Vår tidsepok rör sig på ett närmast schizofrent vis mellan ytterligheterna nihilism och moralism. Å ena sidan blir vi sällan upprörda av någonting och tror heller inte på de ideologier och vackra ord som överheten försöker goda oss med. Å andra sidan kan vi gå in i grupphysteriska tillstånd så fort vi ser en arabisk diktator med mustasch, eller någon ägnar sig åt ”rasism”. Detta schizofrena tillstånd är ett fascinerande fenomen, det är också ett samhällsproblem som beskrivs bland annat av den tyske filosofen Sloterdijk i Till en kritik av det cyniska förnuftet, och av nietzscheanerna Vaneigem och Debord i Revolution of Everyday Life.
Just den speciella blandningen av nihilism och starkt känslomässig moralism är av extra intresse, och studeras bäst hos den moderna vänstern. Dagens inlägg skrevs egentligen i början av 2007, och blev sedan liggande, vilket förklarar att en del av länkarna är inaktuella. Förhoppningsvis kan det ändå ge en lite bättre bild av den moderna vänstern, och det moderna samhället i stort.
En vänster mellan utopi och nihilism
Den moderna vänstern är som bekant en rörelse som bygger på en materialistisk världsbild, med betydande rester av en kristen världsbild (och sällan då det bästa från kristendomen). Detta innebär bland annat att vänstern saknar ett hedersbegrepp. Ibland är en hederskänsla en så stark del av den enskilde vänsteranhängarens personlighet att han ändå handlar hedervärt, men det är då trots sin ideologi snarare än på grund av sin ideologi.
Denna materialistiska världsbild gör också att vänstern är sällsynt sårbar för resonemang av typen ”ändamålet helgar medlen”. Inget är i egentlig mening fel om man är materialist, eftersom man varken kan använda sig av någon själ eller någon Gud för att argumentera emot vissa typer av handlingar. Istället blir handlingar bara mer eller mindre ändamålsenliga. Detta blir som mest tydligt i den historiska kommunismen, som utrotat människor på löpande band varhelst den kommit till makten, men det är också uppenbart på den svenska bloggosfären. Två exempel får räcka:
Jordränta och det kategoriska imperativet
Vänsterbloggaren Jordränta skriver i ett inlägg om hur Kants moraliska imperativ går som en röd tråd genom hans muntliga debatt. Detta kategoriska imperativ är följande:
“Handla endast efter den maxim genom vilken Du tillika kan vilja att den bleve allmän lag."
Det är alltså en relativt sund kod att leva efter. Det intressanta är att han några rader senare erkänner att han tänker inte alls leva efter den:
Däremot så betyder inte det att motståndet mot ett orättfärdigt samhälle som vårt eget behöver inordna sig under det så vackert uppkallade imperativet. På vägen mot en annan ordning måste äganderätt kränkas, våldsmonopol ifrågasättas och mäns makt över kvinnor mötas med bl a våld.
Vi är alltså tillbaka i ”ändamålet helgar medlen” igen. Och det verkligt tragiska är att Jordränta aldrig kommer att uppnå det där samhället där kampen mot det ”orättfärdiga” är vunnen, och man kan luta sig tillbaka i ett paradisliknande samhälle och börja vara snälla mot varandra. Det är nämligen en utopi, som hela tiden flyttas längre in i framtiden. Det har historiskt varit en mycket inflytelserik utopi, och en utopi med mycket lidande som följd, men likafullt är det en utopi. Man kan ta de ryska kommunisterna som exempel. Det fanns bland dem säkert människor med en lite vriden idealism, som menade att så snart man genomfört revolutionen skulle ett nytt, underbart samhälle födas. Detta ädla ändamål kunde då helga medlen som bland annat var avlivning av människor som råkat födas i medelklassen eller intelligentsian, som var kristna, kosacker, bönder, eller rent allmänt stod ivägen för det utopiska samhället. Något personligt ansvar för detta behövde man inte ta, det var trots allt Historien som pågick.
Vi vet vid det här laget att den östeuropeiska kommunismens praktik gjorde så att synnerligen olämpliga människor, ofta rena psykopater, nepotistiska strebrar och sadister, uppnådde höga poster i byråkratin och maktapparaten. Att dessa människor när de väl satt vid makten skulle frivilligt låta staten ”vittra bort” är inte särskilt troligt. Men om vi för ett ögonblick låtsas att den kommunistiska ideologin var så attraktiv att de skulle gjort det, och bortser från att marxismen saknar en bra teori om staten, så uppstår raskt problem nummer två.
