Bland den moderna fantasygenrens fäder spelar Michael Moorcock en central roll. Moorcock skiljer sig från andra giganter som Tolkien och Howard genom arvet från 1968, han har kallat sig anarkist och har kritiserat bland annat Lovecraft för dennes rasism. Detta bidrar till att han representerar den trend inom modern fantasy som lika mycket vill vara social kommentar som skildra det mytiska. I sig behöver detta inte innebära att en författare brister rent litterärt, men rör man sig i en genre som fantasy finns det ganska små marginaler. Detta märker man i Moorcocks verk, de mytiska och tragiska inslagen har alltså bestående värde medan många av de mer filosofiska inslagen snabbt framstår som ytliga och tröttsamma. Moorcock kan också bli repetitiv.
Men när han ger sig hän åt berättandets egen logik kan han skapa odödlig prosa. Detta är inte minst tydligt i historien om Elric, den siste kejsaren av Melniboné, och hans demoniska svärd Stormbärare. Moorcock bygger upp en säregen värld som bakgrund till Elrics saga, en värld med både trolldom och märkliga varelser. Samtidigt är det en värld som inte påminner särskilt mycket om Tolkiens eller Howards, vi finner exempelvis inte de europeiska sagoväsen Tolkien befolkade Midgård med eller de förhistoriska och relativt realistiska raser och gudar Howard beskrev i sin hyboriska tidsålder. Likheterna är i så fall större med Fritz Leibers Nehwon och Lovecrafts drömvärld.
Det är en värld som i årtusenden behärskats av kejsardömet Melniboné, från huvudstaden Imryrr. De inte helt mänskliga melnibonéerna är en aristokratisk och amoralisk ras, som dyrkar Kaos och med sin svartkonst och sina drakar behärskat världen. Men de har gradvis blivit dekadenta, och deras mänskliga vasaller har brutit sig loss medan Imryrrs invånare och deras slavar ägnar sig åt sina nöjen i form av bland annat tortyr och droger (därav tillnamnet Den drömmande staden). Moorcocks skildring av ett uråldrigt, dekadent imperium lämnar ingen läsare oberörd och ger flera gånger upphov till känslor av nostalgi inför hennes nedgång och fall. Skildringen av ett imperium bortom gott och ont för också tankarna till Stirlings Drakas, liksom till Nietzsche och de Sade.
Huvudpersonen, Elric, är purpurimperiets siste kejsare. Moorcock ville skapa en huvudperson som var Conans motsats, och Elric är därför albino, sjuklig och grubblande. Han kan bara fungera med hjälp av droger som ger hans kropp kraft, och han är på många sätt en främling inför sitt folks seder. Där Howard skildrade en handlingskraftig barbar i enlighet med det tidiga 1900-talets ideal, kan alltså Elric tolkas som en grubblare med etnomasochistiska övertoner från ett hypermodernt samhälle. Och allt han rör vid går därför under.
Mot Elric står hans kusin, Yyrkon, som anser honom olämplig att härska över Imryrr. Yyrkon är också bror till Elrics älskade, Cymoril, och den trolldomskunnige Yyrkons kamp mot den kejserlige kusinen är motorn i de första böckerna. Under denna kamp räddas Elric många gånger av sin egen trolldom, bland annat är hans folk sedan årtusenden lierade med både elementarer och olika djurraser. Hans skyddsgud, demonen Arioch, ingriper också flera gånger i skeendet och antyder Elrics ödestyngda framtid. Det är dock när Elric finner demonsvärdet Stormbärare, med en lång koppling till kejsarfamiljen, som berättelsen börjar anta sin verkligt tragiska form. Stormbärare är både svärd och demon, och ger Elric kraft genom att likt en vampyr stjäla själarna från de väsen det fäller. Elrics beroende av svärdet är källan till förtvivlan och självförakt, inte minst då det svekfulla demonvapnet med förkärlek dräper hans vänner. Moorcock hade i sin ungdom slukat flera nordiska sagor, och likheterna mellan Stormbärare och bland annat det nordiska Tyrfing är tydliga. Men där Tyrfing smitts av dvärgar är det en annan för-mänsklig ras som ligger bakom Stormbärare och syskonsvärdet Mournblade.
Efter att ha orsakat Imryrrs undergång vandrar Elric bland människornas riken, de Unga Kungadömena. Även här är han en främling, då hans ras är hatad och han själv har tillnamn som Kvinnodräpare och Frändebane. Hans grubblande natur ersätts här gradvis av en nihilism och cynism, och han ges tillnamnet Den vita vargen. Moorcock ger här skickligt historien en tragisk underton, för allt Elric rör vid går under. Han besöker urgamla civilisationer, och förgör dem mer eller mindre ovilligt, de människor han bryr sig om slukas av demonsvärdet. Samtidigt antyds gradvis Elrics verkliga öde, vilket även det bidrar till sagans tragiska karaktär. Här vinner Moorcock triumfer som berättare, det är tragiskt, storslaget och mörkt.
