Med filmen Wall Street kom Oliver Stone 1983 att porträttera en hel tidsepok. Hippieerans flower power ersattes under 1980-talet av yuppieeran och nyliberalismen, och med börsmäklaren Gordon Gekko lyckades Stone personifiera den nya tidsandan. Den karismatiske men amoraliske Gekko kom rentav att framstå som en förebild för många unga yuppies, vilket egentligen inte var Stones något moraliserande avsikt. Med odödliga citat som ”greed, for lack of a better word, is good”, ”mixed emotions, buddy. Like Larry Wildman going off a cliff in my new Maserati” referenser till Sun Tzus Art of War, och liknande kom Gekko att bli en av Michael Douglas främsta prestationer. Särskilt uttrycktes den nya tidsandan genom Gekkos vulgära språk. Han representerade en ny amerikansk elit, något språket fångade väl. Mer problematisk var Stones beredskap att göra våld på dialogen för att få med sin egen kritik av det ekonomiska systemet. Detta uttryckt genom intressanta, men i handlingen något malplacerade, tal i stil med:
The richest one percent of this country owns half our country’s wealth, five trillion dollars. One third of that comes from hard work, two thirds comes from inheritance, interest on interest accumulating to widows and idiot sons and what I do, stock and real estate speculation. It’s bullshit. You got ninety percent of the American public out there with little or no net worth. I create nothing. I own. We make the rules, pal. The news, war, peace, famine, upheaval, the price per paper clip. We pick that rabbit out of the hat while everybody sits out there wondering how the hell we did it. Now you’re not naive enough to think we’re living in a democracy, are you buddy? It’s the free market. And you’re a part of it. You’ve got that killer instinct. Stick around pal, I’ve still got a lot to teach you.
Den första Wall Street-filmen byggde i hög grad på spelet mellan två sidor av Amerika. Å ena sidan fanns där den nya elit och dess ideal som Gekko representerade, å andra sidan det mer jordnära USA som representerades av huvudpersonen Bud Fox fackligt aktiva pappa. Efter att till en början ha förförts av Gekkos värld återvände Fox också i slutet till sina rötter, och kämpade för en mer traditionell syn på företagarens ansvar för sina anställda och sitt samhälle. Under resans gång hade Stone haft möjlighet att beskriva en ekonomisk verklighet som i efterhand visserligen framstår som patologisk, men samtidigt bara som en föraning av vad den ekonomiska globaliseringen och finansmarknaden de facto skulle innebära.
Money Never Sleeps
27 år senare återvänder Stone till börsen och Gordon Gekko, med filmen Wall Street 2: Money Never Sleeps. Gekko har avtjänat ett längre fängelsestraff, och i den första scenen återvänder han till ett samhälle där han framstår som ett minne från en svunnen tid. Detta fångas i scenen där han får sina tillhörigheter, bland dem en gigantisk mobiltelefon från 1980-talet, och där alla fångar utom Gekko möts av sina familjer. Hans familj har vänt sig mot honom eftersom han övergav dem, sonen har dött i en överdos och dottern Winnie vägrar träffa honom. Dotterns pojkvän, Jake Moore, arbetar dock i samma bransch som den yngre Gekko, och fängslas gradvis av sin blivande svärfars utstrålning och kunskaper.
Även i Money Never Sleeps får Stone tillfälle att angripa det ekonomiska systemet, nu i form av en spekulationsekonomi byggd på bubblor. Gekko vänder sig inledningsvis mot systemet, och håller föreläsningar där han förklarar för publiken att de är ”fucked”. Deras föräldrar och deras samhälle har belånat hela USA, eftersom de fängslats av den nya ekonomins ideal, vill leva dyrt men inte skapa något. Här framstår Gekko bitvis som en vis gammal man, som bland annat gör gällande att tiden i fängelset lärt honom att det är tid, inte pengar, som är den viktigaste tillgången i livet.
