Ibland överträffar verkligheten dikten, och samtidsnyheterna passerar gränsen för lyteskomik. Ett exempel på detta är den spanska ”konstnären” Itziar Okariz som vill ”skapa debatt” genom att urinera offentligt. Man kan ha sina tvivel på att människor i gemen vill finansiera sådan konst med sina skattepengar, men det visar också på en ”konst” som befinner sig i en accelererande kris. Vad är egentligen konst, och vad ska den vara bra för, är den fråga som tycks vara så svår för många konstnärer att svara på. Att de svar på frågorna om konstens vara som dessa konstnärer ger är fel, antyds just av att de leder till sådant som urinerande konstnärer och liknande. För i ärlighetens namn är det nog ganska få av oss som tror att världen blir bättre av att Okariz kastar vatten. Konsten tycks alltså degenerera till tom provokation och freakshow (AUTONOM har tagit upp denna situation i inlägget Pseudo Rebel). Med detta avses att personer som Okariz och för den delen svenskan Rytel anar att något är allvarligt fel med vårt samhälle, och att man måste göra uppror mot det på något vis. Deras problem är bara att de inte vet i vilket namn man bör göra uppror, eller hur man bör göra det. Och så slutar det med småborgare som försöker provocera och imponera på andra småborgare genom att göra uppror mot sin potträning.
Den moderna konsten är alltså inne på en väg som bara kan leda fel. Ett flertal konstnärsavantgarden insåg att konsten var i kris, och försökte under hela 1900-talet att lösa situationen (bland de mer intressanta fanns futuristerna, situationisterna och Ezra Pounds vorticister). Men trots sina insatser misslyckades de. Vi bör därför vända oss till traditionalismen för en förståelse av vad konst är, eller ska vara. Vi finner en sådan genomgång av traditionell konst på den traditionalistiska sidan Cakravartin, i artikeln The Subversion of Art. Artikeln beskriver den roll konsten haft i alla traditionella civilisationer, och den roll den fått i det moderna samhället (det kanske ska påpekas att man alltid är tvungen att generalisera. Ansatser till ”modern” konst har funnits i traditionella samhällen, och traditionell konst finns i vårt samhälle).
Konsten i det moderna samhället
Cakravartins skribent identifierar ett antal framträdande egenskaper hos den moderna konsten. Dels handlar det om konstnärens behov av att framhäva sitt ego, och att synas.
Kopplat till behovet att framhäva konstnärens ego (ofta spelar konstnärens ego en stor roll även för publiken) finns behovet av nyhet. Även när det inte är konstnärligt motiverat anses det vara av godo när något är ”nytt”, ”fräscht” eller ”oprövat”.
I have seen Mozart’s “The Marriage of Figaro" take place in a hairdresser’s salon, Poulenc’s “Dialogues of the Carmelites" in an airport and Strinberg’s play “Playing with fire" in a big and empty wooden box! The reasons for this divergence from traditional staging are that “it has been done so many times before and I want to do something different, something new", " set and beautiful costumes are only a distraction", or even worse, “the audience of today cannot understand people of the eighteenth century".
Konsten reduceras också till en del av samhället, och inget mer än det. ”Bra” konst ska alltså vara bunden till sin tid och ”kommentera” diverse dagsaktuella frågor.
Modern art portrays – at its best- the state our society is in – or “how it is" – with its problems and imperfections. If it is being portrayed with some kind of interpretation – which rarely happens – of what caused it, it is often being portrayed in an erroneous and corrupt way. Art has reached its lowest point when it is being used as a political instrument, a tool to shape and manipulate peoples thoughts and values, in order to control them. Socialistic propaganda preaching perverse doctrines like multi-culture, multiplicity and globalization, just to mention the latest events that is occurring nowadays. The subversion is horrendous.
Traditionell konst
Traditionell konst skiljer sig från modern konst genom att dess avsikt är att hjälpa oss att uppleva det eviga, det tidlösa, det som är högre än det rent mänskliga. Den traditionella konsten ska alltså hjälpa oss att hitta det inom oss själva som gör oss till bättre människor, något som är av godo både för oss själva och för människorna och världen kring oss. Cakravartin sammanfattar det med följande ord:
What we need is art that inspires us, touch our souls, make us experience the Divine beyond the phenomenon world, makes us contemplate and gives us the tools to rise above ourselves.
….
The existence of art has a totally different meaning and purpose and do I need to say that it involves the Divine!? Listening to music or behold a work of art is a meditation. In meditation we get in contact with the inner world, our real Self. Meditation is a sacred ritual, which puts us in contact with the Divine, through arts beauty, strength and harmony. The interior has all the answers of our very existence and purpose. It is one of the most powerful tools in our lives, without it we would not be able to unlock the knowledge of what we really are, which is a hugh part of our task.
Detta innebär också att det viktiga är det tidlösa, och den individuella konstnären har en nedtonad roll. Han/hon arbetar inom en tradition, och många konstverk är antingen kollektiva samarbeten över många generationer, där vi inte vet vilken namnlös konstnär som egentligen kan ses som skapare, eller verk av konstnärer som inte signerade dem. Denna ödmjuka insikt i att man bara för vidare, traderar, en tidlös tradition saknas helt i den moderna konsten.
Egentligen bygger den traditionella konstsynen på en religiös världsbild, där det objektivt finns det gudomliga, och detta gudomliga även finns inom oss. Men även som materialist kan man ha nytta av en traditionell konstsyn. Man får då tolka det eviga och det tidlösa som tidlösa arketyper, myter och insikter i vad det innebär att vara en bra människa, som förs vidare i vårt folks sagor, myter och undermedvetna.
Kort om nihilistisk konst
Det finns en tredje form av konst, utöver modern och traditionell, och det är den nihilistiska konsten. Här är motviljan mot det moderna samhället ännu starkare än hos individer som Okariz och Rytel. Konsten riktas därför mot det moderna samhället i alla dess former, och alla dess myter, illusioner och ideologier. En sådan chockartad effekt eftersträvas ofta även i traditionella samhällen, som när österländska vismän spenderar en natt på en kyrkogård bland ruttnande lik för att verkligen inse sin egen dödlighet (och i förlängningen bli fria från rädslan för döden), och därmed även inse hur oviktigt sådant som pengar, status och liknande är. Skillnaden mellan traditionell och senmodern användning av sådana nihilistiska effekter är naturligtvis att i ett traditionellt samhälle ingår de organiskt i en helhet, och det finns ett steg efter den nihilistiska ”chocken”. Senmodern nihilism har inte ett sådant andra steg, och det finns inget som automatiskt fångar upp den som förlorat tron på det moderna samhället. Den starka individen kan själv hitta sådant efter att han/hon förlorat tron på senmodernitetens illusioner, men för många kan nihilismen vara direkt farlig. När det gäller sådan halvdan provokation som urinerande småborgare kan detta dock inte sägas. Deras ”konst” är märklig, men knappast farlig.
Om skribenten: Joakim Andersen
