En förutsättning för den massinvandring som pågår är det sociala fenomen som kan sammanfattas med namnet stillatigande. Detta innebär att människor som lever med mindre positiva erfarenheter av det mångetniska samhället förväntas tiga still om dem, och att de förväntas se det som en naturlig del av vardagen snarare än något som kan förändras. Ett exempel är det bostadsområde i Malmö där de boende hade långvarig erfarenhet av våld och oroligheter i ett näraliggande, mindre etniskt svenskt, område. Den rationella reaktionen för en boende som är utsatt för något liknande är att bli rädd, både för sin egen och sina barns skull, och även att bli upprörd eftersom det trots allt inte är acceptabelt att man inte är trygg i sitt hem. Detta leder i sin tur vidare till rationell handling, där man exempelvis försöker få fenomenet känt i media, där man organiserar sig lokalt, eller där man genom att rösta på något lämpligt parti försöker åtgärda problemet. Detta hade också många gjort i det berörda området, genom att rösta med Sverigedemokraterna.

Problemet är att ingen av dessa reaktioner är tillåten i dagens Sverige, då särskilt media förutsätter stillatigandet snarare än den rationella reaktionen. Detta i sin tur för tankarna till ett av de mer användbara begreppspar som den feministiska teoribildningen presenterat, begreppsparet privat och politiskt. Många feminister har talat om att ”det privata är politiskt”, vilket betyder att vardagliga och individuella problem som många människor delar inte alltid är så individuella. Istället är de politiska. En politisk ordning möjliggör dem, och genom kollektivt politiskt handlande kan de åtgärdas.

De vardagliga problem som följt i massinvandringens kölvatten är ett ovanligt bra exempel på att det privata är politiskt. Samtidigt är det ett tydligt exempel på hur överheten, här inte minst i form av media, försöker få det att förbli privat, förbli något ”naturligt” som man stillatigande bara ska acceptera.

Genom att på så vis avskära en betydande del av människors vardag från det politiska reducerar man dock det demokratiska samtalet, och ställer många människor inför valet att antingen ta del av ett offentligt samtal som inte berör dem eller att ta ställning i frågor som gör att media kommer demonisera dem. Vissa väljer här apatin, andra det mer hedervärda alternativet.

Särskilt frapperande är i sammanhanget den hycklande inställning det offentliga Sverige här ger uttryck för. Vid varje konkret kritik av massinvandringen ger man nämligen sken av att det visst går att, teoretiskt sett, diskutera invandringen, men att just denna konkreta kritik drivs av ”hat” eller ett förflutet i den ”tid när man fortfarande hade nazistuniformer i partiet”.

I dagens SvD ser vi dock ett exempel på hur denna inställning kan ha börjat brytas. Grupphysterin efter riksdagsvalet har varit så tydlig att många av de mer hedervärda och intelligenta även inom media torde uppleva det hela något genant. Detta kommer i sin tur att bryta en del psykologiska spärrar framöver. Socionomen och journalisten Gunnar Sandelin bryter i artikeln Tystad debatt skapar SD:s framgång med flera av de tabun som dominerar det offentliga samtalet. Artikeln har flera brister, allt från att röster på SD framställs som det stora problemet i sammanhanget till att den som ser massinvandringen som ett problem skulle kunna rösta på något av de större partierna, men detta kan vara den nödvändiga kompromiss som krävts för att få den publicerad. Av större intresse är den som led i en normalisering av debatten, och genom att flera impopulära fakta (”hatefacts”?) presenteras i den. Sandelin skriver bland annat:

Det är min övertygelse att verkligt främlingsfientliga strömningar skulle minska om vår politiska och mediala elit vågade tala klarspråk om följande:

• Sverige har mellan 1990 och 2006 gått från tre till 156 utanförskapsområden, där i praktiken bara hälften av alla i arbetsför ålder har sysselsättning.

Det är i förbigående sagt inte min övertygelse att ”verkligt främlingsfientliga strömningar skulle minska” om detta blev känt. Tvärtom skulle det leda till genuin vrede från många håll, många skulle rösta på bland annat SD. Man kan också fråga sig vad skillnaden är, rent moraliskt eller ”främlingsfientligt”, när en socionom och journalist som Sandelin avslöjar dessa fakta och när en sverigedemokrat gör det. Men allt sådant är i sammanhanget bagateller. Den tidigare så eniga fiendefronten börjar spricka, och det finns visst skäl till optimism för framtiden. Kudos, Sandelin.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.