När man har att göra med politiskt korrekta människor märker man ofta att deras tankeverksamhet rör sig inom tydliga gränser, vissa slutsatser dras per definition aldrig. Om ”tanken vore fri” skulle dessa människors tankekedjor till och från råka hamna i en eller annan politiskt inkorrekt position, att så aldrig sker låter antyda att vi här har att göra med mer komplexa mekanismer. Det kan i vissa fall bero på kognitiva begränsningar, i normalfallet är så inte fallet utan det har att göra med evolutionspsykologiska mekanismer i stil med ”att hamna utanför flocken är farligt”. Idag perverteras dessa mekanismer av moderna chimärer som ”flockens åsikter förmedlas sanningsenligt av media”. Detta innebär att det inte sällan finns en avgrund mellan människor som strävar efter stringens i sina resonemang å ena sidan och människor som låtsas göra det å den andra. Det innebär att logiska argument inte alltid biter på politiskt korrekta, deras förmenta argument är ofta efterhandskonstruktioner främst avsedda att slippa hamna i konflikt med makten. Vissa av dessa konstruktioner är verbala, andra är outtalade och inte sällan omedvetna.

En sådan omedveten föreställning, eller psykologisk mekanism, kan summeras i orden ”allt består som det är” eller ”inget kommer någonsin att förändras”. Kritiker av det liberala samhället har ibland reagerat på dess tidsperspektiv och rytm, dess karaktär av ett ”evigt nu” utan förflutet eller framtid. Historien har här kollapsat i sig själv, för övrigt en förutsättning för den senmoderna, atomistiska individualismen.

”Allt består som det är” utgör en central del av den konsumistiska individens existentiella livslögn, Castoriadis talade om ”glömskans samhälle” och avsåg då hur det moderna samhället genom distraktioner skjuter insikten om vår egen dödlighet åt sidan. ”Inget kommer någonsin att förändras, jag kommer alltid att finnas, jag har all tid i världen att dygna Neetflix.” En mer politisk version av samma föreställning kan märkas när liberaler slår ifrån sig systemkritikers ofta högst korrekta varningar för framtiden. Det kan gälla folkutbyte, eskalerande otrygghet, oligarkiska eller totalitära tendenser, oavsett vilket har många systemkritiker stångat sig blodiga mot liberaler som på sin höjd ler debilt inför den ofattbart osannolika möjligheten att ”det kommer inte alltid att vara som nu”. Om dessa systemkritiker är omedvetna om ovan nämnda avgrund mellan två människotyper, där den genuina sanningssökaren sannolikt utgör en minoritet, kan detta stångande vara frustrerande.

Oavsett vilket, denna oförmåga att föreställa sig historisk förändring är ett psykologiskt och politiskt fenomen i sig. Det förstås sannolikt bäst som en försvarsmekanism riktad både mot den ångest som gnagande insikt om historisk försämring skapar och mot de repressalier som drabbar den som börjar ifrågasätta delar av det hegemona narrativet och de hegemona skikten. ”Allt består som det är” hänger intimt samman med det Marcuse kallade det lyckliga medvetandet, ”en tunn fernissa över skräck, besvikelse och äckel” och med folkets tilltagande maktlöshet och atomisering. Det är ett sätt att mentalt och känslomässigt hantera en politiskt oroväckande verklighet som samtidigt upplevs olöslig. Man skjuter ifrån sig påminnelser om en sådan verklighet och intalar sig själv att allt består som det är. Ett självbedrägeri som konstant uppmuntras av makten.

Det kan finnas flera sätt att komma förbi ”allt består som det är”. Eftersom det inte handlar om någon rationell föreställning grundad på argument och analys av verkligheten är det tveksamt om logik och fakta är användbart i de flesta fall. I så fall ofta genom den sokratiska metoden, där den drabbade uppmuntras att själv dra allt mer korrekta slutsatser. Humor, konst och liknande kan vara sätt att kringgå de försvarsmekanismer som skisserats ovan. Av avgörande betydelse är en annan bild av framtiden, eftersom ”allt består som det är” utgår från upplevd maktlöshet och atomisering. Existensen av folkliga rörelser som faktiskt vinner segrar är därför av stort värde, så även åsynen av massprotester. Med detta i åtanke är det en delikat balansgång att varna för hotfulla scenarion utan att förstärka den upplevda maktlöshet som många politiskt korrekta präglas av.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.