En givande bekantskap för den högerorienterade är den iranskättade Jason Reza Jorjani. Med en imponerade resumé har han skrivit titlar som Prometheus and Atlas (2016), ett försök att dekonstruera den nihilistiska materalismen och rotlös rationalism i det moderna väst och exponera den parasitiska relationen med abrahamitisk religiös fundamentalism; Lovers of Sophia (2017), en samling av tjugo filosofiska essäer som avhandlar sanning, skönhet och rättvisa; Faustian futurist (2020), en roman om en new york-bo av ett tvivelaktigt ryskt arv som minns sina förra liv som Nikolas Tesla och Atlanticist.
Jorjanis begreppsapparat består av en myto-filosofi som dels är stringent men även poetisk. Han har flertalet gånger varit en stående gäst i gnostiska domedagspoddar och han är bevisligen inte orädd att släppa lös Antikrist i sin världsåskådning, mycket liknande den rysk-ortodoxa filosofen Alexandr Dugin.
Jorjani skiljer sig dock markant ifrån gnostikerna som har mardrömsliknande visioner om en dystopisk framtid. När Jorjani pratar om teknologisk apokalyps så gör han det i samma ådra som kristendomen där apokalyps ska förstås som uppenbarelse; således står han trogen idéerna om en hyper-teknologisk framtid och kallar sig själv transhumanist, men tar kraftigt avstånd ifrån det materialistisk-reduktionistiska kollektivet.
Jorjani och det cykliska tidsperspektivet (yugas)
Med avstamp i den perenniala Traditionen missförstår många, även praktiserande Traditionalister, att den kristna satsen “så ovan, så på jord” appliceras på ariska Traditioner. Många västerlänningar fullständigt missförstår reinkarnation och den cykliska tiden som något gott, att få chansen att leva ett liv på nytt. Konträrt är detta en fruktansvärd idé och hela syftet med livet är att transcendera pånyttfödelsen och bryta sig fri ifrån livscykeln. Det öppna kosmos som Jorjani föreslår utgår helt enkelt från fri vilja som ofta appliceras gudarna (även dödsgudinnan Kali som härskar i den fjärde och sista tidscykeln är högt rest över tid och rum). Detta är något Jason Reza Jorjani också har observerat, och hans världsåskådning lämnar stort utrymme för att bryta ned och analysera frågan på djupet.
Jorjanis kritik av Traditionalism och det cykliska tidsperspektivet tar avstamp i naturens ultimata verklighet, det vill säga idén att vi är frånkomna den gyllene tidsåldern (satya yuga) och befinner oss i en mörk och slutlig tidsålder (kali yuga) som är en tid av onåd, och vilken slutar med den totala upplösningen så att den gyllene tiden (satya yuga) kan uppstå igen, vilket enligt Jorjani är den fulländade cykeln av varat. Detta kan ta en mängd olika former, men grundidén är att den metafysiska strukturen av kosmos består av en färdig logisk rymd och att tiden är en illusion. Man ser detta även i väst, bland annat hos filosofen Parmenides och vidare i fundamentet av det antika stoffet, men man ser det också inom Sanatana dharma och i andra Traditioner, man finner det även inom islamsk “tradition”. Jorjanis kritik är således att det finns ett cykliskt tidskoncept som är bundet till monastiska idéer och från detta perspektiv är totaliteten av varat i evigheten undersökningsbar genom sinnet (eller det allseende ögat) av Gud, eller brahman, eller vilket koncept som helst av ett medvetet väsen, det ultimata medvetna Väsendet. Traditionalisters koncept av världen är av en tradition som är återgiven detta överlägsna Väsen och det reflekterar den verklighetens ultimata natur när den är färdigställd aeterno modo (ur evighetens synsätt). Jorjani befinner sig vid ett vägskäl med problemet att det lämnar väldigt lite utrymme för fri vilja och mänsklig självdeterminism, med en djuplodande utforskning av den reduktionistisk-mekanistiska modernitetens paradigm. Han vidareutvecklar denna teori med att om vi lever i en värld av mekanistisk kausalitet där allting är gjort av subatomiska partiklar eller möjlig kvantvåg-funktion som interagerar med varandra för att producera det uppenbara fenomenet av naturen och mänskliga handlingar, om allt detta händer på en subatomisk nivå i ett sätt som är helt bortom vår kontroll, på ett vis som om våra hjärnor är kvantum-datorer som avfyrar, producerar och processar allt det som är våra tankar och våra handlingar som vi misstolkar som vår fria vilja, så är det ett avslag till den fria viljan. Det kommer inte ge oss självdeterminism som genererar någon som helst etik. Ett lika signifikant nekande till den fria viljan är implicit i traditionalisters syn på vara och tid, och Jorjani utgår för detta resonemang att om det finns ett färdigt logiskt utrymme som innehåller allt som någonsin kommer att hända, så kommer allt som har hänt och allt som kommer att hända, om det är nedstiget ifrån brahman, det vill säga ifrån det högsta Väsen, deterministiskt och därmed har vi inte fri vilja, eftersom allting vi kommer att göra från och med nu och vidare till framtiden redan är deterministiskt, och effekten har redan hänt. Jorjanis koncept om riktig filosofi är progressiv och faustisk, ett projekt som handlar om innovation och utforskning, och som härrör ur idén att det måste finnas ett öppet kosmos som för oss innebär att ha fri vilja och självdeterminism och för oss att kunna vara etiska agenter. Det kan därför inte vara antagningsbart för oss leva i ett rationellt och stängt utrymme skapat av fördefinierade möjligheter.
Om skribenten: Jara Carell
