Kära Shangri-La

du heliga plats, du power spot, mitt Manderlay,

du skall veta att jag drömde om dig för många år sen. Jag var tillbaka och huset var tomt och det regnade in, och utanför sprang ett par medelålders manliga joggare.

Minns du första gången vi kom dit, mina föräldrar och vår hund och jag – min lillebror var kvar i Örebro. Det var i brytningen mellan vinter och vår, en lördag, med takdropp, men ännu låg isarna på sjön – oroliga, spruckna, råmande. Aldrig hört det ljudet förr.

Snötäcket var tjockt på sina ställen, töande, bar inte, vi tvingades ställa den där beiga Ford Fairlainen av årets modell (tvådörrars, automatlåda, brun skinnklädsel) utanför skogsstigen eller vägen genom skogen fram till huset, utanför den vita trägrinden, och pulsa i snön.

Vi visste inte vad som väntade. Men så tog stigen slut, och det var en öppning, en stor ljus öppning och där låg en stor, mycket stor, gigantiskt stor gul trävilla med sluttande tegeltak, nja, alla tak sluttar väl (utom de helt platta), men det här sluttade bara lite, från en kupol längst upp, som på Mount Vernon, med små fönster, som en terrass på taket, risodling, ja det var något kinesiskt över det och det var kärlek vid första ögonkastet.

Huset var låst, men fönsterluckorna – gröna – var uppfällda så på sina ställen – där fönstren inte var för högt placerade sett från marken, kunde man kika in och bilda sig en uppfattning. Man kunde se in från förstutrappen i ett sovrum intill hallen och in i köket, och se en serveringslucka intill spisen, och gick man runt knuten så fanns inga fönster, bara en stor skorsten från marken upp över taket i rött tegel. Nästa knut man rundade erbjöd dock en viss inblick, in i vardagsrummet där man kunde se en stor taffel och en öppen spis omgärdad av låga bokhyllor. Från terrassen såg man in i sovrummen i tillbyggnaden. In alles fem stycken. Plus ett arbetsrum på bortre kortsida.

Höstkvällar kunde man sitta vid det gamla blanka skrivbordet inne i pappas arbetsrum med lamporna släckta och se rådjuren äta fallfrukt i månljuset. Och ibland även se en skugga borta vid vägkröken. Där vid Rävens kurva. Pappa hade lagt ut slaktavfall som stått i en pappkartong på lastbryggan bakom Rockstedts ICA-butik på Carlavägen, inunder fönstren till den lägenhet vi bodde i 1954-58.
Cirkeln sluten.

Nå, det var kärlek vid första ögonkast, Kan ett hus älska tillbaka? Minns du oss, gamla hus?

Såg du mig en sommardag 2004 på andra sidan sjön? Jag såg dig. Jag hade inte vågat titta av rädsla för att du inte skulle finnas kvar. Men där borta på andra sidan låg du kvar, skenbarligen oförändrad.

Jag minns skogen och den stora tjärnen på andra sidan timmervägen och kalhygget en midsommarafton och en bergstopp en sensommardag och jag och hunden kom till ett obebott torp och vi stod på ett högt berg vid skogens slut och skådade ut över en väldig slätt och på avstånd såg jag Husby-Rekarnes vita kyrka och Hållsta och järnvägsrälsen som ett streck rakt igenom fälten.

Intill det öde torpet fanns en brunn utan något tak eller vinsch eller hink, men jag lade mig på magen och drack med kupad hand.

Hur kan man glömma sådant?

Första gången vi sågs den där vårvinterdagen 1966. Tott fick gå lös och gick ned mot bryggan med hopptornet. Isen gick ända upp till kanten och för en hund såg den ut att bära. En bit ut låg en barkbit och vinkade åt Tott att komma och hälsa på och bära in den till land. Som tur var såg jag det hela och varnade honom, men frestelsen var för stark. Hade jag inte hunnit springa ned till bryggan från den snötäckta gräsmattan en bit upp, så hade vi fått köpa en ny hund. Nu hann jag precis: kastade mig ned på mage och sträckte mig så långt ut jag kunde och fick tag i den för sitt liv kämpande byrackans halsband, och kunde dra in honom. Blev själv blöt om magen, för vattnet skvalpade upp mellan springorna i bryggan, men inte lika blöt som Tott, som jag stoppade in i min jacka, och sedan sprang med till bilen och värmen i den.

