I samband med att Taylor Swift besökte Sverige kom flera svenska politiker ut som swifties, bland dem Ebba Busch Thor. Dessa swifties bemöttes med visst hån på sociala medier, utgångspunkten tycks ha varit att de raserade gränsen mellan de sfärer som hör till tonårsflickor respektive vuxna politiker. Ett sådant raserande av gränserna mellan sfärer är i förbigående sagt en av den senmoderna världens mer framträdande sidor. Fenomenet, Taylor Swift och hennes massiva popularitet, var oavsett vilket intressant och de bistra kulturkoftorna bakom Webblog Oskorei placerade sig mangrant framför sina bildskärmar och avverkade timme efter timme med musikvideor. Ledtrådarna har varit många men motsägelsefulla, vad betyder det exempelvis att hon symboliskt suddar bort Post Malones ansiktstatueringar? Och vad är egentligen relationen mellan Taylor Swifts estetik och dobermannhundar? Är Taylor Swift en hund- eller en kattmänniska och vad kan vi av detta dra för slutsatser?
Den första slutsatsen är att Taylor Swift har en uppenbar begåvning, både som musiker och som ordsmed. Musikaliskt är Swift begåvad, hon har en bakgrund i countryn men har visat sig kapabel att röra sig mellan genrer. Det finns en, tidstypisk, tendens till monotont pratande sång, men den bryts tillräckligt ofta av mer händelserika partier. Det mest utmärkande är dock den poetiska aspekten, många musiker kan skriva låtar som fastnar men relativt få kombinerar det med ett så genuint intresse för texter och berättelser. Swifts poetiska talang kombineras dessutom med ett psykologiskt intresse och en romantisk sensibilitet. Texterna förmedlar ofta berättelser och stämningar, inte sällan utan en mörkare underton. Det är möjligt att det skulle gå att identifiera en dialektik baserad på motsatser och det oväntade i Swifts texter, fullt så långt har studierna dock av praktiska skäl inte gått (”I love you, and it’s ruining my life” är annars ett bra exempel). Dessa berättelser förankrar oavsett vilket hennes musik i en tydligt europeisk musiktradition, exempelvis The Black Dog även i en poetisk tradition.
Det leder oss osökt över till den andra slutsatsen, förmågan att genom musik, text och estetik skapa helheter. Popgenren har i jämförelse med Wagner begränsningar, men det finns en återkommande tendens i riktning mot den senares Gesamtskunstwerk. Swifts teman och estetik pekar ofta bort från samtiden samtidigt som de kan referera till populärkulturen. Ett exempel bland många är nya Fortnight, där estetik från stumfilm och det gamla Europa blandas med ansiktstatueringar. Eller för den delen 1970-talsreferenserna i Anti-Hero och romantiskt färgade Folklore. Detta kombinerat med precis tillräckligt många referenser till en inte lika estetisk samtid och tillräckligt många politiska ställningstaganden för att det inte ska bli kontroversiellt.
Det antyder en annan aspekt av Swifts popularitet, vi måste här jämföra henne med andra samtida artister. Vi finner då snabbt att i jämförelse med många andra, från Dua Lipa till Cardi B, har hon mer komplexa teman och djupare berättelser. I en era när musikindustrin rent objektivt blivit simplare och rört sig bort från den europeiska musiktraditionen, ibland rentav från den europeiska definitionen av musik, är Swifts musik något av det mer kvalitativa och komplexa. Samtidigt blir det inte för komplext och heller inte för explicit europeiskt (jämför Lana Del Rey och Morrissey). Det är en inte alldeles enkel balansgång. Det har ifrågasatts om den är genuin eller ett uttryck för manipulativ positionering, undertecknad lutar åt det förstnämnda.
Slutsatsen är att Taylor Swifts framgångar inte bara säger något om henne själv utan även en hel del om hennes publik och deras drömmar, liksom om den tid hon verkar i. Hon är en ovanligt europeisk musiker, sin geografiska koppling till trots, detta tilltalar tydligen väldigt många. Hon kombinerar samtidigt en ovanligt cerebral personlighet med den musiska och den kvinnliga, vilket ger henne en inte alldeles utbredd talang för att sätta ord på känslolägen. Uppenbarligen tilltalas publiken av den tragiska livssynen och hanteringen av den bitvis självkritiska introspektionen (jämför samma fenomen hos Miss Li och Maja Francis). Till detta kommer den ständiga utvecklingen som både musiker och poet, sammantaget blir Swiftiesfenomenet begripligt och tämligen positivt.
Om skribenten: Joakim Andersen
