Flera veckor har nu gått sedan folkliga protester bröt ut på de brittiska öarna som följd av ännu ett av de ”vansinnesdåd” som numera är en inbyggd potentialitet, en ständigt närvarande sannolikhet, i de västerländska samhällena, protester som bemötts med hård repression bland annat i form av oproportionerliga domar. Episoden är av historisk betydelse inte minst då den ingår i den trend där de europeiska folken åter börjat ta till gatorna för att uttrycka sitt missnöje med den förda politiken, vi har de senaste åren sett liknande fenomen som de franska gula västarna, de holländska bönderna och de kanadensiska lastbilschaufförerna. Samt givetvis de omfattande irländska protesterna mot en invandringspolitik som kan beskrivas med orden ”för mycket och för sent”, irländska protester som för övrigt tycks ha inspirerat de brittiska motsvarigheterna. Dessa protester har mycket gemensamt men skiljer sig också åt givet olika nationella förutsättningar, de brittiska kan exempelvis inte förstås utan att landets karaktär av brutalt klassamhälle tas med i beräkningen. Det förklarar exempelvis att sexuella övergrepp som de i Rotherham fått fortgå under decennier, liksom det klasshat mot ”hoi polloi” som genomsyrar de etablerade reaktionerna och domarna. De brittiska protesterna var i sig också ”working class” på ett sätt vänstern en gång glorifierade.
En gång i tiden skrev en ung Friedrich Engels, ännu influerad av Thomas Carlyle och Max Stirner, en skrift om Den arbetande klassens läge i England. Den är fortfarande en givande utgångspunkt för att förstå det som hänt, det som händer och inte minst det som kommer hända. Samtidigt finns det begränsningar hos såväl den unge Engels som hos marxismen som sådan. Engels beskrivning av hur proletariatet växt fram är oavsett vilket intressant, likaså hans skildring av ”det sociala kriget”, atomiseringen (”överallt det sociala kriget, vars och ens hem under belägringstillstånd, överallt ömsesidig utplundring under lagens skydd”). Det finns tendenser i riktning mot en konservativ antikapitalism hos den unge Engels, bland annat i skildringarna av moraliskt förfall och sexuell exploatering, men generellt är det tydligt att det är marxismens framtida konstruktör vi redan här möter. Hans skildring av otrygghet och misär är slående, men minst lika intressant är skildringen av hur detta leder till att individualismen upphävs, hur klassen finner kampmetoder genom en process av ”trial and error”. De tidiga ansatserna kan idag framstå som lustiga, bland dem tiggare med påk och den mytiske ”kapten Swing”, men vi vet att de ledde fram till mer effektiva former. Detsamma gäller, i förbigående sagt, sannolikt dagens kampformer (”en stor klass, liksom en stor nation, lär sig aldrig bättre och snabbare än genom att ta följderna av sina egna misstag” för att citera en betydligt äldre Engels).
Mycket av det Engels skrev om England 1845 är lika aktuellt idag, inte minst vad gäller överhetens syn på folket. De hårda domarna mot deltagarna i protesterna nyligen bekräftar Engels ord ”emellertid märker arbetaren dessutom varje ögonblick, att bourgeoisin behandlar honom som ett föremål, som sin egendom, och redan på grund av detta uppträder han som fiende till borgarklassen” även om terminologin idag delvis är en annan. I kölvattnet efter Rotherham frestas man citera Engels, även om det idag sannolikt är ett ”hatbrott”, och notera att ”jag har aldrig sett en klass så djupt demoraliserad, så obotligt degraderad av själviskhet, så anfrätt inifrån, så oduglig till framåtskridande, som den engelska bourgeoisin; och jag menar med detta särskilt den egentliga bourgeoisin.” Domarna kan också förklaras av Engels, ”borgarklassen försvarar sitt intresse med alla de krafter, som den genom äganderätten och den till dess hjälp stående statsmakten förmår uppbringa. Så snart arbetaren vill kämpa sig ur den nuvarande situationen, blir borgaren hans avgjorda fiende”.
Protesterna nyligen belyser såväl marxismens styrkor som dess svagheter. Den som hellre har fokus på etiketter än innehåll kan förvirras av att den brittiska regeringen till namnet är ”Labour”, arbetarklassens parti. Men redan Gramsci noterade att klassers representanter historiskt kan vända sig mot dem och då måste ersättas av bättre representanter. Eller i original, ”på ett visst stadium på sin historiska väg bryter sociala grupper med sina traditionella partier. Det betyder en brytning både med de traditionella partierna och med deras särskilda organisationsformer. Människorna som utgör och representerar dessa partier och leder dem ses inte längre som verkliga talesmän för klassen eller klassegmentet.” Detta är orsaken till den så kallade ”pasokifieringen” som sveper över Västerlandet, där socialdemokratiskt parti efter socialdemokratiskt parti överges av sina traditionella väljargrupper. Samtidigt har den officiella marxismen kommit att ingå i den hegemona ideologin, om än som en marginell ingrediens, och förlorat förmågan att förstå sin samtid. Dessa förmenta ”marxister” kan sällan ens göra en historiematerialistisk analys av den förda invandringspolitiken och dess klasskaraktär. Därav oförmågan att konstatera självklarheter som att ”massinvandring är klasskrig”, ”målet med invandringen var inte att invandrarna skulle bli svenskar utan att svenskarna skulle bli invandrare” och ”massinvandringen är en relation mellan arbetarklassen och bourgeoisien medierad av invandrarna”.