Helgen därpå hade vi ett avtalat möte med din ägare, kära Shangri-la, Kära Villa Björknäs, för husesyn av insidan. Han bodde på herrgården eller godset Skedevi utanför Finspång och hette Allan Schollin-Borg, född 1903 på Årby gods på den stora slätten, nära Hållsta, godset vars huvudbyggnad skymdes av träden i en lång allé, som vi åkte förbi varje gång vi skulle till Bälgviken eller hem till Örebro. Utanför parken låg en stor ladugårdsbyggnad och utanför den stod ibland en vagn eller en traktor.

Nå, där på Årby var alltså Schollin-Borg född och sedan hade han blivit löjtnant och därefter varit i USA och sedan hemma i Sverige avlagt examen som bergsingenjör.

Minns inte hans bil, men allt i övrigt. Hans strävhåriga tax, den gröna lodenrocken, dito jägarhatten. Att han var relativt lång och smal. Sinnebilden av en skogsmänniska, en jägare. Snuggan i munnen sprakade och ur dess huvud flög då och då en vulkanisk eld, lava som landade på rocken, som han rutinmässigt släckte med handflatan. Mamma hade väldigt roligt åt det. Han tittade inte ens ned utan behöll ögonkontakt med denne han pratade med medan handflatorna trummade, hamrade mot bröstkorgen.

Han och hans fru Margareta hade tre barn födda 1944-1946 (det yngsta exakt tjugo), men inget av dem hade ännu bildat familj. Tanken var att de skulle få nyttja stället, när så skett. Men tills dess ville fadern att huset skulle bebos och underhållas. Det var huvudsaken, varför årshyran blev det även på den tiden löjligt låga 3 000.

Att mamma och pappa inte hade några småbarn var en fördel. De förra hyresgästerna hade haft det, vilket lämnat tydliga spår på tapeter och dylikt.

Till egendomen – om nu ett så pampigt ord tillåts – hörde även ett stort trägarage för två bilar och med två förvaringsrum på baksidan. Det ena tjänade som vedbod och det andra som skräpkammare. I skräpkammaren fann jag travar med gamla DN från sommaren 1964. Blev lyrisk över att få återuppleva sommaren i Bohuslän två år tidigare, då jag på stranden följt det republikanska partikonventet borta i San Francisco och Sven Östes kritiska texter om min idol Barry Goldwater.

Inne i huset fanns andra intressanta tidningar. Gamla Veckojournalen (överklasstidning) från sommaren 1954. Ur ett exemplar klippte jag ett sepiafärgat foto på en amerikansk politiker, senator Joseph McCarthy, den berömde kommunistjägaren, och klistrade in det i mitt politiska idolalbum jämte Richard Nixon, Ayn Rand, Ronald Reagan, Goldwater, kardinal Spellman och William F Buckley Jr samt Robert Welch, grundaren av John Birch Society.

Det fanns även travar av National Geographic från 1954 med antikommunistiska annonser från oljebolaget Shell. Plus intressanta böcker av Graham Greene, Daphne du Maurier och Evelyn Waugh.

Ovanför terrassdörren hängde en rostig, gulaktig bilnummerplåt från Michigan 1930.

Mellan några björkar på sjösidan stod en liten röd lekstuga med vita knutar och på insidan fanns en massa dockskåp och dockvagnar. Och gick man ned längs en murad trapp mot bryggan, fanns till höger en bastu med omklädningsrum inunder en stenlagd terrass alldeles ovanför. Både omklädningsrummet med sina väggfasta bänkar med dynor och själva bastun hade tennspröjsade fönster.

Nedanför Rävens kurva fanns ett rödfärgat båthus. I det låg en vitmålad eka under vinterhalvåret. Fönstren hade spindelväv på insidan och längs väggarna gick liksom en kaj i ljust trä. Mot sjön två svartmålade dörrar med galler nedtill. Gallren var långt under vattenytan vid högt vattenstånd, vilket gjorde det till en kamp att få upp dem eller stänga dem.

Sommarlovet 1966 flyttade vi ut och vistades där till augusti då vi åkte iväg genom Sverige, Danmark och Tyskland till Zell am Zee i Österrike.

Färdmedlet: en vit Ford Mustang av den där klassiska modellen. Den som kom före den som Steve McQueen gjorde odödlig i ”Bullit” 1968.

Tott – vår familjeklenod – var på Uddgruvans hundpensionat och vilade upp sig. Vi hade lämnat honom med stränga instruktioner om att han inte fick umgås med andra hanhundar och att de skulle akta sig för att klappa honom. Första kvällen – var vi då befann oss? – ringde vi förstås oroliga med inre skräckvisioner av att han rymt eller blivit dödad i ett hundslagsmål. Kvinnan i andra änden uttryckte förvåning över vår oro och våra instruktioner. Tott hade fått flytta in från hundstallarna till henne i huvudbyggnaden där han fredligt ägnade sig åt att leka med småbarn och valpar. Det var den trevligaste hund hon träffat.

