Dagens inlägg blir något så ovanligt som en favorit i repris. Under 2007 recenserades och summerades flera teman i Michael O’Mearas värdefulla New Culture, New Right på bloggen. Ett av dessa teman är det metapolitiska, ett viktigt inslag i den Nya Högerns arsenal av strategier för att påverka samhället.
Den Nya Högern och metapolitiken
I kapitlet Metapolitics i New Culture, New Right tar Michael O’Meara upp den Nya Högerns inställning till det som kallas metapolitik. O’Meara påpekar att den ”vanliga” högern i Frankrike fick en chock när socialisterna och kommunisterna 1981 tog över makten. För den Nya Högern var det däremot inte något överraskande, eftersom både skolorna, media, universiteten, intelligentsian och byråkratin vägleddes av en liberal och/eller vänsterinriktad världsbild.
Den Nya Högern menade också att den ”vanliga” högern redan påverkats mycket av en liberal och/eller vänsterinriktad världsbild. Istället för att försvara kultur, nation, traditioner och identitet så förde de en liberal politik som underordnade staten under ekonomin och nationen under de multinationella företagen. På sin höjd kunde de vara ”antikommunister”, men Hollywoods kolonisering av Europa var de blinda för.
Bas och överbyggnad
En grundtanke i marxismen är att det är den ekonomiska ”basen” (produktionsfaktorer och produktionsförhållanden) som bestämmer ”överbyggnaden” i form av ideologier, religion, kultur och liknande. Detta synsätt hade infiltrerat den ”vanliga” högern, på så vis att även de såg ekonomin som det verkligt viktiga och kulturen som mindre viktig.
Den Nya Högern vänder på detta, och menar att kulturen är minst lika viktig som ekonomin när man ska förstå ett samhälles historia eller påverka dess framtid. De fann då inspiration hos en gammal marxist, Antonio Gramsci, som också haft anledning att fundera över detta samband på 1920- och 30-talet. Precis som de franska anti-liberalerna efter 1945 så hade den rörelse som Gramsci tillhörde då just lidit flera nederlag, och han satt inspärrad av Mussolini (den italienska vänstern behandlades överlag relativt väl av Mussolini, om man jämför med högerns öde i Sovjet). Gramsci fann då att trots att den revolutionära arbetarrörelsen hade vunnit flera segrar, så hade de misslyckats att ta makten eftersom de inte kunnat utmana makthavarnas makt över folkets tankar och världsbild. I gemene mans ögon var den italienska staten och eliten naturlig, och dess politik var ”sunt förnuft”. Det var alltså inte automatiskt så att en ekonomisk kris ledde till revolution, och Marx’ gamla ekonomiska determinism var alltså inte helt korrekt (det kan dock i ärlighetens namn tilläggas att Marx’ egen inställning i dessa frågor inte var lika vulgariserad och förenklad som en del av hans efterföljares).
Den italienska överheten hade alltså hegemoni, vilket innebär att dess världsbild och politik sågs som naturlig och legitim.
Gramsci skilde mellan det civila samhället och det politiska samhället. Detta påminner om Napoleons gamla uttryck: ”Man kan göra mycket med bajonetter, utom att sitta på dem”. Med detta avses att rent militär makt/förtryck inte räcker i längden för att styra ett samhälle. Det krävs också att befolkningen ser de styrande och deras politik som naturlig, nödvändig eller självklar. Det krävs alltså en känsla av legitimitet. Gramscis fråga var då hur denna legitimitet skapas. Han fann att det är genom det civila samhället, genom skolor, kyrka, tidningar, et cetera, som makthavarnas världsbild blir naturlig för ”classi subalterni” (Gramscis eget namn på de folkliga klasserna).
Att försöka göra väpnad revolution i ett samhälle där överhetens hegemoni är obruten kan alltså, milt sagt, vara ganska svårt (eftersom den hegemoniska makten kommer att definiera revolutionärerna som kriminella och som galningar, och folket kommer att dela den synen). O’Meara jämför här med det bolsjevikiska maktövertagandet i Ryssland. Lenins bolsjeviker hade lyckats störta tsarismen, men det berodde på att där inte fanns något civilt samhälle. När den ryska staten blev svag, fanns det alltså ingen ”buffert” som kunde skydda den från att rasa. Så var inte fallet i det rikare och mer avancerade Västeuropa.
