Ett av den samtida hedendomens mest fantasieggande inslag tycks vara Odenarketypen. Gudar och gudinnor kan inte reduceras till en enda aspekt, Oden kan också förstås som en viktig del av kosmiska, astronomiska eller rentav historiska processer och logiker, men som Jung, Flowers med flera visat är han även en återkommande gestalt och möjlig förebild för en liten grupp nordbor, oavsett om dessa varit medvetna om det eller inte. Det hela blir inte mindre fantasieggande om man identifierar släktskapet mellan Odens karaktär och den faustiska högkulturen eller tar del av Flowers metagenetiska resonemang om den aftonländska elitens härkomst från just Oden. Det är en arketyp som kan anas i så skilda sammanhang som Hegel, dialektiken, den moderna vetenskapen och populärkulturen.
En dialektisk iakttagelse kan vara att inte sällan är saker och ting ”närvarande genom sin frånvaro”, så är även fallet med Freja i stycket ovan. För våra förfäder, och ”förmödrar”, var hon en central gudinna men under en historisk process som gärna skylls på kristendomen har hon hamnat i skymundan. I likhet med Oden kan Freja inte reduceras till en arketyp, hon kopplas också till allt från kosmiska till biologiska logiker, men det kan vara givande att försöka skissera även en Frejaarketyp. Kan det finnas en uppsättning karaktärsdrag och intressen som kan knytas till en sådan? En intressant ingång är då Britt-Mari Näsströms Nordiska gudinnor. Näsström är professor i religionshistoria och har bland annat skrivit om bärsärkar och blot. I Nordiska gudinnor tar hon upp den historiska process som förpassade gudinnorna till periferin, hon benämner i sammanhanget Rydberg, Tegnér och Wagner mytmarodörer (”genom att förtiga eller rent av kassera de källor där gudinnorna uppträder”). Det är intressant idéhistoria, Näsström identifierar också ett antal karaktäristika hos gudinnor i källorna.
Där finns de svekfulla, de krigiska, de ödesbestämmande, de sejdande, de självständiga, de fogliga och de kärleksfulla. Näsströms mål med sammanställningen är inte att urskilja några arketyper, vilket innebär att en del material är av begränsat intresse för dagens projekt. Det innebär inte att det är ointressant, bland annat kan Friggs relationer med Vile, Ve och Mithotyn under Odens frånvaro belysa aspekter av dagens gynekokrati. Inslaget av svekfullhet, hos gudinnorna kopplat till otrohet och guld, framstår i varje fall som mytiskt snarare än socialt önskvärt. I likhet med andra gudar hade Freja en förtrolig relation till de människor som dyrkade henne, skriver Näsström.
Om den mytiska svekfullheten förbinder Frigg med Oden gäller något liknande det krigiska temat, varken Oden eller Freja framställs främst som krigare utan snarast som krigsgudomar. ”Hälften av de fallna väljer hon varje dag” heter det i Grímnismál. Näsström gör även en möjlig tolkning av eddadikten Sången till Hyndla som skildring av initiering av krigare under Frejas egid. Hon ger flera exempel på Freja som krigsgudinna. I utmejslandet av en arketyp blir detta intressant, i likhet med Odens är Frejas en arketyp med ett flertal aspekter. Bland dessa finner vi även sejdandet. Bland germanerna åtnjöt visa kvinnor stor respekt, det var även Freja som introducerade sejden. Här ges vi återigen pusselbitar till Frejaarketypen. Med falkhamn och kunskaper i både kärleksmagi och förmågan att skåda framtiden är det en potentiellt kraftfull dito. Överhuvudtaget är likheterna mellan en Oden- och en Frejaarketyp betydande. Samtidigt tycks den sistnämnda vara relativt sparsamt representerad i populärkulturen, exempelvis i Marvels Asgard, vilket framstår som paradoxalt givet att vi befinner oss i en historisk fas med starkt gynekokratiska förtecken. I populärkulturen framställs kvinnliga karaktärer inte sällan som endimensionella ”wish fulfillments” för att låna en av Freuds mer användbara termer. Samtidigt finns det givetvis undantag, där vi närmar oss en mer komplex arketyp med flera av Frejas egenskaper. Vi kan också notera att utanför kulturindustrin är Frejas popularitet betydande, vad gäller allt från namntrender till bildspråk. I det senare fallet kan vi även identifiera vissa förändringar av arketypen, i riktning mot den som vissa ”mytmarodörer” förpassade till periferin.
För att återgå till den dialektiska logiken kan vi notera att verkligt fruktbart blir det när de båda arketyperna kombineras, liksom att avsaknaden av en sådan syntes kan vara ett inslag i vår civilisations pågående kris.
Om skribenten: Joakim Andersen