Kan vi ha hunnit till den lilla byn Melsungen intill Stuttgart på en dag? Nej, vi måste ha övernattat i Puttgarden eller i Hamburg eller varför inte Lübeck. Vi var ju där minns jag. I Lübeck, alltså.

Nå, Melsungen. Skonad allierade bomber, en liten korsvirkesidyll som – tja, staden i Pinocchio – med ett kullerstenstorg över vilket en äldre man i vegamössa spatserade följd av en släthårig foxterrier. Vid torget låg Das Rathauskeller och vi gick ned i den och åt kvällsmat. Klockan var vid pass 20.00. Ännu var det ljust. Skulle vi övernatta? Rimligen borde vi ha fattat detta beslut, men det kanske gick i stöpet på grund av att stadens enda hotell var fullbelagt eller att de andra – eventuellt pensionat – höll så låg standard att vi beslöt oss för att leta i omgivningarna.

Minnesbild av skymning. Böljande jordbrukslandskap och alléer och vägskylt med ordet ”Kuranstalt”. Men nu var vi trötta. Stela i ben och rygg och pappa var ”mejad”. Ett av hans favorituttryck. Första bästa värdshus fick duga. Och där mitt emot en stor ladugårdsbyggnad låg ett.

Jag skickades in för att höra om det fanns lediga rum och försäkra mig om att det inte var ett rövarnäste. Jag återvände med beskedet att det var jättetrevligt där inne och att det fanns två lediga rum. Så ur kofferten baxades resväskor etcetera, bilen låstes och familjen tågade in i en anda av gud nåde Micke om han åter visat prov på sin berömda omdömeslöshet.

Man måste förstå en sådan reaktion. Jag menar här har vi en familj som pressats samman i en för liten bil en varm sensommardag på Autobahn. Tär på det goda humöret. Byxorna klibbar mot uppvärmda röda skinnsäten. Man vill ut ur den underdimensionerade farkosten och sträcka på sig. Och man vill sätta sig i en bar och ta en öl och cigarett och smälta dagens upplevelser. So this better be good.

En kvinna – har aldrig kommit underfund med vad chamber maid heter på svenska – rumsjungfru? Nå, hon gick före och pekade ut våra rum. Inför kvällsmåltiden samlades vi i mammas och pappas. Pappa kände på kuddarna i sängen. Provlåg. Reste sig och klagade på att de var för mjuka eller för hårda – förmodligen för mjuka.

Rumsjungfrun uppenbarade sig och pappa tilltalade henne på tyska: ”Zwei küssen ohne dich.” Nej, nej, pappa, kuddar heter ”kissen” och inte ”küssen”. Rumsjungfru såg förvånad och bekymrad ut. Hur skulle den galne turisten kunna få två kyssar utan henne och varför sade han så?

Sönerna – elever hos Rosa Röjemark, känd för sina kollektiva bestraffning – ”linke reihe raus” – visste besked. Er meinte nicht küssen, aber kissen. Ach, ich verstehe, ich komme jetz mit ihnem.. Eller nått sånt.

Jaha, det avklarat, skickades förste spejare, dvs. undertecknad, ned till matsalen för att utröna om det var för sent eller inte för ett kvällsmål. Och naturligtvis även uppskatta om man kunde sitta där, om man inte var överdrivet volklich.

Säga vad man vill om mig, och mycket kan sägas, så inte är jag en snobb. Tvärtom. Jag har poetens blick för det sublima även i det sunkiga. Min bror och mina föräldrar var kanske inte snobbiga, direkt, men de var definitivt mer kräsna än undertecknad. Så de ansåg inte att min spejarrapport bar större likheter med den faktiska situationen. De menade att jag borde beskrivit de bullriga, öldruckna bönderna i stövlar, overaller och kepsar som spelade högljudd poker och daskade korten mot bordet och flabbade samt den där bullriga kägelbanan vid rummets ena långsida.

Mamma – som var fina damen – såg sig besvärat om och började till slut gråta. Pappa gav mig en förebrående blick. Som vanligt. Nästa kväll skulle blicken kompletteras med en högljudd utskällning, men nu skyndar jag händelserna i förväg.

Ordnung muss sein.

Nästa dag anlände vi till Heidelberg. Bei der Neckar. Der Fluss. Solen sken gyllengul på vinrankorna på sluttningarna längs floden. Och man skänkte romarna en tacksamhetens tanke för att det planterat de första vinrankorna där.

