I dagarna har frågan om anmälningsplikten hamnat i fokus för den offentliga debatten. Ska personal i offentliga verksamheter ha en skyldighet att anmäla de ”papperslösa” de kommer i kontakt med eller inte? Tidöavtalet strävade efter det förstnämnda, en betydande politisk och medial offensiv har nu inletts från bland annat socialdemokratiskt håll för det sistnämnda. Uppenbarligen är detta ett tacksamt område för vänsterliberala aktörer då det går att måla upp bilder av lärare som tvingas ”ange” elever och läkare som straffas om de inte får sina patienter utvisade. Samtidigt som det är svårt att se något egentligt alternativ om staten ska ha kontroll över sin befolkning, inte minst i tider av terrorhot och parallella arbetsmarknader. Det hela belyser oavsett vilket ett antal aspekter av vår samtid.
För det första är det ett uttryck för språkpolitik. Den invandringsliberala vänstern etablerade redan för ett drygt decennium sedan termen ”papperslösa” som alternativ till ”illegala invandrare”, något intresse från den såkallade borgerligheten att motverka detta har varit svårt att urskilja och det får den idag skörda frukterna av. Uppenbar språkpolitik är även ersättandet av ”anmäla” med ”ange”.
Kopplat till detta är fenomenet ”lagar som inte behöver följas”, alternativt betraktas som omoraliska av stora delar av etablissemanget. Om termen varit ”illegala invandrare” hade sympatin varit begränsad för deras illegala närvaro i landet, nu har vi istället en situation där gränsen mellan uppehållstillstånd och inget uppehållstillstånd är diffus. Ett uttryck för detta var den politiska och mediala kampanjen mot REVA under tidigt 2010-tal. Det var en kampanj som bidrog till att permanenta det såkallade skuggsamhället, vilket Tidöavtalet nu återigen riktar in sig mot.
När vi stöter på ”lagar som inte behöver följas”, i grunden snarast ”lagar som inte är lagar”, låter det oss ana något om intressena hos vissa eliter, liksom deras världsbild. Här sammanstrålar flera intressen och sentiment, allt från transnationella eliter som lämnat lojaliteten till nationalstaten bakom sig till sentimentala mellanskikt. Vi kan hur som helst inte förstå skuggsamhället som ett undantag eller något ”utanför” det ordinarie samhället, tvärtom är det de facto en del av det. Vissa aktörer har ett intresse av att det är så, andra är för dumma för att förstå sambanden och konsekvenserna.
För att förstå situationen kan vi vända oss till den åldrade Marx som skrev de etnografiska anteckningsböckerna. Hans användning av klassbegreppet här rör sig ofta lika nära det politiska och juridiska som det ekonomiska. Samtidigt är hans analys dynamisk snarare än statisk. Ett relevant exempel på detta rör de gamla grekerna. Deras samhälle hade varit baserat på gensen, blodsgemenskapen. Med växande klassklyftor och invandring underminerades den ordningen. En betydande del av gensens medlemmar blev skuldslavar, samtidigt som en allt större del av samhället stod utanför gensen helt och hållet. Marx antecknade avseende detta att ”der unattached class – exclusive of slaves – had become large; diese class of persons a growing element of dangerous discontent.” Olika reformer försökte lösa detta, bland annat genom att utvidga medborgarskapet och införa nya klasser.
Något snarlikt bevittnar vi idag. Den svenska nationalstaten har byggt på en mer eller mindre reell blodsgemenskap, med uttalade förväntningar på solidaritet och reciprocitet mellan medlemmarna som följd därav. Vissa former av utsatthet och fattigdom för gemenskapens medlemmar har varit åtminstone ideologiskt otänkbara. Med skuggsamhället förändras detta, ett ideologiskt och reellt frätmedel introduceras i samhällsbyggnaden. Vi har här en klass i den äldre Marx mening, utan uppehållstillstånd och flera andra juridiska och politiska rättigheter. Samtidigt är det en klass vars medlemmar de facto har rätt att vistas i landet. Deras antal och rättslöshet kommer påverka inte minst vissa delar av arbetsmarknaden, men även sådant som bostadsmarknad och kriminalitet. En konkurrenssituation uppstår med vissa medborgare, samtidigt som andra medborgare gynnas av skuggsamhällets existens för allt från billig städhjälp till prostituerade och hyresgäster som accepterar ockerhyror. Skuggsamhället är på så vis medierad klasskamp, inte sällan formulerad som juridik och altruism. Det innebär samtidigt ett tvådelat samhälle, med medborgare och ”papperslösa” (samt givetvis diverse mellanformer med och utan uppehållstillstånd av olika slag).
Det finns tre sätt att hantera ett sådant skuggsamhälle. Det ena är att inordna det i det ”gängse” samhället, enligt Alain Badious logik att ”alla som bor här är härifrån”. Om ett dynamiskt snarare än statiskt perspektiv anläggs anar man denna lösnings akilleshäl, en amnesti idag leder till en ännu större amnesti om några år. Det andra sättet att hantera parallellsamhället är utvisning. Som antytts ovan kommer en sådan strategi att möta betydande motstånd från delar av eliten. Det tredje sättet är att låta saker och ting bero, att låta skuggsamhället bestå. Det kommer på kort sikt att gynna vissa aktörer genom billig arbetskraft och överprofiter, alternativt en bra känsla eftersom man inte är fascist, samtidigt som det på längre sikt gör att skuggsamhällets logik invaderar växande delar av det ”gängse” samhället. Ett exempel på detta är hur kriminella byggföretag helt sonika tvingar bort facket från byggen med metoder de senare inte stött på tidigare. Gradvis kommer även vissa medborgare att tvingas acceptera hyreskontrakt som tidigare varit förbehållna ”papperslösa” et cetera. Det hela bekräftar vad vi tidigare noterat. Tanken var aldrig att invandrarna skulle bli svenskar. Tanken var att svenskarna skulle bli invandrare, utan rätt till landet. I det här fallet genom att medborgarskapet reduceras till en papperlapp.
Om skribenten: Joakim Andersen
