Carl Schmitt har varit en återkommande och värdefull bekantskap på Motpol, bland annat i egenskap av nykter analytiker av det politiska. Hans resonemang kring vän-fiendedistinktionen, suveränen, nomos, partisanen och undantagstillståndet har influerat såväl högerns som vänsterns tänkare. Den konservativt revolutionäre Schmitt var även en underskattad civilisationskritiker, i verk som Hamlet or Hecuba identifierade han aspekter av Västerlandets kris. Intressant här är att han nämnde Bruno Bauer, Nietzsche, Cortés och Baudelaire som viktiga röster under 1800-talets kris.
En givande resurs för schmittianen är Der Schattige Wald, knuten till den skattkammare av Ernst och Friedrich Georg Jüngeröversättningar som bär namnet Jünger Translation Project. På Der Schattige Wald finner vi bland mycket annat en översättning av Schmitts text om Hegel och Marx från 1931. Schmitts utgångspunkt är det som förenar Hegel och Marx, den dialektiska metoden, han noterar även att man bör tillämpa dessa båda tänkares metod på dem själva.
Det visar sig vara en fruktbar ansats. Schmitt konstaterar att när en ung Marx vände sig mot den äldre Hegels försvar av status quo var det med Hegels metod han gjorde det. Marx visste att ”Hegel’s philosophy and dialectical method allowed for no stasis or rest, and, in that regard, it was, and remained, the most revolutionary piece of philosophy humanity had then produced”. Intressant är att Schmitt identifierar en logik som från detta leder till Marx intresse för politisk ekonomi. Den stat som Hegel betraktat som ”the realm of objective and present spirit” befann sig för Marx i en övergångsfas (”partly a relic of historically obsolete epochs, and partly an instrument of an essentially economic, industrial bourgeois society”). Den unge hegelianen var därför tvungen att försöka förstå det senare fenomenet, vilket på sikt ledde till Das Kapital.
Samtidigt hade Schmitt tillgång till material och texter som Marx saknade vad gäller den unge Hegel. Dessa förebådar delvis radikalismen hos Marx. ”Today, we are familiar with the Hegel who was a friend of Hölderlin” skriver Schmitt. Verkligt intressant blir det när Schmitt konstaterar att ”it was the young Hegel who first defined the concept of the bourgeois as that of the man who is essentially apolitical and in need of security. The definition is found in an early piece from 1802 on the German constitution that was not published until the end of the century.” Vi finner snarlika definitioner av bourgeoisien hos andra tyska tänkare, från Jünger till Schmitt själv, den anti-borgerliga attityden tycks vara ett germanskt fenomen som endast undantagsvis leder till de slutsatser Marx drog. Den germanska anti-borgerliga inställningen ledde normalt till andra samhälls- och människoideal.
Intressant är även Schmitts resonemang kring den moderna socialismens förutsättningar i form av både social kritik och den dialektiska metoden (”socialism is not simply any possible type of criticism of the ills common to all epochs”). Graccherna var inte socialister, så heller inte Müntzer. Socialismens förhållande till det dialektiska förnuftet innebär både styrkor och svagheter. Schmitt framställer en aspekt av projektet som relativt sympatisk, viljan att ”construct humanity’s history itself, grasp the present epoch and the present moment, and thereby make humanity into the master of its own fate” (jämför Marx tal om att avsluta mänsklighetens för-historia och inleda hennes medvetna historia). Samtidigt innebär förhållandet till dialektiken en övertygelse om framgång som inte nödvändigtvis är grundad i verkligheten men inte desto mindre en stark drivkraft. Schmitt beskriver här övertygelsen att om man kan förklara ett fenomen, en ordning eller en klass, så är dess slut garanterat. För den utomstående kan detta framstå som svårt att ta till sig, men det är en utgångspunkt för Marx tänkande. Schmitt skriver här att ”as long as the historical situation of this enemy class is not yet ripe, as long as the bourgeoisie is not just of the past, but still has a future, it remains impossible to discover its final world-historical formula.” Det finns en viss logik i detta, likväl som Minervas uggla flyger i skymningen är det svårt att förstå en klass som ännu inte uttömt sina möjligheter.
Sammantaget är det en fängslande text som både ger prov på Schmitts träffsäkerhet som ideologianalytiker och erbjuder delvis nya perspektiv på Hegel och Marx. Om dialektiken också är det germanska sättet att tänka, vilket är fallet, blir texten för övrigt extra givande.
Om skribenten: Joakim Andersen