Detta för oss över till pudelns kärna i sammanhanget, närmare bestämt dialektiken mellan folk och klass. Den etablerade vänstern förbigår detta genom en ahistorisk och mekanistisk definition av arbetarklassen och en blandning av tidsperspektiven, vi andra kan återgå till källorna och både de- och rekonstruera dem. I den klassiska marxismen finner vi nämligen en medvetenhet om kopplingen mellan klasskamp och invandring. Redan Engels beskrev 1845 i ett eget kapitel den irländska invandringen, i bitvis tämligen gaelofoba stycken. Han skrev bland annat att ”i korthet har irländarna, som dr Kay säger, upptäckt existensminimum, och håller nu på att göra engelsmännen bekanta med det” och ”därför finns det, som Carlyle säger, ingen annan möjlighet än att de engelska arbetarnas löner pressas ner allt lägre i alla branscher, där irländarna konkurrerar med dem.” Detta är den inskränkt ekonomiska analysen, de sänkta lönernas domän. Men Engels berörde även effekterna på ”arbetarklassens liv, vanor, intelligens, moraliska nivå” och skrev att ”de engelska arbetarnas förnedrade ställning, som alstrats av vår moderna historia, och dess omedelbara följder, blivit än mer förnedrad genom närvaron av den irländska konkurrensen”. Samtidigt menade han att ”rasblandning” och ”normal daglig kontakt” ”mjukat upp den kalla, förnuftsmässiga engelska karaktären” och gjort arbetarklassen till en mer effektiv motståndare till borgarklassen. Men den inskränkt ekonomiska analysen rör sig på självklarheternas nivå.
Mer intressant blir det när vi fördjupar oss i de texter av Marx och Engels där den politiskt-ekonomiska aspekten tas med, följderna av att överheten bjuder in främlingar för att underminera hävdvunna gemenskaper. Vi känner detta tema inte minst från den äldre Marx etnografiska anteckningsböcker, förevigat i begreppet fuidhir. Detta förklarar situationer där det är tveksamt om vi har att göra med konkurrens som sänker lönerna, om rent ekonomiska vinster. Folkgemenskap ersätts av klassamhälle, ett etniskt stratifierat sådant dessutom. Här måste den marxska analysen delvis rekonstrueras, i två avseenden. För det första genom att vi konstaterar att folk är primärt, klass sekundärt. Det finns ansatser i den riktningen även hos Marx och Engels, jämför Engels analys av den amerikanska arbetarrörelsens särskilda utmaningar, liksom hos tyska samhällsteoretiker överlag. Vi skulle här kunna postulera att folket i hög grad är en del av den biomateriella basen, medan produktionssätt, stat och ideologi är överbyggnader. Detta utesluter som bekant inte att överbyggnaderna kan återverka på basen, vilket massinvandringen är ett ovanligt tydligt exempel på. Men det innebär att det är svårt att skilja försvar av ställning som klass och som folk åt när det gäller de brittiska protesterna. Jämför en äldre Engels slutsats att ”ett verkligt internationellt samarbete mellan de europeiska folken är möjligt endast då, när vart och ett av dessa folk är helt och håller herre i sitt eget hus”. För vår tids vänster återstår att rekonstruera den korrekta relationen mellan folk och klass.
Men om det med utgångspunkt i Marx och Engels går att rekonstruera en mer verklighetsnära analys av förhållandet mellan folk och klass är den andra punkten snarare ett brott med den marxska idétraditionens dualism. Istället för dikotomin arbete-kapital finner vi en komplex situation där flera aktörer och konfliktlinjer är relevanta. Arbetare/folk och kapitalnära borgarklass är fortsatt av betydelse, men till detta kommer den moderna staten, de Jouvenels minotaur, liksom de olika grupperna av fuidhirer. Engels simpla hypotes om förhållandet mellan borgarklassen och ”den till dess hjälp stående statsmakten” får också överges i vår tids övervuxna byråkratier, där den nya klassen genomfört den manageriella revolutionen. Det innebär bland mycket annat att ”vänstern” snarare representerar vissa manageriella skikt knutna till minotauren, att deras förhållande till borgarklassen är motsägelsefullt och föränderligt över tid, och att konfliktlinjerna inte är givna. Bland mycket annat kan de olika fuidhirgrupperna vända sig mot varandra och minotauren, detta är kärnan i det politiska projekt som förknippas med Tommy Robinson (”alla mot islamism”), det är också fullt möjligt med en saint-simonistisk allians mellan producenter (både delar av folket och delar av borgarklassen). I vad mån den ena eller andra av dessa möjligheter sedan även är önskvärd är en annan fråga.
Sammantaget finner vi i varje fall att den etablerade analysen av de brittiska protesterna är pinsam, liksom att den marxska idétraditionen innehåller vissa verktyg för att förklara dem men saknar andra. En sådan analys klarar sig varken utan begreppet folk eller begreppet klass. Att den sedan dessutom måste utvecklas vidare, med influenser från Evola och Spengler, är en annan sak.
Om skribenten: Joakim Andersen
