I dagarna har vi upprepade gånger fått veta att ”högerextremismen” är ett ”existentiellt” hot mot vilket ”något” måste göras. Det hela är på samma gång löjeväckande och talande, bland annat ger det oss en inblick i flera aspekter av den politiska ordningen.
För det första påminner det oss om hur konsensus konstrueras. Konsensus inom etablissemanget bör tilläggas, de olika utspelen riktar sig bara i andra hand till folk och väljare. Det betyder att om man upplever utspelen om ”existentiella hot” som verklighetsfrämmande är man både rätt och fel ute. Det är verklighetsfrämmande i många vanliga svenskars öron, men det är inte de som avgör vad som blir konsensus.
För det andra låter talet om ”existentiella hot” oss ana något om den hegemona ideologins omedvetna, i den mån ideologier nu kan ha ett omedvetet och dessutom låta undslippa sig freudianska inblickar i det. Om ”högerextremism” är etablissemangets etikett på all folklig opposition är det onekligen ett existentiellt hot, om än riktat mot systemet snarare än folket. Kring nidbilden av en sådan opposition kommer etablissemanget bygga upp en hotbild och ett helt narrativ, det senare kan vi kalla nazistnarrativet. Det har inte nödvändigtvis särskilt mycket gemensamt med en objektiv verklighet, utan förenar etablissemangets rädslor och försök att manipulera folket i stort.
Det innebär att den hegemona ideologin och ideologins vakthundar kommer vara oförmögna att egentligen förstå de grupper de beskriver som ”nazister” och ”högerextremister”. Deras fokus kommer ligga på individuella faktorer och på ideologi, ”nazister” förklaras med kombinationen dåliga människor och smittsam ideologi. Etablissemangets förklaringar till annan kriminalitet skiljer sig från dessa ansatser, de tenderar att vara mer strukturella (fattigdom, diskriminering et cetera). Att det skulle finnas en intressekonflikt mellan folk och etablissemang som leder till framväxten av ”högerextremism” blir för ett sådant etablissemang i sig något som bara ”högerextremister” kan påstå.
Denna analytiska oförmåga blir tydlig när fenomen som Aktivgrupper och White Boys ska förklaras. Generationsaspekten är här tydlig, det handlar om unga svenskar som funnit delvis nya organisatoriska former. Men ”nazism” är en otillräcklig förklaring. Ideologi är överlag ett inom-folkligt begrepp, i det homogena Sverige fanns ideologiska skiljelinjer. De nya organisatoriska former som ideologins vakthundar etiketterar som ”nazism” är däremot i hög grad ett inter-etniskt fenomen, de växer fram i ett samhälle präglat av etnisk konkurrens och etnisk konflikt. Det är primärt etniska fenomen, även om de ofta anammar ideologisk symbolik.
Det nya samhälle där de tar form är bland annat ett samhälle där svenska män förväntas acceptera en position som andra klassens medborgare, såväl symboliskt som reellt. Inte minst förväntas de acceptera att våldsmonopolet tillhör staten och vissa invandrargrupper, medan infödda svenskar förväntas genomgå en, i brist på bättre termer, dhimmifieringsprocess. Avväpnade, beskattade och atomiserade. I konflikt- och konkurrenssituationer med klanbaserade grupper står sig en sådan grupp slätt. Inte heller kan nordeuropéer möta klan med klan, klanen är en organisatorisk form som vuxit fram över lång tid och är nordeuropén främmande. De organisatoriska former som är mer aktuella för oss är stat, parti, Männerbund och legoarmé. Den förstnämnda är idag fråntagen svenskarna, den sistnämnda inte relevant annat än på sikt. Partiformen är användbar i vissa sammanhang men med staten mot sig är den av begränsat värde i inter-etnisk konkurrens.
Det som återstår är mannaförbundet, en historiskt naturlig form för nordeuropéer som vill kunna hävda sig i ett samhälle präglat av inter-etnisk konkurrens. Det handlar om en process där organisatoriska former finslipas, alla ansatser kommer inte att vara lika ändamålsenliga eller sympatiska men de kommer föra processen närmare målet. Att förklara detta med ”nazism” är en logisk försvarsmekanism för de som på fullt allvar trodde att alla svenskar passivt skulle acceptera att bli andra klassens medborgare, avväpnade och atomiserade. Det är samtidigt löjeväckande och borde diskvalificera från vidare försök att förklara någonting överhuvudtaget om man blir förvånad eller chockad av att även svenskar reagerar som normala människor i konkurrens- och konfliktsituationer.
Om skribenten: Joakim Andersen