Det nya USA porträtteras genom Moores mor, som gått från att vara sjuksköterska till att bli mäklare. Hennes inkomster har ökat dramatiskt, men sonen kritiserar henne för att hon egentligen inte gör något. På samma vis stöter Gekko hastigt på sin gamle protege Fox, som sålt sitt flygbolag och numera lever rentier- och playboyliv. De värderingar Stone skildrar är alltså inte långsiktigt hållbara.
Money is a jealous bitch
It’s not a question of enough, pal. It’s a zero sum game, somebody wins, somebody loses. Money itself isn’t lost or made, it’s simply transferred from one perception to another.
– Gordon Gekko
Något man tidigt noterar i filmerna om Gekko är att i grunden handlar det inte om pengar, det handlar om makt. Den antiliberale statsteoretikern Carl Schmitt antydde på sin tid att det politiska spelet aldrig upphör, men att det kan anta nya former. I en ekonomisk era kan det således vara stora företag som är de politiska aktörerna. Och sådana aktörer är också Gekko och hans med- och motspelare. Citat Gekko: ”See, that’s what you never got, kid. It’s not about the money. It’s about the game. The game between people.”
I enlighet med en urgammal indo-europeisk metafor är makten, ”money”, också för Gekko en kvinna som måste uppvaktas och vinnas. Religionsforskaren Georges Dumezil skrev i sina studier av de indo-europeiska folken att makten i deras legender representerades av sådana kvinnliga gestalter som drottning Medb och Madhavi. Den man som ville vinna hennes gunst fick varken vara glupsk eller feg, men heller inte svartsjuk eftersom hon alltid omgavs av nya friare. Det sistnämnda antydde för indo-européerna maktens flyktiga och opålitliga sida. Makten beskrevs ibland också som ”röd”, på grund av de floder av blod som flyter i kampen mellan friarna. Även för Gekko är makten feminin, och svartsjuk:
Money’s a bitch that never sleeps. And she’s jealous… you wake up in the morning, she might be gone forever.
För att vinna en sådan monetär fru Fortuna krävs det Julius Evola beskrev som metafysiskt maskulina egenskaper, bland annat självdisciplin. Som Moore också upptäcker finns det en inneboende konflikt mellan att uppvakta ”money” och att ha en relation med Gekkos dotter. Och som intresset för yuppie-livsstilen, och då inte så mycket dess yttre aspekter som dess aspekt av kamp på börsmarknaderna och en asketisk personlighet, antyder har röda drottning Medb sin attraktionskraft kvar.
Recension
Att sådana äldre indo-europeiska tankesätt dyker upp i en film gjord 2010 är både roligt och intressant, men de räddar inte en dålig film. Wall Street 2 är på många sätt intressant. Som samhällskritik är den relevant, då den ger oss en inblick i den värld som ledde till de stora krascher vars efterdyningar vi ännu lever med. Det är, med Moores ord, en finansvärld som privatiserar vinsterna men socialiserar förlusterna (genom att staten får träda in och rädda de företag som fattat dåliga beslut). Det finns också flera överraskande vändningar i filmen, och Gekko får återigen möjlighet att använda sitt fulla register av knep och manipulation.
Samtidigt lyckas handlingen inte fullt ut engagera. Varken Moore, spelad av Shia LaBeouf, eller Winnie Gekko, spelad av Carey Mulligan, framstår som särskilt fängslande personer. Filmen är också för lång, vändningarna kanske för många. Sammantaget blir den alltså en dussinfilm, och har heller inte lyckats återskapa sin föregångares succe. Något som också hänger samman med att Stone denna gång inte förmedlar samma förföriska bild av de extremt rikas värld. Slutet gör också våld på det i handlingen som faktiskt är ödesmättat.
Money Never Sleeps får därför tre små indo-europeiska trollkarlshattar i betyg av fem möjliga. Vill man förstå det ekonomiska systemet och dess värderingar är fortfarande filmer som New Jack City, American Psycho och den första Wall Street-filmen bättre.
Om skribenten: Joakim Andersen
