Bland den amerikanska högerns klassiker finner vi Whittaker Chambers (1901-1961) Witness, en bok som bland annat fick Ronald Reagan att ta steget från New Dealdemokrat till republikan. Chambers hade varit både kommunist och sovjetisk spion, men han bytte sida och berättade om den sovjetiska infiltrationen av statsapparaten. Bland annat vittnade han mot Alger Hiss i det uppmärksammade Hissmålet.
Witness beskriver Chambers liv, från uppväxten till Hissmålet. Barn- och ungdomen var i många avseenden sorgliga. Chambers föräldrar kom inte överens, familjen hade en period en psykiskt sjuk och farlig äldre släkting boende hos sig, och hans bror tog sitt liv. Samtidigt var familjen kulturell, vilket gav Chambers en bildning han senare hade nytta av. Det fanns även en religiös tradition i familjen, Chambers blev senare själv kväkare. Han framstår som en relativt ovanlig kommunist, med en romantisk ådra. Chambers nämnde i Witness både Victor Hugos Les Misérables och de ryska narodnikerna som inspirationskällor. Hans personliga ekvation var också egen, han beskrev sig som ”tarnished by life, unprepossessing, not brave”. Det finns en känslosam ton i Witness, Chambers känslor står i hög grad i centrum. Detta är på samma gång bokens svaghet och styrka, fokus på den enskilda människan och hennes själ var också det som ledde till hans antikommunism.
Det innebär även att Chambers antikommunism har ett djup man kanske inte förväntar sig, han var i likhet med den genuina europeiska högern väl medveten om att liberalism och kommunism är ”ideologiska syskon”. För Chambers handlade det om att både liberalism och kommunism gör samma val mellan Gud och Människan, ”it is the vision of man, once more the central figure of the Creation, not because God made man in His image, but because man’s mind makes him the most intelligent of the animals.” Detta var för Chambers en återvändsgränd både historiskt och mänskligt. Det ledde fram till det han beskrev som Västerlandets kris, ”it is popular to call it a social crisis. It is in fact a total crisis — religious, moral, intellectual, social, political, economic. It is popular to call it a crisis of the Western world. It is in fact a crisis of the whole world. Communism, which claims to be a solution of the crisis, is itself a symptom and an irritant of the crisis.” Det innebar i sin tur att liberalismen kan inte framgångsrikt bekämpa den kommunism som uppstår ur samma kris som liberalismen.
Krisen gjorde många människor till kommunister, Chambers talade här om krisen och visionen. Den moderna världen var i kris, och kommunismen erbjöd en vision, ett pseudoreligiöst löfte om en lösning. ”The vision inspires. The crisis impels. The workingman is chiefly moved by the crisis. The educated man is chiefly moved by the vision.” Witness för tankarna till Solsjenitsyn i beskrivningen av det moderna samhällets andliga kris, han kopplade broderns död till Västerlandets kris med orden ”that world was dying of its own vulgarity, stupidity, complacency, inhumanity, power and materialism — a death of the spirit. The toxins of its slow decay poisoned all life within it — but first of all that life which was most gentle and most decent because its sensitivity (that is to say, in part, its weakness), made it most susceptible and most incurable.” Det innebar även att krisen inte i första hand var ekonomisk, utan själslig.
Intressant i sammanhanget blir Chambers beskrivning av hur han lämnade kommunismen, han tog här upp en anekdot från dottern till en kommunist som varit djupt övertygad och sedan en natt i Moskva ”hört skrik”. Den växande vetskapen om behandlingen bland annat av gammelbolsjevikerna var svår att hantera för Chambers, till detta kom vad han beskrev som ett möte med Gud (”as I stepped down into the dark hall, I found myself stopped, not by a constraint, but by a hush of my whole being. In this organic hush, a voice said with perfect distinctness: “If you will fight for freedom, all will be well with you.””). Detta genuina fokus på individen och själen är Chambers styrka, det är samtidigt hans begränsning. Han framstår ofta som defaitistisk, ”we are leaving the winning world for the losing world” sade han till sin fru när han hoppade av. Det finns också en svartvit sida hos Chambers, han betonade bland annat att ”the point was not that Stalin was evil, but that Communism is more evil, and that, acting through his person, it found its supremely logical manifestation”. De mer strukturella analyserna av historien lyser också med sin frånvaro.
Samtidigt är Witness ett läsvärt komplement till mer strukturella analyser som Burnhams eller Sam Francis. Kommunismens klasskaraktär i USA framträder tydligt i beskrivningen av de andra spioner Chambers träffade. De var genomgående välutbildade och högt uppsatta, men minst lika mottagliga för det han beskrev som krisen och visionen. Han citerade här en kvinnlig bekant, ”you don’t understand the class structure of American society.. in the United States, the working class are Democrats. The middle class are Republicans. The upper class are Communists.” Chambers fokuserade på deras idealism och naivitet, ett komplement är att kommunismen även låg i dessa blivande toppbyråkraters klassintresse. Här finns ett inslag av spelteori, det hela förutsatte givetvis att kommunismen var framgångsrik. Samtidigt var skillnaden mellan den manageriella revolution som var liberal New Deal och den manageriella revolution som var Sovjetunionen glidande. Det innebar att Chambers kontakter ofta kunde röra sig utan problem i liberala kretsar utan att misstänkas, ”for men who could not see that what they firmly believed was liberalism added up to socialism could scarcely be expected to see what added up to Communism.”
Intressant är Chambers resonemang kring betydelsen av ex-kommunister i kampen mot kommunismen. Han talade med Krivitsky, en annan avhoppare, om detta och nådde där en del givande slutsatser. Krivitsky konstaterade bland annat att ”looked at concretely, there are no ex-Communists. There are only revolutionists and counterrevolutionists.” Chambers var också skeptisk till amerikansk ”conservatism”, ”counterrevolution and conservatism have little in common. In the struggle against Communism the conservative is all but helpless. For that struggle cannot be fought, much less won, or even understood, except in terms of total sacrifice. And the conservative is suspicious of sacrifice; he wishes first to conserve, above all what he is and what he has. You cannot fight against revolutions so.” Vi kommer osökt att tänka på herrar som Burnham, Wittfogel och Lasch, eller svenska motsvarigheter som Sjunnesson, Bard och Benulic, när Chambers citerade Ignazio Silone, ”the final conflict will be between the Communists and the ex-Communists.” Även om post-marxister här kanske är en mer användbar term, Wittfogel kan i flera avseenden sägas ha vänt den marxska metoden mot ”vänstern”.
Sammantaget är Witness läsvärd även i vår tid. Skildringarna av Chambers tid som spion och tiden då han riskerade att mördas av sina forna kamrater är fängslande. Den infiltration av Västerlandet han beskrev har fortsatt, det är idag fullt möjligt att beskriva det som ”kommunistiskt” även om det finns mer träffsäkra begrepp. Detta inte minst då ”kommunismen” idag muterat och begrepp som subversionen eller revolutionen kan vara att föredra. Dessa har idag i hög grad tagit över Västerlandets institutioner. Chambers fokus på den själsliga dimensionen är genuin och stark, och bidrar med ett djup som ”antikommunism” och liknande ibland saknar. Inte minst var han medveten om att kommunismen var ett symptom på en djupare kris, detsamma kan idag sägas om ett antal andra fenomen. Det räcker då inte med en rent partipolitisk kamp, den måste föras på flera olika fronter.
Om skribenten: Joakim Andersen
