grupp kan förlora sitt jobb eller sitt anseende), dels genom sin kontroll över den offentliga ideologin. Vita tycks vara mer sårbara för detta, och dessutom riktas hjärntvätten mer in sig på dem. MacDonald finner exempelvis att vita i USA explicit är starkt pro-svarta.

”It’s a white thing, you wouldn’t understand”
Det finns alltså en konflikt mellan implicita reaktioner och explicit ideologi för vita i USA (och här). Hur löser man då detta? MacDonald menar att detta leder till att vita skapar det han kallar ”implicit white communities”. Dels ”röstar man med fötterna”, och flyttar till bostadsområden med många andra vita. Dels ägnar man sig åt fritidsintressen där det nästan bara finns andra vita (han nämner här NASCAR, country och evangelisk kristendom). När man försöker försvara sina intressen gör man det också under andra fanor än den rasliga (man angriper till exempel inte den enorma invandringen till USA med argument som att den gör vita till minoritet, utan för att den driver ner lönerna). Intressant är att MacDonald noterar att ”vita söker vita”, även när de är antirasistiska liberaler kommer de att rösta med fötterna och ta sina barn bort från icke-vita skolor och bostadsområden. Detta är dessutom ett beteende som blir starkare med åldern. När vi var 14 kanske vi gärna umgicks med icke-vita, men ju äldre vi blir desto mer faller dessa lekkamrater ifrån och vårt umgänge blir alltmer homogent.

MacDonald anser att dessa implicita steg fyller en funktion, men så länge de inte kan kopplas till ett försvar av de egna intressena så är de bara en reträtt. För att kunna driva ett sådant försvar måste man ta kontroll över den offentliga diskursen, man måste kort sagt få det att framstå som normalt även för vita att försvara sina intressen. Han menar att detta inte är omöjligt, och artikeln ger en flera tankar och tips på hur man ska kunna föra en sådan politik. Det gäller sådant som att rekrytera elitindivider, som andra ser upp till och försöker efterlikna. Det gäller skapandet av egna rum (och inte minst värdet av att röra sig i redan existerande ”implicit white communities”), där vi i Norden kan räkna med att ett initiativ som Nordisk.nu har potential att bli en frizon där man lär sig att det är naturligt att vara den man är. MacDonald påpekar också att även om vita är mindre etnocentriska, så saknar de inte förmågan att försvara sina intressen. Vilket framtiden torde visa.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.