Giorgio Locchi beskrev hur egalitarismen genomgått flera metamorfoser, från myt till ideologi till vetenskap. Ett snarlikt öde har drabbat kung Oidipus av Thebe, ursprungligen en mytisk gestalt och en av Atens heroer. Till oss moderna människor förmedlades hans öde genom Sofokles i tragedin som bär hans namn, den ödestyngde konungen kom sedan att ge namn åt en av Freuds mest kända termer, oidipuskomplexet.

Sofokles tragedi är en effektiv och ödesmättad berättelse. Thebe har drabbats av pest, gudarnas förbannelse för att kung Laios mördare ännu går fria. Den nye kungen, Oidipus, är en handlingskraftig och oförvägen härskare, han älskar sitt folk och börjar undersöka vem det var som femton år tidigare släckte hans föregångares liv. Han kallar till sig den blinde siaren Teiresias för att få svar, men siarens undvikande och tvetydiga svar vredgar honom. Redan här anar publiken att ett fruktansvärt avslöjande väntar kungen, ”thou dost seek with threats and loud proclaim the man whose hand slew Laïus. Lo, I tell thee, he doth stand here” säger Teiresias. Oidipus beskyller både siaren och sin vän och svärbror Creon för förräderi, men låter dem båda leva. Hans hustru Iokaste, kung Laios änka, berättar då om en mörk hemlighet. Laios fick av prästerna många år tidigare veta att om han fick en son skulle han dö för sonens hand. När Iokaste födde en liten pojke lät Laios sätta ut barnet i vildmarken att dö, efter att först ha stympat hans fötter. Hon berättar också vad hon fått höra från den ende överlevande om hur Laios dog. Det är nu marken börjar rämna under kung Oidipus, han anar att det var han som dödade hennes man, han som är skyldig till gudarnas förbannelse. Men det blir värre, innan tragedin är över har han fått veta att han dödat sin far och äktat sin mor. De föräldrar han vuxit upp med, kungen och drottningen av Korint, hade tagit hand om honom sedan han som litet barn hittats i vildmarken. Han lämnade Korint sedan en profetia förutsagt att han skulle döda sin far, men det blev så ändå. Iokaste tar sitt liv, Oidipus sticker närmast galen av sorg ut sina ögon och lämnar Thebe.

Oidipus Rex är en av de starkaste tragedierna, kungens öde är omänskligt grymt och profetian slår in oavsett vad Laios och Oidipus gör. Ett effektivt drag är även att Sofokles steg för steg låter publiken ana vad som hänt, innan kungen själv gör det. Det är oundvikligt att man frågar sig vad Oidipus gjort som kan motivera hans grymma öde, till skillnad från Laios, möjligen finns det en ledtråd i hans hetsiga temperament. Men när allt kommer omkring är livets vändningar inte sällan svåra att förstå, oavsett om man har ett sådant eller inte. Ett tidlöst tema i berättelsen är förhållandet mellan fäder och söner, en relation som hos Laios och Oidipus går fruktansvärt snett. Lika tidlöst är gudarnas starka närvaro även i Sofokles tolkning av myten, Apollo, Zeus, oraklet i Delfi och sfinxen dyker upp. Poetiskt uttrycks det i stycken som:

Where is thy gold-strung bow,
O Wolf-god, where the flow
Of living shafts unconquered, from all ills
Our helpers? Where the white
Spears of thy Sister’s light,
Far-flashing as she walks the wolf-wild hills?

Det är inte förvånande att Freud lånade Oidipus namn till sitt välkända komplex, liksom att Deleuze och Guattari senare skrev Anti-Oedipus. J.D. Haltigan har utgått från Christopher Lasch och försökt analysera dissidenthögerns ”Politico-Personality”, hans slutsats är att det rör sig om ”oedipal man”, Haltigan skriver att ”because the mature formation of the superego is theorized to be a function of the degree of successful resolution of the Oedipus Complex, that is the internalization of the father-figure and his moral prohibitions, the Dissident Right might be described as the Party of Oedipal Man in our taxonomy of the politics of the psyche”. Wokevänstern kallar han istället ”the party of Narcissus”.

Locchi och Oidipusmyten

Intressant i sammanhanget är Giorgio Locchis förödande kritik av antropologen Lévi-Strauss, kapitlet Lévi-Strauss and Structural Anthropology i antologin Definitions. Bland annat tog Locchi upp hur Lévi-Strauss tolkat Oidipusmyten. Han menade att den uttrycker oförmågan hos en kultur som ser människan som autokton att hantera vetskapen att människor föds av förbindelsen mellan man och kvinna (”born from different or born from same?”). Locchi noterade här att Lévi-Strauss ideologiska tendenser får honom att tvinga in egna budskap i tolkningen, inte minst genom att betrakta Oidipusmyten isolerat från den grekiska mytologin (”he analyzes a theme without regard for the symphony”). Locchi gör en intressant tolkning av myten med utgångspunkt i konflikten mellan indo-europeisk, patriarkal rätt och mediterran, matriarkal. Zeus tar Europa med sig och bryter på så vis mot den matrilinjära logiken, Antigone respekterar den patriarkala rätten genom att begrava sin bror, trots att hennes moders bror förbjudit det, et cetera. Locchi visar också att Lévi-Strauss ibland ägnar sig åt rent nonsens och felaktigheter, som när han tolkar de krigare som föds av draksådden som ”söner utan moder” trots att de växer upp ur Moder Jord. Lévi-Strauss tar heller inte upp att legenden skildrade Laios som homosexuell, vilket av grekerna sågs som ”mot naturen”, och de mytiska kopplingar detta har till sfinxen och behandlingen av en nyfödd Oidipus.

Sammantaget är Locchis tolkning övertygande. Han skrev att Oidipusmyten ”concerns the historical problem that presented the Hellenes with two different, irreconcilable traditions”, en patriarkalt indo-europeisk och en matriarkal mediterran. Slutsatsen var att Lévi-Strauss utvecklat en användbar metod, men att han inte själv kunde, eller ville, använda den. Skillnaden mellan de båda i världsbild och livsideal var betydande. Där Lévi-Strauss såg kulturer som försökte ”lämna historien” som ett ideal var Locchi nietzschean ända ut i fingertoppsspetsarna. Där Lévi-Strauss gillande berättade om stamfolk som använde samma vapen som sina förfäder invände Locchi ”by continuing to use their ”primitive weapons” the Aranda do not respect but betray their forefathers. Indeed, they repeat where their forefathers improvised or invented”. Mot detta ställde han det indo-europeiska, med en elit av magiker och krigare, ”an ancient tradition, that of big-game hunters”.

Relaterat

Giorgio Locchi – Definitioner

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.