Edward Bunker (1933-2005) var en av 1900-talets främsta författare med fokus på den undre världen och det amerikanska fängelseväsendet. Han tillbringade en stor del av sitt liv bakom galler, långa sejourer av ofrihet avbrutna av perioder som yrkeskriminell, innan han kunde livlära sig på sitt författarskap. Bunker var bland annat bedragare och bankrånare, och byggde under en period upp en framgångsrik droghandel. Samtidigt var han, i likhet med Eric Hermelin, ”sammansatt av två fullständigt stridiga naturer”. Han hade exempelvis inte vuxit upp i samma underklass som många andra fångar, även om föräldrarna brast i omsorg både om varandra och om sin son. Bunker läste tidvis fem böcker i veckan, hade ett IQ på drygt 150 och rörde sig redan som ung i närheten av både Randolph Hearst och Aldous Huxley. Han hjälpte senare vännen Danny Trejo i dennes skådespelarkarriär och var en inspirationskälla för en ung Quentin Tarantino. Samtidigt bar han ”på kaos på samma sätt som andra bär på tyfus”, befann sig sedan barndomen i konflikt med etablerade auktoriteter och utvecklade ett rykte som mentalt instabil för att bättre skydda sig mot andra fångar. Bunkers tillkomst och födelse präglades av kraftfulla järtecken, i form av jordbävning och storm. Hans författarskap var tydligt påverkat av existentialismen. Bunker skrev om sina erfarenheter och sin värld i ett flertal böcker. I Dog Eat Dog följer vi tre kriminella där karaktärsbrister, relationer och till synes små misstag leder till ett närmast oundvikligt öde. Det är på samma gång shakespeariansk tragedi och existentialistisk pärla. I tidiga Stark följer vi istället en polisinformatör. No Beast so Fierce är en tragedi även den, Animal Factory en fin skildring av manlig vänskap i en miljö närmast medvetet designad för att omöjliggöra mänsklighet och istället producera odjur.
Flera intressanta teman löper genom Bunkers författarskap. Där finns existentiella dimensioner som lojalitet och frågan om man kan kan lita på andra människor. I den värld där Bunker rörde sig blir detta tydligare, konsekvenserna är absoluta och kan innebära ett livstidsstraff, ett mord eller en gruppvåldtäkt. Att en brottsling inte ska tala med sin kvinna om det han gör och att många gått under för att de ”sökt erkännande i en värld där inget finns att få” är några av Bunkers slutsatser. Lojalitet och vänskap framstår mot bakgrund av detta som både ovanliga och värdefulla fenomen, inte minst då systemet närmast tycks uppbyggt för att omöjliggöra dem. Dialektiken mellan den laglydiga världen och den brottsliga är ett annat återkommande tema hos Bunker där de existentialistiska undertonerna är tydliga. Finns det ens ett fritt val, eller dras vissa personlighetstyper naturligt till risktagande och uppror mot auktoriteter? I No Beast so Fierce står frågan i fokus, liksom i Bunkers självbiografi. Även i Animal Factory beskrivs de centrala medlemmarna i ”White Brotherhood” som män som lätt drabbas av leda. Samtidigt uttrycks i flera böcker, inte minst No Beast, en längtan efter svenssonlivet. Men det är en längtan präglad av ambivalens, inte minst när majoritetssamhällets företrädare försvårar det hela. Bunkers författarskap är delvis också en manual i kriminalitet, inte minst förmedlas en äldre kriminell traditions ordspråk och mentalitet. Vi får bland annat veta att ”if you can’t do the time don’t mess with crime”, liksom att i en miljö där vem som helst kan mörda vem som helst bör man vara försiktig med hur många fiender man skaffar sig (”everybody bleeds, everybody dies, everybody can kill you”). Inte minst den respekt fångar med rykte att vara mer eller mindre galna åtnjöt är ett återkommande tema hos Bunker, till den grad att även osympatiska Mad Dog i Dog Eat Dog bär några av hans drag. Djurreferenserna hos Bunker fyller för övrigt en uppenbar funktion.
Mindre existentiella teman hos Bunker rör klass, sexuella relationer och ras. Som en röd tråd genom Bunkers böcker löper frågan om klass. Flera av hans huvudpersoner är karaktärer som upplever en klassresa från medel- eller rentav överklass in i underklassen, där andra värderingar dominerar. Genomgående är att de lär sig att bemästra denna nya värld, även om det i Animal Factory inte är alldeles oproblematiskt. I Dog Eat Dog skildras det amerikanska, eller kaliforniska, klassamhället i hög grad mot bakgrund av geografins och kulturens förändringar. Fångarna blir här ett slags tidsresenärer, på besök i det vanliga samhället med flera års mellanrum och därigenom kapabla att identifiera förändringarna vad gäller sådant som hemlöshet och invandring. Ett tema här är även den undre världens förvandling. Den värld där Bunker växte upp hade tydliga karaktärer som bedragare, hallickar, langare och rånare, den hade också en slang med rötter i 1600-talets London. Det var fullt möjligt att röra och försörja sig i den miljön utan att använda våld, bland annat som bedragare. Den mer afro-amerikanskt präglade värld huvudpersonerna i Dog Eat Dog möter är något helt annat, vilket de också kommenterar bland annat vad gäller rapmusiken. Det finns hur som helst tydliga likheter mellan den undre värld Bunker växte upp i och det Paris Guy Debord formades av, den hugade kan jämföra med ett svunnet Sveriges ”tjuvheder” och Jönssonliga.
