Walter Yeeling Evans-Wentz (1878–1965) är idag kanske mest känd för att ha introducerat den tibetanska buddhismen i Aftonlandet, bland annat publicerade han en översättning av Bardo Thodol, den tibetanska dödsboken. Han levde ett rikt liv, och träffade intressanta personer som T.E. Lawrence, Krishnamurti och Alexandra David-Néel. Han var antropolog, influerad både av W.B. Yeats och av teosofin. Det sistnämnda märks inte minst i hans tidiga verk The Fairy-Faith in Celtic Countries, där Evans-Wentz både läst den akademiska litteraturen och gjort omfattande etnografiska studier med intervjuer i den keltiska världen. Det hela för tankarna till Hyltén-Cavallius Wärend och Wirdarne, men The Fairy-Faith är ett originellt verk såtillvida att Evans-Wentz nådde slutsatsen att den keltiska tron på älvorna inte är ett rent fantasifoster. Han skrev att ”if fairies actually exist as invisible beings or intelligences, and our investigations lead us to the tentative hypothesis that they do, they are natural and not supernatural, for nothing which exists can be supernatural; and, therefore, it is our duty to examine the Celtic Fairy Races just as we examine any fact in the visible realm”.
Studien innehåller en imponerande mängd information. Evans-Wentz beskrev mängder av vittnesmål, han tog upp skillnaderna mellan älvorna i Bretagne och i Wales, liksom de olika återkommande kategorierna och älvfolkets sociologi och politiska ordning. Det fanns flera kategorier, flera ständer, och dessutom regionala skillnader. Angående det sistnämnda skrev Evans-Wentz att ”we are now prepared to hear about the Daoine Maithee, the ’Good People’, as the Irish call their Sidhe race; about the ’People of Peace’, the ’Still-Folk’ or the ’Silent Moving Folk’, as the Scotch call their Sìth who live in green knolls and in the mountain fastnesses of the Highlands; about various Manx fairies; about the Tylwyth Teg, the ’Fair-Family’ or ’Fair-Folk’, as the Welsh people call their fairies; about Cornish Pixies; and about Fees (fairies), Corrigans, and the Phantoms of the Dead in Brittany.”
Återkommande i beskrivningarna av dessa sidhe var två saker, ”the smallness of fairies… and the belief in changelings are the two most prominent characteristics of the Fairy-Faith.” Changelings, bortbytingar, träffade Evans-Wentz flera, bland annat beskrev han en i Plouharnel-Carnac i Bretagne, ”who may possibly combine in himself both the abnormal psychical and the abnormal pathological conditions”. Evans-Wentz slogs av hur konsistenta beskrivningarna av älvorna var, liksom av likheterna mellan keltiska och icke-keltiska motsvarigheter (den hugade kan jämföra med vår tids ”maskinälvor” de som tagit DMT ofta möter). Fascinerande är inte minst hans intervjuer med mycket gamla kelter och med keltiska siare. En irländsk siare berättade bland annat för honom att ”the beings whom I call the Sidhe, I divide, as I have seen them, into two great classes: those which are shining, and those which are opalescent and seem lit up by a light within themselves. The shining beings appear to be lower in the hierarchies; the opalescent beings are more rarely seen, and appear to hold the positions of great chiefs or princes among the tribes of Dana.”
