Författaren och poeten D.H. Lawrence (1885-1930) är idag kanske mest känd för romanen Lady Chatterleys älskare. Den ansågs obscen och har färgat Lawrences eftermäle, men han var en mångsidig och originell tänkare med flera givande insikter. Det märks inte minst i hans fascinerande analys av det amerikanska omedvetna, Studies in Classic American Literature. Det är ett verk med flera röda trådar. Bland annat utgick Lawrence från samtida teorier om platsens inflytande på invånarna, teorier som idag inte sällan summeras med orden ”magic dirt”. När man korsar en landsgräns förvandlas man enligt sådana teorier på ett magiskt vis av dess jord till en typisk landsman, jämförbart med den svenska tunnelbanans effekt på den som färdas med den.
Lawrences hantering av temat var dock mer avancerat än så. Platsens inflytande var hos honom mer långsiktigt, han menade att den nordamerikanska geografin på sikt skulle förvandla de vita nybyggarnas ättlingar till indianer. Men, en dystrare tanke, först när de ursprungliga indianerna dött ut. Hans tankar om dialektiken mellan plats och ras är oavsett vilket poetiskt uttryckta, om man sedan ser dem som kuriosa eller som djupsinniga exempel på ockult psykogeografi är mindre viktigt. Lawrence skrev bland annat att ”there is some subtle magnetic or vital influence inherent in every specific locality, and it is this influence which keeps the inhabitant stable. Thus race is ultimately as much a question of place as of heredity. It is the island of Great Britain which has really determined the English race.” Här avvek Lawrence varken från samtida tankar om blod och jord eller mer materialistisk antropologi. Men han gick längre och beskrev även mer numinösa sammanhang, med psyko-magnetiskt laddade ”kretsar”. Lawrence skrev här att ”we see the city of Rome gradually losing its psychic-magnetic polarity, the Roman individuals gradually loosed from the old stay, and drifting like particles absolved from the original influence, falling imperceptibly into two currents – one setting northwards towards Milan and Gaul, one setting east towards Constantinople and Asia.” Den romersk-afrikanska polariteten hade historiskt ersatts av en italiensk-germansk, men runt renässansen hade denna i sin tur uttömts och en europeisk-amerikansk tagit dess plats. Det är en intressant tes, poetiskt uttryckt. Men här gick Lawrence återigen bortom den rena materialismen i sitt tänkande. Polariteten föregick nämligen upptäckten av Amerika, och drog vissa européer västerut. Den uppfattades även i den nya världen, Lawrence skrev att ”legend is supposed to be race-memory. But surely it is just as likely to be a kind of race-clairvoyance. Montezuma was filled with mystic apprehension. The Aztecs, subject to the fine vibrations in the ether, given off by vital Europe, highly religious and mystical in their natures, only expressed in their legend of the coming of the white stranger that which their innermost, sensitized souls knew beforehand as a fact.”
Som synes finns det inslag i Lawrences tänkande som kan vara av intresse för den som läst sina psykogeografiska situationister, sin hegelska skildring av världsandens resa i västerled, sin gumilevska passionaritet och sin duginska traditionella geopolitik, samtidigt som skillnaderna är minst lika betydande. Fascinerande är det oavsett vilket, även om vi alltså än så länge fokuserat på Lawrences tankar som kuriosa. Vi kommer i dagarna att ta upp mer relevanta inslag i Studies in Classic American Literature, närmare bestämt Lawrences på samma gång originella och värdefulla analys av det amerikanska psyket genom dess stora författare. Inte minst kommer hans kvasi-klagesianska användning av begreppen blood-consciousness och mind-consciousness demonstrera att 1900-talets amerikanska ”antirasism” har historiska rötter i nationens starka karaktär av mind-consciousness och därav följande tendens att idealisera ”blodet” och projicera det på andra, föreställt mer ”primitiva” raser. Men till det återkommer vi.
Om skribenten: Joakim Andersen