Ett återkommande tema i Bunkers författarskap rör också sexualiteten i det amerikanska fängelseväsendet. Det torde vara välkänt att homosexuella våldtäkter är ett ständigt närvarande och numerärt mycket påtagligt fenomen i amerikanska fängelser, det utgör också en av grunderna för händelserna i Animal Factory. Huvudpersonen har ett ”pojkaktigt” utseende och är ovan vid fängelsemiljön, vilket gör att han riskerar att utsättas för gruppvåldtäkter för att bli en ”punk” och därefter säljas vidare. Samtidigt finns det sedan gammalt ett inslag av det som idag kallas transsexuella i dessa fängelser, där mångåriga straff ibland får andra fångar att se mellan fingrarna med vissa anatomiska realiteter. Bunker noterar här att innan ”raskrigen” orsakades de flesta morden av svartsjuka och rivalitet om sådana partners. En tydlig gräns mellan manligt och kvinnligt upprätthölls samtidigt. Bunkers skildring av våldtäkterna är kusligt olustig, hans inställning till relationer mellan ”sissies” och andra mer tolerant. Detsamma gäller hans inställning till prostituerade kvinnor, han tycks ha haft en del förhållanden med sådana under perioderna av frihet.
Intressant i vår tid är inte minst frågan om ras. Bunker själv tycks inte ha varit överdrivet rasistisk, men han befann sig i fängelse under en period som blev en vattendelare vad gäller rasrelationer. Under 1960-talet radikaliserades många svarta fångar, vilket hade som följd att de urskiljningslöst och på måfå började mörda vita vakter och medfångar. De vänskapsrelationer Bunker haft med svarta sedan gammalt blev komplicerade, nya relationer av samma slag omöjliggjordes. Samtidigt fann vita och chicanos sig tvingade att organisera sig, att samarbeta och att svara med samma form av våld som de svarta. Uppenbarligen gör det något med människor att tvingas leva nära inpå andra människor som när som helst kan tänka sig att mörda dem enbart baserat på deras hudfärg, Bunker beskrev i flera böcker hur vita vakter och fångar utvecklade ett lika intensivt rashat som det hat många svarta riktade mot dem. Intressant här är att han befann sig på San Quentin i samband med att det idag både ökända och mytomspunna fängelsegänget Ariska Brödraskapet bildades, han beskriver det både i sina memoarer och i Animal Factory. I den senare boken möter vi istället fängelsegänget ”White Brotherhood”, men likheterna mellan fiktionens T.J. och verklighetens T.D. Bingham sträcker sig exempelvis längre än till det gemensamma smeknamnet Super Honky. Båda versionerna är livsfarliga muskelberg, även om T.J. framställs som relativt primitiv medan T.D. ska ha varit en bankrånare och gängledare med ett intellekt på ”genius level”. Oavsett vilket spelar gängets ledarskap en central roll som vänner och beskyddare av de båda huvudpersonerna, det förs också närmast spelteoretiska resonemang i flera av Bunkers böcker om rasrelationer och organisering. Kontentan av dessa är att om grupp A oprovocerat börjar mörda medlemmar av grupp B är det rationellt för grupp B att organisera sig och svara med samma mynt, det är också rationellt att hålla sig väl med människor som är beredda att försvara ens liv. Bunker uttrycker ibland saknad vad gäller den mer ”färgblinda” undre värld han växte upp i, men han förfaller inte till anklagelser om ”rasism” mot de vita och chicanos som tvingades reagera på våldsamma och oprovocerade angrepp.
I Animal Factory kan vi också följa den ena huvudpersonens chockartade möte med raskrigens värld. Han hör hur svarta fångar pratar om att mörda vita utanför fängelset (detta när vita fångar hör dem). Bunker noterar här att ”a year earlier Ron would have felt compassion for anyone so consumed by hate, and whenever whites casually used ”n*** he was irked. Now he felt tentacles of hate spreading through himself”. Ett återkommande tema i hans författarskap är för övrigt vit rasism som svar på svart rasism. Särskilt intressant blir det i förhållande till den svarte fången och författaren George Jackson, ”Soledad Brother” hyllad av både vita och svarta radikaler i Bay Area in i vår tid. I Days of Rage skriver Bryan Burrough om den vita vänsterns förhållande till Jackson, ett starkt inslag av raslig exotisering och Eros kan identifieras. Bunkers vän, fången och sedermera sociologen, John Irwin sade senare att ”it was nostly women who were doing the organizing. They had each picked their favorite Soledad Brother and were kind of oo-ing and aa-ing over them like teenagers with movie stars. I couldn’t believe it.” Hans advokat Fay Stender hade sex med Jackson, men vita, liberala män var inte immuna mot hans karisma. En radikal från New York beskrev honom bland annat med ord som ”everything about him is flashing and shining and glistening and his body seems to ripple like a cat’s”, ”there is no way I can look away” och ”I have a sense of becoming almost a part of his very physical being.”
För Bunker, som delade Jacksons värld, var bilden av ”Soledadbrodern” en något annan. Han beskrev Jackson som ”pure sociopath” och beskrev hur han inledde de dödliga raskrigen. Under flera år hade svarta muslimer och vita nazister angripit varandra, men Jackson började urskiljningslöst mörda vita. ”They stabbed every white on the tier, all of whom wore white jumpsuits, for they had just gotten off the bus and had no idea they would be attacked for being white.” Det finns en viss logik i att samma ”vänster” som sade sig ömma om fångarnas situation samtidigt idoliserade den man som närmast på egen hand bar ansvar för att brutala raskrig började rasa i fängelserna, fullständigt oförmögna att känna igen en rasistisk sociopat så snart han var svart.
Sammantaget är Bunker en läsvärd bekantskap, även om det torde vara överflödigt att nämna att hans livsval inte behöver glorifieras. Han var en skicklig författare, på samma gång hårdkokt och med ett filosofiskt djup. Men han erbjuder också en inblick i det Kalifornien som bidragit till att forma mycket av vår egen värld.
Om skribenten: Joakim Andersen