Hotellet låg vid ca fem-sex på kvällen på den skuggiga sidan – den motsatta – vilket innefattar själva staden – på den av kvällssolen belysta – oj, här blir meningsbyggnaden så komplicerad, att jag sätter punkt.

Ja, det vanliga. Parkera, bära väskor, stå vid receptionen, språksvårigheter, nycklar, rum. Nå, minnesbild.

Familjen Ståhlberg – minus Tott – har slagit sig ned vid ett konventionellt restaurangbord i en stor matsal vid vars bortre ände ett perspektivfönster ger en vacker inramning av floden Neckaurs andra, fortfarande solbadande sida. Intill detta fönster står en flygel och bakom densamma – eller vid sidan av – nå, inom räckhåll för tangenterna då, för att inte krångla till det för mycket – där satt en medelålders man, smal, krullig dirigentkalufs, stora glasögon och klinkade fram ”Strangers in the night”.

Pappa var sur. Misstänkte att bartendern spätt ut hans whisky med vatten. Jag smuttade på ett glas rödvin. Fast jag bara var 17 fyllda. Ansiktsfärgen antog snabbt samma färg som vinet. Jag blev pratsam, gestikulerade och när jag skulle skära en bit av köttet – som simmade i brunsås – så slant jag så med kniven att sås hamnade på min ljusbruna sommarkavaj, som pappa köpt 1959 och som jag fått ärva. (Jag fick ärva eleganta tweedkavajer med lappade armbågar och ballyskor.)

Nu brast det för stackars pappa. Såsen blev droppen. Ur hans vidöppna mun kom en drakeld och hans officersröst (fast han bara varit malaj i det militära) förkunnade att det var för märkligt att jag aldrig kunde sköta mig. Pianot tystnade. Pianisten reste sig och kom gående mot vårt bord. Dock inte för att förebrå pappa att han stört konststycket han framfört utan för att presentera sig på klingande danska med att han hörde att vi var svenskar.

Själv var han tysk men hade tillbringat krigsåren i Danmark. Som ockupationssoldat? Hursomhelst, erbjöd han sig – vi gav alltid ett trevligt intryck, speciellt mamma och pappa – att bli vår ciceron under en promenad genom staden senare på kvällen. Vi tackade givetvis ja och efter att jag bytt kläder, så sammanstrålade vi igen och gick längs stranden av floden bort mot en bro och sedan kom vi till Gamla Stan, där pianisten tog oss med ned i en ölstuga, där det pågick en kabaré på berlinermål, som inte ens han riktigt förstod.

Jag drack bokstavligen skummande öl ur en jättesejdel och när vi sedan kom upp på gatan igen, tog jag snedsteg, som pianisten ironiskt kommenterade, så att mina föräldrar och min bror skämdes.

Dagen efter – och detta är förevigat på smalfilm som jag överfört till dvd – promenerar vi i Salzburg. Thomas har khakibyxor och pikétröja och Beatles-frisse, jag är korthårig som en seminarist på en bibelskola, vit skjorta, uppknäppt i halsen, leende och skrattande. Ett genomgående drag faktiskt. Jag har tre dvd-skivor med gammal smalfilm, och det märkligt att jag är den i familjen som nästan alltid ler och skrattar och förmodligen skämtar – eftersom läpparna samtidigt rör sig.

Nå, Salzburg, alltså. Skyltfönster som återger våra spegelbilder, soliga gator. Vi övernattar och nästa dag fortsätter vi mot Zell am Zee. Landskapet förändras. Enorma bergshöjder. Något Wagnerskt över det hela. Som en ton ur en Wagner-opera som börjar knappt hörbart, men tilltar i styrka.

Zell am Zee är onödigt vackert. Skulle man inte storkna av en sådan skönhet på en daglig basis?
760 meter över havet. Det är man inte van vid. En fjällsjö med badstränder. Trampbåtar. Fjäll som speglar sig i vattenytan. Så där ligger jag med Life Magazine, minns jag, och läste om ett förskräckligt massmord i i USA. En ung blond snaggad amerikan från god familj hade mördat hustru och sin mor och sedan förskansat sig i klocktornet på stadens universitet varifrån han övat prickskytte på människor nedanför.

Detta var i mitten på augusti och hemma i Sverige tog inte solen, hur mycket man än önskade det.
Här däremot – på 760 meter över havsytan – tog den alldeles förbaskat bra. När jag slutat sola och skulle sätta på mig en skjorta, sved huden och mina föräldrar konstaterade att jag var nästan sönderbränd.
Mamma smorde in ryggen med nån lotion.

