J.R.R. Tolkien räknas ofta som en av fantasygenrens fäder, en avgörande länk som förde vidare en äldre berättar- och sagotradition i delvis nya former. Hos Tolkien är förhållandet till den nordiska sagotraditionens klara källor medvetet och direkt, hos senare generationer inte sällan omedvetet och indirekt (härlett via just Tolkien eller rentav författare påverkade av honom). Bland dessa klara källor finner vi den fornengelska hjältesagan Beowulf (”Beowulf is among my most valued sources” som Tolkien uttryckte det). Beowulf är ett effektivt stycke fantasy, sannolikt nedtecknat under 700-talet. Danernas konung Hrothgar ansätts av en bestialisk ondska, monstret Grendel hemsöker nattetid hans hall Heorot och mördar hans män. Rykten om detta når geaterna, där krigaren Beowulf bestämmer sig för att utplåna styggelsen. Han har redan utmärkt sig, bland annat genom att nedkämpa havsdemoner. Beowulf är närmast övermänskligt stark, och han möter Grendel obeväpnad. Efter att ha fått armen avsliten av geaten flyr besten till sin håla. Grendels mor hämnas, och Beowulf måste söka upp henne i parets näste. Han lyckas i sitt uppsåt, med hjälp både av sin styrka och av ett magiskt svärd (”ealdsweord eacen”), och hyllas som en hjälte. På sin ålders höst är det sedan Beowulf som blivit kung och får se sitt rike härjas av monster, nu i form av en drake. Han dräper besten men stupar också själv. Litterärt är det en effektiv berättelse, där finns bland annat stämningsfulla episoder som färden ner i Grendels håla.
Som professor i anglosaxiska återkom Tolkien till Beowulf, bland annat skrev han om hur eposet borde översättas och tolkas. Där många andra tolkat det som ett historiskt dokument, och ett bristfälligt sådant, fokuserade Tolkien istället på dess tidlösa inslag. Beowulf hade på grund av, snarare än trots, sina monster mycket att säga om den mänskliga erfarenheten. Tolkien skrev i The Monsters and the Critics att ”the monsters are not an inexplicable blunder of taste; they are essential, fundamentally allied to the underlying ideas of the poem, which give it its lofty tone and high seriousness”. Han noterade även den avgörande plats nordiskt mod har i Beowulf, ”the central position the creed of unyielding will holds in the North.” Nordmännens heroism påverkades inte av att deras gudar skulle stupa för monstren till sist. Tolkien tog upp mötet mellan hedniskt och kristet i Beowulf, där äldre stoft kan ha sammanställts av en munk samtidigt som huvudpersonerna framställs som ”rättfärdiga hedningar”.
Något paradoxalt är att trots att Tolkien under tidigt 1900-tal skrev både om översättningen av Beowulf och om ”monster och kritiker” hade han redan 1926 översatt berättelsen. Men det var en översättning som först 2014 publicerades ihop med kommentarer av sonen Christopher Tolkien som initierat sammanställde sin fars efterlämnade anteckningar fram till sin egen död 2020. Det är en fascinerande bok, Beowulf – A Translation and Commentary, där vi får ta del av Tolkiens översättning av sagan, hans kommentarer och hans berättelse Sellic Spell. Beowulf är i sig en spännande och rik berättelse, med de djupare aspekter Tolkien identifierade. Det handlar bland annat om förhållandet mellan ungdom och åldrande och den oundvikliga döden, det handlar också om heroism och lojalitet i en värld där monstren aldrig helt kan besegras. Som fantasyberättelse är det en givande historia, vilket märks inte minst av hur många teman, och namn, Tolkien lånade i sina egna verk. Vi finner namn som Eomer och Hama, liksom teman som den åldrande kungen med manipulativ rådgivare, draken, och björnkrigaren. I synnerhet rohirrim och beorningar för tankarna till Beowulf och ”northernness”. Det är en värld av fria män, kungar som de främsta bland likar, låg befolkningstäthet, krigarheder och jakt på både ära och äventyr. Det är även en värld där monster väntar både i de djupa skogarna och i människofientliga träskmarker. Bekantskapen med den världen är nyttig, oavsett om man främst påminns om mod, heder eller frihet.
Tolkien tar i sina kommentarer upp verkets sammanhang. Vi får veta vilka kung Sköld och sköldungarna var, liksom den rituella och sakrala betydelse Heorot hade. Det var en betydelse jämförbar med Avalons, Beowulfs publik kände för övrigt till att hallen efter händelserna i sagan skulle komma att slukas av lågorna vilket gav det hela en tragisk dimension. Tolkien går in på att det finns två Beowulf i berättelsen, den ena är kung Skölds son medan den andre är geaten. Överhuvudtaget spelar Sköld en framträdande roll i kommentarerna, Tolkien beskriver honom närmast som en intervention från en annan sfär. En intervention med högst påtagliga historiska och politiska konsekvenser, ända in i vår tid. Ett återkommande tema är monsters väsen och genealogi, där författaren av Beowulf tar upp både jättar och Kains ättlingar (”gyganta cyn” och de vapen de lämnat efter sig). Ett intressant tema här är relationen mellan Grendel och hans mor, jämförbar med talesättet ”fan och hans moster”, där en manlig karaktär framställs i förhållande till en äldre, och inte nödvändigtvis svagare, feminin motsvarighet. Tolkien diskuterar även om Beowulf arketypiskt är en ”björnkrigare” eller primärt har en koppling till havet och dess monster. Referenserna till andra hjältar och karaktärer som Sigemund och Hermod tas också upp, Tolkiens kunskaper här är genomgående imponerande.
Intressant i sammanhanget är Tolkiens analys av termen wrecca. Begreppets innebörd var ”in origin an ”exile”, a man driven out from the land of his home – for any reason: crime, collapse or conquest of his people or princely line, economic pressure or the desire for more opportunity”. Det påminner starkt om det irländska fuidhir, och de processer som bidrog till att det gamla släktskapsbaserade samhället bröts ner på Irland (”the outlaws and “broken” men from other tribes who come to him for protection… are only connected with their new tribe by their dependence on its chief”). Wrecca var en snarlik grupp, och det krävdes betydande karaktär och mod för att en sådan man skulle bli annat än fattig och utsatt. Tolkien noterar att ordet därför gett upphov både till engelskans ”wretch” (”stackare”) och tyskans ”Rocke” (”riddare, hjälte”). För läsare intresserade av dialektiken mellan migration och samhällsformers förändring och undergång är både wrecca och fuidhir värdefulla termer.
Intressant är även Tolkiens Sellic Spell, ett försök att återskapa en möjlig anglo-saxisk berättelse bakom Beowulf. Tolkien tar här bort de historiska referenserna till förmån för en mer tidlös myt. Han gör Beowulf till en uttalad ”björnkrigare”, ”Bi-ulv”, uppfostrad av björnar och urstark. Samtidigt utvecklar han två kompanjoner, ”Handske” och ”Askträd”, med egna förmågor. Karaktären Unferth blir här ”Unfriend” och får en tydligare roll. Det är inte ett av Tolkiens främsta verk, men det är en fängslande tolkning som bekräftar hans begåvning som berättare.
Sammantaget är Beowulf – A Translation and Commentary en givande bok för vänner av Tolkien och den nordeuropeiska värld han utforskade. Beowulf har tagits upp flera gånger på Motpol, bland annat av undertecknad, Jalle Horn och Lennart Svensson.
Om skribenten: Joakim Andersen