Oavsett om man delar tron på vittnesmålen eller inte är The Fairy-Faith in Celtic Countries en guldgruva, den kan vara lika givande för en författare, en hedning och en spelkonstruktör. Det finns en intressant psykogeografisk dimension i älvtron, Evans-Wents beskrev hur älvfolken skiljde sig åt i olika keltiska regioner. Han skrev angående detta att ”the belief in fairies often anthropomorphically reflects the natural environment as well as the social condition of the people who hold the belief. For example, amid the beautiful low-lying green hills and gentle dells of Connemara (Ireland), the ’good people’ are just as beautiful, just as gentle, and just as happy as their environment; while amid the dark-rising mountains and in the mysterious cloud-shadowed lakes of the Scotch Highlands there are fiercer kinds of fairies and terrible water-kelpies, and in the Western Hebrides there is the much-dreaded ’spirit-host’ moving through the air at night.” Men vissa platser, som skogar, sjöar och än mer sådana som Tara och Carnac var laddade bortom det antropomorfa. Med utgångspunkt i vissa siares världsbild skrev Evans-Wentz att ”there seem to be certain favoured places on the earth where its magnetic and even more subtle forces are most powerful and most easily felt by persons susceptible to such things; and Carnac appears to be one of the greatest of such places in Europe, and for this reason, as has been thought, was probably selected by its ancient priest-builders as the great centre for religious practices, for the celebration of pagan mysteries, for tribal assemblies, for astronomical observations, and very likely for establishing schools in which to educate neophytes for the priesthood. Tara, with its tributary Boyne valley, is a similar place in Ireland”. Även den andra världen har flera regioner, jämför våra förfäders utforskande av så vitt skilda platser som Utgård och Asgård. Evans-Wentz citerade här en keltisk siare, ”there are many Otherworlds. The Tir-na-nog of the ancient Irish, in which the races of the Sidhe exist, may be described as a radiant archetype of this world, though this definition does not at all express its psychic nature. In Tir-na-nog one sees nothing save harmony and beautiful forms. There are other worlds in which we can see horrible shapes.”
Kopplat till den psykogeografiska dimensionen fanns en modernitetskritik hos Evans-Wentz. I storstaden förtvinar förmågan att se älvorna, ”what is there, for example, in London, or Paris, or Berlin, or New York to awaken the intuitive power of man, that subconsciousness deep-hidden in him, equal to the solitude of those magical environments of Nature which the Celts enjoy and love?” Det moderna livet hade samma effekt, ”unlike the natural mind of the uncorrupted Celt, Arunta, or American Red Man, which is ever open to unusual psychical impressions, the mind of the business man in our great cities tends to be obsessed with business affairs both during his waking and during his dream states, the politician’s with politics similarly, the society-leader’s with society; and the unwholesome excitement felt by day in the city is apt to be heightened at night through a satisfying of the feeling which it morbidly creates for relaxation and change of stimuli. In the slums, humanity is divorced from Nature under even worse conditions, and becomes wholly decadent”. Det språk och den begreppsapparat som kunde användas för att beskriva de andra världarna och deras invånare hade gått förlorat även det, ”among the Ancients, who dealt so largely with psychical sciences, there seems to have been a common language which could be used to explain the invisible world and its inhabitants; but we of this age have not yet developed such a language”.
Här rör vi oss över till den metagenetiska dimensionen, inte alla blodslinjer innehåller siare. Evans-Wentz tog här upp vikten av att han själv var av delvis keltisk härkomst, ”partly Celtic myself by blood and perhaps largely so by temperament”, vilket underlättade för honom att förstå den keltiska älvtron. Intressant här är även beskrivningen av den keltiska tron på återfödelse, vilken påminner om den nordiska tron på återfödelse inom ätten. Gudar kunde bland kelterna återfödas som mänskliga hjältar, ”there was also a belief, probably widespread, among the ancient Irish that divine personages, national heroes who are members of the Tuatha De Danann or Sidhe race, and great men, can be reincarnated, that is to say, can descend to this plane of existence and be as mortals more than once”. Det gällde bland annat Cúchulainn, Evans-Wentz återgav här en myt enligt vilken ”Lugh appears to Dechtire, the mother of Cúchulainn, and tells her that he himself is her little child, i.e. that the child is a reincarnation of himself; and Cúchulainn when inquired of as to his birth, points proudly to his descent from Lugh. When, too, it is proposed to find a wife for the hero, the reason assigned is, that they knew ”that this re-birth would be of himself” (i. e. that only from himself could another such as he have origin).”
Sammantaget är boken en skattkammare, fylld av både besynnerlig kuriosa och en uråldrig europeisk världsåskådning. Älvorna påminner delvis, men bara delvis, om nordiska motsvarigheter, Faerie inspirerade som bekant Tolkien.