Gramsci drog därför upp riktlinjerna för hur hans rörelse skulle kunna ta makten i det mer komplexa Västerlandet. Det var en metapolitisk strategi han lade upp, och efterkrigstidens vänsterrörelse har följt hans recept även när de inte själva varit medvetna om det. Det är en av historiens ironier att den ”vänster” som kom att lyckas med Gramscis metapolitik hade föga gemensamt med hans egen vänster (klasskampsvänster har alltså bytts ut mot etnomasochistisk och radikalfeministisk massinvandringsvänster). Gramscis strategi var att man måste bygga ett eget block i det civila samhället, som kunde utmana de härskande ideologierna. När radikalfeminister och andra tagit över universiteten och därifrån skolor, media och myndigheter, så är det just en sådan ”lång marsch genom institutionerna” som Gramsci avsåg. De har sedan kunnat ta över samtidsdebatten, genom att bestämma vilka åsikter som är acceptabla och vilka som inte är det. Deras grepp om våra samtida, deras hegemoni, blir svårförklarligt om man inte känner Gramsci.
Metapolitisk kamp för en gramscian blir alltså samtidigt mycket en kulturkamp, en kamp om världsbild, om vilka ord som används, hur människor ser på sig själva, och så vidare.
Metapolitikens tre mål
O’Meara identifierar tre sidor av den Nya Högerns metapolitiska projekt. Den första är att ”engage the ideas that inspire and organize our age, recuperating from them what it can for its own project”.
Att ta upp dagsaktuella frågor, men att ge dem en egen ”twist”, är också något den Nya Högern varit bra på. Man har tolkat postmodernismen på sitt eget sätt när den var i ropet, och man har tolkat antiimperialismen till att även gälla europeiska folk när den ideologin var i ropet. På samma sätt har man lanserat sin egen version av antiamerikanismen.
I Sverige har exempel på lyckad metapolitik från nationalistiska rörelser varit kampanjen för nordisk kvinnofrid, vilken alltså kunnat rekupera majoritetssamhällets intresse för kvinnofrågor och våld mot kvinnor, eller, mer nyligen, kampanjer för yttrandefrihet, vilket kunnat kopplas till en utbredd motvilja mot övervakningssamhällets tillväxt.
Detta påminner om den svåra balansgången mellan sekterismens självvalda ghettotillvaro och opportunismens anpasslighet. Å ena sidan måste man vara uppmärksam på vilka frågor som är ”i ropet” för tillfället i samhället i stort, och ta upp dessa utifrån sin egen världsåskådning. Å andra sidan får det inte gå så långt att man kompromissar med sina primära frågor för att vinna uppmärksamhet eller stöd.
Den andra är ”to undermine the liberal order by discrediting its underlining tenets and affirming those traditional European ideas supportive of the identities and communities it champions.” Det innebär att man bland annat använder vetenskapliga rön för att motbevisa liberala idéer. Det kan vara att man visar att mångkulturella samhällen historiskt inte varit särskilt harmoniska, eller att man med sociobiologiska rön som stöd visar att ”jämlikhet” är ett ganska meningslöst begrepp. Här är en beprövad metod att leta upp självmotsägelserna i den liberala staten. Till exempel att den påstår sig stå för frihet, men spärrar in oliktänkande historiker.
Det tredje målet är det mest ambitiösa. ”Finally, it aspires to cultural hegemony, if not within society as a whole, at least within the elite”. Den Nya Högern vill påverka samtidsdebatten, det kulturella livet, den akademiska världen, beslutsfattarna, en politisk elit. Detta innebär till exempel att om den Nya Högerns identitära och europeiska världsbild får spridning så kan det betyda att filmskapare eller musiker skapar kultur som gynnar en identitär, traditionellt europeisk världsbild. Det kan också innebära att de påverkar språket, så att det negativa ”högerextremist” ersätts av det positiva ”identitär”.
O’Meara tar också upp den Nya Högerns syn på vad en kultur är, och då särskilt med utgångspunkt i den tyske filosofiske antropologen Arnold Gehlen, i slutet av kapitlet. Detta kommer att tas upp i en framtida recension av Carl-Göran Heidegrens bok Antropologi, samhällsteori och politik (som också tar upp Gehlen).
Andra inlägg om metapolitik:
Guillaume Faye och metapolitiken
Om skribenten: Joakim Andersen
