Det franska valet innebar både fram- och motgångar för nationalistiska Rassemblement National. Partiet gick starkt framåt vad gäller antalet röster, från tre och en halv miljoner 2022 till drygt 10 miljoner nu. Även antalet platser i parlamentet ökade, från 89 för två år sedan till 142 i år. Detta bör man ha i åtanke när etablerade röster beskriver valresultatet som ett nederlag för RN. Ett nederlag var det såtillvida att valet hade förutspåtts gå ännu bättre, och att DÖ-liknande samarbete mellan de andra partierna innebar att antal väljare inte omsattes i antal platser. I den mån det var en besvikelse på kort sikt kan man notera att de rent materiella faktorerna, fransmännens upplevelse av otrygghet och undanträngning i sitt hemland, sannolikt kommer leda till att tillväxten fortsätter. Om inte ett krig kommer emellan är RN:s seger mest en fråga om tid.
Samarbetet mellan de andra partierna blottlade samtidigt de verkliga konfliktlinjerna. Macrons mittenliberaler och Melencheons vänster kan vända sig mot varandra med saftig retorik, men när det är skarpt läge sluter de upp i kampen mot den egentliga motståndaren. Talet om skatter och annat kan vara viktigt, men fortsatt massinvandring är av något oklar anledning ännu viktigare. Folket ska inte ha något att säga till om i den frågan, även om det mycket väl kan vara så att den främst är en symbolfråga (jämför Dominoteorin). Den mediala rapporteringen bekräftar detta, allt handlar numera egentligen om RN och motsvarande partier (jämför Trump). Här finns samtidigt ett inslag av psykodrama, fixeringen vid ”rasismen” bekräftar att propagandan idag blivit en materiell faktor, ett betydande antal vuxna människor tror på fullt allvar att Marine Le Pen eller Jimmie Åkesson är sämre människor än andra politiker. Snarare än en sorts invandringsrestriktiva socialdemokrater och mer eller mindre optimala representanter för det Gramsci kallade classi subalterni.
Oavsett vilket har valet lett till en motsägelsefull och högst svårhanterlig situation, Frankrike har blivit omöjligt att regera. Detta är i varje fall den tes Philippe Lemoine driver i artikeln How Macron Broke the French Political System. Lemoine menar att Macron utlyste nyval med kort varsel för att konkurrenterna inte skulle hinna komma överens om formerna för samarbete, vilket skulle gynna hans egen rörelse. Men det blev för kort varsel, vilket tvingade fram snabba allianser både till höger och vänster. Det valtekniska samarbetet riktat mot RN var rent demokratiskt tvivelaktigt, det innebar att valsystemet ”hackades”. Den omedelbara följden var att RN:s väljarandel inte omsattes i parlamentsplatser, men följden direkt därpå var att det svårligen går att bilda en regering. Lemoine skiver om detta att ”this is precisely the kind of scenario that the institutions of the Fifth Republic, created by Charles de Gaulle in 1958, were designed to prevent and it has literally never happened before. What made this anomaly possible is that, because the other parties have quarantined the National Rally and it has now become very popular, one third of the electorate is effectively “neutralized” and our institutions can’t really function in those circumstances, because that makes it very difficult to put together a government. It’s the worst institutional crisis in decades and it’s very unclear how it will be solved – if at all.”
Så kan det gå, när man hackar institutionerna kan man ibland råka ha sönder dem.
Om skribenten: Joakim Andersen
