En intressant och tämligen ovanlig sida hos germanisten Otto Höfler (1901-1987) var hans tendens att ställa till synes självklara frågor och göra dem relevanta. Resonemangen kring homologier i Über somatische, psychische und kulturelle Homologie var ett exempel, Achtung nach ”oben” – Missachtung nach ”unten”? ett annat. I den senare texten ställde Höfler frågan om det känslomässiga förhållandet mellan olika grupper i ett hierarkiskt ordnat samhälle. I ett sådant samhälle finns det ”överhet” och ”underhet”, Höfler intresserade sig för relationen dem emellan. Han utgick från Goethes fängslande, om än bitvis långdragna, självbiografi Wahrheit und Dichtung. ”Den gudomlige Goethe” hade där dragit sig till minnes hur han som yngling i den fria riksstaden Frankfurt tillsammans med jublande folkmassor firat kröningen av Josef II till romersk konung. Fenomenet var inte isolerat till Frankfurt, utan återkommer i tid och rum (”ein überindividuelles psychisches Sozial¬phänomen”). En ung Höfler hade själv upplevt hur folket i Wien hälsade kejsaren. Det handlade inte om någon ”slavmoral”, utan snarare om en metafysik. Höfler skrev här att ”wo Monarchien noch „lebendig“ waren, scheint eine vergleichbare innere Gesinnung und äußere Huldigung „nach oben“ typisch gewesen zu sei”, där monarkier fortfarande var ”levande” verkar en jämförbar inre attityd och yttre hyllning ”uppåt” ha varit typisk. I vad mån dagens monarkier är ”levande” torde variera, det gamla uttrycket att ”vi har inte kungar för att det finns monarkier, vi har monarkier för att det funnits kungar” är relevant.
Höfler frågade sig om denna aktning ”från nedan” motsvarades av missaktning ”från ovan”. Ringaktade Josef de jublande folkmassorna? Höflers slutsats var att detta varierat historiskt, men att en sådan missaktning relativt snabbt identifierats av undersåtarna och besvarats av ett socialt hat. Han berörde även begreppet klasshat, men kompletterade det marxska perspektivet. Här skrev Höfler att ”Klassenhaß ist — so scheint die Geschichte recht deutlich und handgreiflich zu lehren — nicht ein notwendiges Ergebnis wirtschaftlicher Faktoren”, historien lär oss både tydligt och handgripligt att klasshat inte är en nödvändig följd av ekonomiska faktorer. Det hela är mer komplext än så, Höfler talade här om ”Achtung und Mißachtung als sozialer „Urphänomene“”, aktning och missaktning som sociala urfenomen. En dialektik kan här anas, även om den bara delvis överlappar Hegels resonemang kring erkännande och herre-slavdialektik.
Höfler gav konkreta exempel bland annat från relationen mellan officer och soldater och lärare och elever, där respekt besvaras med respekt och tvärtom. Hans tes var att aktningen är en företeelse starkare än klasskillnaderna. ”Missaktning nedåt och socialt hat uppåt” framstår då inte som en allmänmänsklig relation utan som något mer historiskt specifikt. Det kan bland annat ha att göra med att relationen mellan människor reduceras till det rent ekonomiska. I kontrast till detta ställde Höfler Homeros verk där det dels finns en social ordning med herrar och tjänare, dels en mänsklig ordning där herrar kan vara värdelösa och tjänare värda respekt. ”Ihm und den Griechen, für die er gedichtet hat, stand also menschlicher Wert über sozialem Rang”, för honom och de greker för vilka han diktade stod det mänskliga värdet över den sociala rangen. Samtidigt innebar detta att kraven och förväntningarna på dem med hög social rang också var stränga och högt ställda.
Höfler rörde sig här, sin vana trogen, i slutet av texten in på en kulturkritik med germanska förtecken. Han konstaterade att ”je höher der ständische Rang eines Menschen liegt, auch die sozialen und die menschlichen Anforderungen an sein Verhalten umso strenger sein werden: dies zumindest in „gesunden“ Zeiten.. ” Ju högre social rang en person har, desto strängare kommer de sociala och mänskliga kraven på hans beteende att vara: åtminstone i ”sunda” tider. När dessa strängar lossnar är följderna ”Zerfall, Umsturz und die Vernichtung oder zumindest die Entmächtigung der Herrschenden”, förfall, störtande och förintelse eller åtminstone förlust av makten för de härskande. Höflers slutsats var att så länge makthavarna var ”sunda” föraktades de inte av sina underordnade. Så länge respekten var ömsesidig skulle troheten mellan över- och underordnade skydda och bevara den gemensamma ordningen.
Höflers korta text är intressant av flera skäl. Han lyfte fram ett germanskt perspektiv på sociala och politiska relationer, vi påminns här inte minst om Evolas beskrivning av det organiska samhället som uppbyggt av personliga relationer av trohet. Om man inte reducerar detta till infantila maktfantasier är det uppenbart vilka höga krav det ställer på makthavarna. Som Höfler beskriver kan dessa relationer i ”osunda” epoker istället övergå i mer parasitära och dekadenta former, där ”missaktning nedåt” följer och med det efter en tid även ”socialt hat uppåt”. Det marxska klasshatet inordnas här av Höfler som en del i ett mer komplext helt, för den som så önskar kan en parallell läsning av Marx och Höfler mynna ut i att ömsesidig missaktning är vad som händer när ständer och folkgemenskap ersätts av klasser, när något kvalitativt och ”levande” ersätts av det kvantitativa och rent instrumentella. Oavsett vilket är Achtung nach ”oben” – Missachtung nach ”unten”? en god introduktion till Höfler som sociolog och det germanska perspektivet som högst relevant även i vår tid.
Om skribenten: Joakim Andersen
