Det blir aningen tröttsamt och snudd på patetiskt när Jimmie Åkesson måste gömma sig bakom samma pk-fraser som de rödgröna partiledarna om att han minsann inte tänker ”frottera sig med diktaturer som Belarus och Ryssland”, alltså samma melodi som resten av etablissemanget nu basunerar ut.
Åkesson har förstås rätt att avstå med hänvisning till hur Nobelstiftelsen har behandlat honom hittills när de nu bestämt sig för att bjuda in honom tillsammans med alla andra ”icke önskvärda”, men han kunde ha avstått från att falla in i kören mot att även ambassadörerna för Ryssland, Belarus och Iran bjuds in.
Dessutom borde han som statsman inte uttrycka som en simpel dräng om nobelfesten, att han hellre gör vad som helst än att gå dit. Att han minsann är ”en vanlig Svensson” och inte pretentiös och högtravande. Även om det är sant, även om han själv trivs bättre på en grillfest eller med bärs och fotboll. Som ledande politiker måste man kunna föra sig statsmannamässigt när det är påkallat, och representera Sverige och sitt parti på en fest för det mest prestigefyllda priset i världen.
Nobelpriset är Sveriges kanske största stolthet. Det är inte festen eller priset det är fel på i sig, utan den politiserade stiftelsen som styrs av aktivister sedan den blivit infiltrerad av vänstern. Detta borde han understryka, och påtala att han annars hade sett det som en stor ära att delta. Och återigen avhållit sig från att försöka plocka billiga politiskt korrekta poäng.
Airø
Om skribenten: Gästskribent
