Med arkeogenetikens framsteg har forskningen om människornas historia fått värdefulla verktyg. Inte sällan bekräftar arkeogenetiken äldre myter och fysiska antropologer, det gäller bland annat vårt neanderthalarv och den tidiga kopplingen mellan de brittiska öarna och den iberiska halvön. Ett intressant område i sammanhanget rör förhållandet mellan historia och demografi. Har historien exempelvis präglats av genetiska gruppers expansion och undanträngning, eller har det främst handlat om att språk och teknologier spridits geografiskt? Det tycks finnas ett samband mellan hur man besvarar denna fråga och hur man positionerar sig politiskt. Till synes paradoxalt har grupper som annars gärna betonar förfädernas våldsamma beteende och migrationens fördelar inte sällan en tendens att tona ner komplexet våld-expansion-undanträngning historiskt.
En intressant liten artikel i sammanhanget är Genomic perspectives on human dispersals during the Holocene av Stoneking, Arias, Liu och Rodrigues. De noterar att språkfamiljer spridits geografiskt i samband med jordbruket, och ställer frågan om det rörde sig om jordbrukare som expanderade eller om en ny teknologi som spreds (demisk eller kulturell diffusion). De ställer även frågan vad genforskningen kan säga oss om jägar-samlarnas öde.
Slutsatsen är att det är komplext. Författarna tar upp den afrikanska bantuexpansionen, där det i hög grad handlade om demisk expansion (”Bantu-speaking groups from distant parts of the continent display a similar genetic profile and remarkable genetic homogeneity, as expected for a demographic expansion”). Tidigare invånare ersattes mer eller mindre fullständigt. I södra Afrika hade däremot bantustammarna och de infödda khoi-sanfolken mer kontakt, det rörde sig då om bantumän och khoi-sankvinnor. Intressant här är att det finns ett östafrikanskt arv hos khoi-sanfolken från kontakter som föregår bantuexpansionen.
Vad gäller Europa skriver författarna att jordbruket i hög grad spreds ihop med nya folkstammar (”farming spread primarily via demic rather than cultural diffusion”). Det rör sig om de bekanta anatoliska jordbrukarna eller EEF, ”Early European farmers”. Men bilden är komplex, på iberiska halvön var det genetiska arvet från jägar-samlare stort och växte över tid. Arvet från äldre jägar-samlare var stort även i Skandinavien och kring Östersjön, Ukraina och västra Ryssland. Medan de närmast fullständigt ersattes och försvann på de brittiska öarna. Ett intressant fenomen är att arvet från jägar-samlarna ibland först minskade, för att sedan växa igen på svärdsidan.
Efter jordbrukarna följde expansionen från stäpperna, förknippad med termer som Yamnaya. Återigen rörde det sig i hög grad om demisk expansion, med lokala inslag av kulturell expansion. Intressant är att yamnaya och andra stäppkrigare delvis själva var ättlingar till europeiska jägar-samlare. Mycket kortfattat ger författarna i varje fall en bild av de tre inslagen i de europeiska folkens arv, tre inslag som identifierades redan av fysiska antropologer som Carleton Coon.
Studien tar dessutom upp sådant som att även Iran och Centralasien nåddes av jordbrukarna från Anatolien, hur de austronesiska språken spreds från Taiwan, liksom att de amerikanska språken arawak, tupi och quechua inte primärt tycks ha spridits demiskt. Sammantaget är det en intressant liten text. Den ger också historiska perspektiv på vissa samtida fenomen.
Om skribenten: Joakim Andersen