Kaos utvidgar sitt inflytande över de Unga Kungadömena, inte minst genom trollkarlarna från Pan Tang, människor som imiterar Melniboné. Men där de senare med sin dyrkan av kaosmakterna enbart följde sin natur, måste de förra pervertera och förneka sin mänsklighet. Gradvis närmar sig det apokalyptiska slag som avslutar en kosmisk cykel och bestämmer vilken form den nya ska anta, ett slag som har vissa likheter med Ragnarök (främst Pyarays odöda flotta och Hels).
Multiversum
Ett intressant inslag i Moorcocks böcker är idén om Multiversum, tanken att mängder av parallella världar existerar sida vid sida. Idén är i sig inte ny, och återfinns bland annat i hinduismen och delvis i den nordiska tron på Yggdrasil och de nio världarna, men kommer hos Moorcock att vara ett bärande inslag. I snart sagt alla dessa världar rasar kampen mellan Lag och Kaos, och några gånger kan också hjältar från en värld färdas till andra. Sannolikt inspirerad av historien om Gog och Magog låter exempelvis Moorcock Elric och en grupp hjältar från andra världar försvara Multiversum från ett par mäktiga väsen, Agak och Gagak, som invaderat dess barriärer och hotar det.
Många av Moorcocks huvudpersoner påminner om varandra, och bortsett från att detta kan bli repetitivt finns det också en förklaring till det. Elric, Corum, Erekosë och många av de andra hjältarna är facetter av samma arketypiska väsen, kallad the Eternal Champion (i vår värld hjälten Roland, även här finns förövrigt likheter med hinduismens avatarer och tron på intergenerationell reinkarnation i några nordiska sagor). Han finns i alla världar och försvarar där den kosmiska balansen mot både Lag och Kaos. Runt honom finns också ett antal återkommande gestalter, som hans Companion (exempelvis Elrics Moonglum) och hans Consort (Cymoril). Litterärt fungerar detta ofta väl, och ger Moorcock flera möjligheter att låta Elric besöka andra världar, samtidigt som det kan göra att den som följt en av hans huvudpersoner också känner igen sig i andra. Men få av hans berättelser är lika kraftfulla som den tragiska historien om Melnibonés sista kejsare.
Kaos och Lag
Inspirerad av den skandinavisk-amerikanske författaren Poul Anderson har Moorcock i sina historier låtit konflikten mellan Lag och Kaos spela en central och återkommande roll. Detta är ett tema som förts vidare i fantasygenren, bland annat har skaparna av Warhammer och Warhammer 40K här i hög grad lånat Moorcocks tankar rakt av. Samtidigt är det ett tema som kan identifieras i flera indo-europeiska kosmologier. När de forniranska bönderna och soldaterna spred sitt rike över världen, var det en specifik ordning, ett kosmos, de utvidgade på en kaotisk omvärlds bekostnad. Något liknande finner vi i historien om hur hjälten Aubec erövrar nya länder från Kaos långt innan Elrics födelse.
Kaos spelar också en central roll i den grekiska kosmogonin, men framstår här mer som en parallell till det nordiska Ginnungagap. I den mån man kan identifiera en kamp mellan kaotiska krafter som jättar, giganter och liknande på ena sidan och yngre gudar på den andra i indo-europeiska myter rör det sig i högre grad om skillnader i ålder, om kamp mellan uråldrigt och nytt. Detta ger också kampen en mytisk och ursprunglig aspekt som Moorcocks antropomorfa och inte särskilt mystiska lag- och kaosgudar saknar.
Särskilt mångbottnad och komplex är den nordiska relationen mellan Lag och Kaos, där de yngre gudarna med Oden i spetsen många gånger tar del av de krafter och kunskaper de äldre släktena besitter. Oavsett Moorcocks filosofiska spekulationer ligger de därför också närmare den mänskliga erfarenheten.
Tydligt inspirerad av Graalmyten för Moorcock här också in staden Tanelorn, en stad av frid, bortom kampen mellan Lag och Kaos. Tanelorn söks av många hjältar, finns i de flesta världar, men Elric lyckas under sin vistelse inte finna frid. Utöver detta saknas egentlig transcendens i Moorcocks verk, vilket gör dem mindre mytiska än exempelvis Tolkien och Lewis. Moorcock har i princip inget utrymme för det sakrala, och det blir då också väntat att Elric inte kan finna egentlig frid.
Sammantaget är det alltså ett mäktigt epos Moorcock skapat, med rätta en av fantasygenrens moderna klassiker. Sin storhet får det dock när det följer genrens oskrivna lagar, när Moorcock är trogen mot den nordeuropeiska känslan för tragik och melankoli och de mytiska förlagorna. Den som har litterära ambitioner kan finna mycket av värde i Elricsagan, den har också påverkat den moderna populärkulturen i hög grad (musiker som Domine, Hawkwind och Blue Öyster Cult har behandlat teman från sagan, liksom den påverkat spel som Warhammer, och därigenom även World of Warcraft). Uppenbarligen finns det något hos den alienerade och grubblande kejsaren av Melniboné som den moderna människan kan känna igen sig i. Några lösningar på hennes belägenhet erbjuder Moorcock däremot inte.
Relaterat
Svenssongalaxen
Tyrfingcykeln
Poul Anderson – Hrolf Krakes saga
Poul Anderson – War of the Gods
Om skribenten: Joakim Andersen
