Idag är det riksdagsval. Inför valet har vi alla matats med reklam, valdueller, valspecialer, och annat. Men på valdagen kan det vara dags att distansera sig från all den information som fyllt etern, och istället fokusera på sådant som är viktigt i verkligheten. Enligt den konservative samhällsfilosofen Edmund Burke består ett samhälle både av de döda, de levande och de ännu ofödda, och när vi väljer en politisk väg måste vi ta hänsyn även till de som just nu inte kan rösta. Vi kan exempelvis inte skövla vår natur och vår ekonomi på ett sådant sätt att det drabbar våra barn och barnbarn, inte heller kan vi föra en politik som är ett hån mot allt våra förfäder offrat för vår skull.
Att våra förfäder skulle vrida sig i sina gravar om de såg hur samhället fylls av allt från amerikansk reklam och moskéer till Pridefestivaler och märklig offentlig konst kan man kanske se mellan fingrarna med, om man upplever att sådana inslag i samhället är väldigt viktiga. Svårare att förlika sig med är pensionärernas situation. Dementa som irrar omkring nakna och ensamma på låsta avdelningar, fattigpensionärer som har svårt att få pengarna att räcka till, sådant är också ett resultat av politiska val och prioriteringar. I vårt land prioriterar vi helt enkelt en invandringspolitik som kostar mycket pengar, och det blir då mindre kvar till pensionärerna. De senare är inte heller någon särskilt högljudd grupp. Ur Burkes perspektiv står vi dock i skuld till dem, då de genom sitt trägna arbete lagt grunden för dagens välstånd.
Situationen är likartad när det handlar om de ännu ofödda, och de som ännu är för små för att rösta. Ur Burkes perspektiv har vi skyldigheter även gentemot dem, våra barn och barnbarn. När vi röstar bör vi tänka igenom hur vår röst påverkar dem. Olika politiska val är mer eller mindre svåra att omintetgöra i efterhand. Om vi väljer ett parti som inte rustar upp vägarna går det att åtgärda i nästa val. Om vi väljer ett parti som missköter utbildningspolitiken eller statsfinanserna tar det något längre tid att rätta till, även om det inte är omöjligt. Men om vi för en politik som förändrar befolkningssammansättningen är det betydligt svårare att ångra. Allt annat lika är exempelvis Rosengård och stora delar av Södertälje, Stockholm och Göteborg platser där det inte bor så många etniska svenskar. Och dessa platser växer både i omfång och i antal.
Den invandringspolitik som förs leder alltså till att det land vi lämnar över till våra barn och barnbarn är ett land där de utgör en etnisk grupp bland flera. Ett sådant samhälle är alltid, allt annat lika, mindre tryggt och mindre välfungerande än ett etniskt homogent. I ett sådant samhälle finns det inter-etniska våldet alltid inbyggt som en möjlighet, oavsett om det sedan är angrepp mot bussar, ambulanspersonal och ungdomar på stan, eller exploderar i inbördeskrig av den sort vi sett i Jugoslavien, Rwanda och de flesta andra mångetniska stater. Man bör alltså fråga sig om det inte är ett svek mot barnen och barnbarnen att rösta på partier som för en invandringspolitik som leder till detta.
För att kunna rösta för sina barn och barnbarn måste man bryta med den konditionering man utsatts för under åratal, en konditionering som gett en fel prioriteringar. Det är en konditionering som får en att tro att det är mer föredömligt att bry sig om kompletta främlingar än familj, släktingar och landsmän. Men när vi tänker efter inser de flesta av oss att den som gynnar en komplett främling på sina egna barns bekostnad är sjuk. I ett sådant perspektiv är hela det svenska samhället sjukt. De flesta av oss utgår från våra barns väl när vi väljer sådant som var vi ska bo och var de ska gå i skolan. Varför är det då fel att ha deras framtid i åtanke även när vi röstar?
Det är också en konditionering som bygger på hybris, en konditionering som gör gällande att Sverige är det enda landet som är värt att leva i. Den bygger på att det är bättre att leva som etnisk underklass i Rosengård än som medelklass i Irak, Somalia och Afghanistan. När vi tänker efter inser de flesta av oss att så är det naturligtvis inte, människor mår bättre i sina egna kulturer, omgivna av sina egna. Det är dock även en konditionering som reducerar människor. Givetvis kan det framstå som gulligt när en vuxen människa reduceras till ett barn som måste lära sig allt på nytt (oavsett om det sedan är en SFI-klass som lär sig svenska eller som lär sig plocka svamp). Men när vi tänker efter ligger det en milt sagt suspekt människosyn bakom när vissa svenskar ser detta som gulligt. ”Ah, how cute. ’E thinks ’e’s Swedish.”
I dagens riksdagsval är det alltså dags att bryta med den osunda konditionering som säger att man inte får tänka på sina barn och barnbarn när man röstar, att det är bättre att leva i Sverige än i något annat land, och att det är mycket enkelt att bli svensk. Det är dags att rösta med sina barns framtid i åtanke, och fortsatt massinvandring ligger inte i deras intresse. Svårare än så är det inte.
Om skribenten: Joakim Andersen