När man tagit makten i ett land så upptäckte man att det fanns många andra länder kvar, som inte var välvilligt inställda till den ryska kommunismen. Man kunde alltså fortfarande inte luta sig tillbaka och börja leva efter något kategoriskt imperativ eller någon ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”, utan så länge man inte uppnått fullständigt världsherravälde så var man fortfarande tvungen att handla efter ”ändamålet helgar medlen”.
Detta är vänsterns förbannelse: så länge den inte uppnått världsherravälde så ”tvingas” den begå skändligheter för att skapa ett samhälle där skändligheter upphör. Den påminner där något om en kvinnomisshandlare, sådana är ju som vi alla vet väldigt fina personer som också tragiskt nog ”tvingas” till en massa saker.
Kulturella Fårors tankar kring repression – progressivitet – motstånd
Ytterligare ett exempel, och detta kanske snarare ett exempel på hur intellektuellt lat och bekväm man kan bli om man tillhör en ideologi med anspråk på Sanningen med stort S, hittar vi hos Kulturella Fåror. Kulturella Fåror diskuterar i ett blogginlägg vilka handlingar som är progressiva och repressiva. Han berör kort en traditionell syn på rätt och fel med orden:
Andra menar att vissa handlingar är förkastliga oavsett det bakomliggande syftet, det vill säga att vissa handlingar helt enkelt är förbjudna. Därmed diskvalifiseras vissa handlingar som skulle kunna innebära framsteg eller (det relativa begreppet) seger. Detta satt i en kontext där det bakomliggande syftet till handlingens utförande helt enkelt aldrig går att rättfärdiga, oavsett om handlingen utföres för kollektivets bästa eller för att hindra lidande.
Men utan någon egentlig diskussion, i princip annat än det klassiska ”jag tycker att”, så fastnar han för en annan syn på det hela:
Därför anser jag att i fråga om motstånd så är alltid den senare av de tre bedömningskriterierna att föredra – är konsekvenserna av en handling i det stora flertalets intresse så är den riktig.
Vi är alltså tillbaka i ”ändamålet helgar medlen”. Vem som ska bedöma om en handlings konsekvenser är ”i det stora flertalets intresse” kan också diskuteras länge, jag misstänker att Kulturella Fåror själv gärna får det privilegiet (snarare än att överlåta det beslutet till ”det stora flertalet”). Men återigen står vi med en världsbild som lämnar oss utan skyddande argument eller invändningar mot stalinismens övergrepp på människor som råkar ses som hinder för det som är ”i det stora flertalets intresse”. Ett sådant skydd finner vi enbart i en traditionell världsbild.
Heder som livssyn
Mot denna materialistiska vänster, vars välvilja ofta leder så fel, ställer den traditionellt nordiska livssynen ett alternativ där hedern står i centrum. Vissa handlingar är ”förbjudna” för den som följer denna tradition. Oavsett vad vi kan ha att vinna på att våldta våra fienders kvinnor och barn (något som för kommunistiska arméer ofta spelat en central roll, inte minst för att skrämma sina motståndare till underkastelse) så är det nämligen fel. Det är fel för att det dödar något inom oss och förvandlar oss till undermänniskor, det är fel för att det strider mot en högre ordning, och det är fel för att det startar en utveckling vi inte vill se (både i vårt eget samhälle, och i världen i stort). För den nordiska traditionalisten är nämligen målet inte något som finns i en avlägsen framtid, utan målet är lika mycket den hedervärda, visa och modiga människan. Och det målet kan inte uppnås genom en marxistisk ”ändamålet helgar medlen”-ideologi.
Av intresse är att det nordiska hedersbegreppet inte bygger på moralism när vissa handlingar stämplas som oacceptabla. Tvärtom bygger det på lång erfarenhet, och insikter i både psykologi, historia och kosmologi. Vissa beteenden leder till att en process av degeneration inleds, både på ett personligt och ett samhälleligt plan. Denna insikt saknar däremot den moderna vänstern i många fall, och därför förvandlades exempelvis folkets vackra drömmar om Sovjetunionen till ett terrorvälde.
Det finns dock ett särfall där den traditionella indo-europeiska världsbilden godkänner även grava förbrytelser, och det är när man är beredd att betala det fulla priset för dem men ändå gör det för de sina. Så bryter både romaren Scaevola och asen Tyr mot sitt ord, men de betalar för det med sin arm.
Kopplingen mellan vänstern, nihilismen och utopismen har också tagits upp i det gamla inlägget Den okände Marx
Den indo-europeiska synen på heder och ära berörs i inlägget Vad är ära
Om skribenten: Joakim Andersen