På grund av värmen satt vi utomhus och åt middagar. Passades upp av en ung indier, son till en hotellägare hemma i Indien, som skickat honom till Europa som ett led i sin utbildning inför övertagande av hotellet. På en dvd-film står han nedanför mammas och pappas fönster och pratar med dem, medan en sommarbris leker med gardinen i fönstret.

Han var ca 20 och min bror och jag 17 respektive femton (han skulle fylla 16 den 12 november), och i den åldern spelar ett fåtal år större roll än senare. Hur som helst tog indiern med oss ut på byn, för att träffa hans bekanta. Men vi var malplacerade, vår tyska för dålig. Inte minst märkbart när vi – min bror och jag – en kväll gick och såg ”Cincinnati Kid” med Steve McQueen, och upptäckte att alla pratade tyska. Vi förstod inte dugg. Märkligt att tyskarna och fransmännen och andra kulturfolk accepterar dubbad film. T ex en siouxhövding som ropar ”Achtung”.

På hemvägen stannade vi i Nürnberg där mamma gick av och skulle ta foton på fängelset där Göring och de andra krigsförbrytarna suttit. En amerikansk militärpolis i vit hjälm till brun uniform kom fram och hejdade henne.

Jag minns att jag även köpte National Zeitung – organ för ”nynazistiska” NPD – och hade den liggande synlig i bilens bakfönster. Längs vägarna såg man skyltar med budskapet ”Deutschland dreigeteilt – niemals”!

Sista anhalten – som jag minns – förutom att vi åt lunch i tv-tornet i Stuttgart – var Hagenbeck Zoo i Hamburg. Det var en varm eftermiddag. I en liten bur gick en gepard eller leopard omkring uppenbart frustrerad och plågad, vilket förtog allt nöje med besöket.

Hösttermin och skolbyte. Min bror skulle upp i gymnasiet, och även om han inte var någon plugghäst, så räckte hans betyg. Förmodligen ett mediokert genomsnitt på 3,8. Mitt genomsnitt var 3,1 eller 3,2. Hade det inte varit för etta i gymnastik, kanske jag hade kommit in med ett nödrop.

Jag hade ju en del femmor: engelska, historia, musik, och några fyror. svenska, geografi, teckning och dylikt. Det var gympan och matten och biologin och kemin och fysiken som drog ned allt.

Jag deporterades likt en sovjetisk dissident till ett tvåårigt gymnasium (numera yrkesgymnasium) borta vid Oskarsparken, Risbergska skolan.

Mina föräldrar var bekymrade. Vad skulle det bli av Mickey eller Micke? Eller sa man Michael sinsemellan? Thomas karriär och framtid tycktes tryggad. Han skulle förmodligen gå vidare till universitetet. Han var duktig i en rad sporter och han hade ett stort kamratgäng och flickvän. En helt normal kille.

Jag då? Utesluten ur Konservativ Skolungdom för rasism och antisemitism. Tidigare medlem i ett baptistsamfund, som även det kritiserat mig för antisemitism, varpå jag hade lämnat det. Inga kamrater, ingen flickvän. Lillgammal i slips och kavaj. Eller som min bror sa till min dotter:
”Micke var hyperintelligent och beläst och hade alltid näsan i en bok, men jag skämdes för honom och låtsades inte känna honom.”

Således kom ingen inbjudan till mig när min bror och hans kamrater – Anders Linderoth, Björn Savén, Göran Larsén, Claes Bergström och Henrik Jansson – startade ett diskotek hösten 1966. Minns att jag var ute i Bälgviken med mamma och pappa (och Tott) och faktiskt blev ledsen. Pappa blev jättearg och ringde Thomas och skällde ut honom.
Så jag och våra föräldrar fick till slut en inbjudan.

Minns att rektor Bergström höll invigningstal – han var rektor på Karro och pappa till Claes – och att Damernas Värld hade färgfoton från insidan – en källarlokal – på min bror med en gitarr (han kunde inte spela) och Anders Linderoth och Ami Ignell dansar och Elisabeth Weijnart (Thomas flickvän) sitter vid ett bord och dricker Coca Cola med Claes Bergström. Ack, blir nostalgisk när jag tänker tillbaka på den tiden. Har kvar mitt medlemskort. Klubben hette ”Different Styles” och fanns på Klostergatan. Nära Järntorget.

1966 var ett bra år. When I was seventeen it was a very good year.

Dan-Michael Ståhlberg