Den historiska kommunismen tillhör som global rörelse det förgångna, men genom politiska och intellektuella miljöer, tankemodeller och emotionella komplex har dess arv förts vidare in i vår tid. Det kan därför vara av värde att bekanta sig med den gamla kommunismen. Den amerikanske tänkaren James Burnham (1905-1987) hade själv varit en framträdande trotskistisk intellektuell, men övergett marxismen både som rörelse och som teori. Han var väl insatt i den kommunistiska praktiken och psykologin och erbjöd värdefulla analyser av dessa bland annat i The Struggle for the World från 1947.
Vi möter där Burnham som en kall krigare men också som en historiskt förankrad geopolitiker. Han tog bland annat upp skillnaden mellan världsregering och världsimperium, och menade att kampen handlade om vilken supermakt som skulle bli ett världsimperium. USA hade flera svagheter i kampen med sin rival, Sovjetunionen. Burnham skrev att ”socially, politically, and culturally, the United States is not prepared for the world role which it is nevertheless compelled to play.” Landets gynnsamma geopolitiska och historiska förutsättningar hade låtit både invånare och ledare leva i något av en fantasivärld, ”like a gross boy pampered and sheltered by a foolish mother”. En konsekvens av detta var att många var oförmögna att förstå den grundläggande skillnaden mellan medlemmar i andra partier å ena sidan och kommunister å den andra.
Många amerikaner gjorde misstaget att bilda sig en uppfattning om kommunisternas mål utifrån deras retorik. Den före detta marxisten Burnham menade att man istället måste följa deras praktik, deras handlingar, för att kunna förstå deras mål. Kommunisterna var inte ”ett parti som andra”. Kommunisten beskrevs av Burnham med följande ord, ”the true communist, in contrast, is a ”dedicated man”. He has no life apart from his organization and his rigidly systematic set of ideas.” För kommunisten fanns det två sorters människor; kommunister och icke-kommunister. ”Every communist has been drilled to believe that in the world there are only two divisions of mankind: the communists, and all the rest” skrev Burnham. Detta var delvis en svaghet, det gjorde dem blinda för andra viktiga konfliktlinjer som de religiösa och kulturella. Men det gav dem också en naturlig känsla av gemenskap och överlägsenhet. Denna känsla har levt kvar i stora delar av vänstern även efter att kommunismen gått under. Miljöerna och nätverken finns kvar, även om de bytt namn och ideologi.
Burnhams definition av kommunismen påminner mer om Paretos fokus på eliter än om Marx fokus på klasser. Den före detta trotskisten beskrev den som ”a world-wide, conspiratorial movement for the conquest of a monopoly of power in the era of capitalist decline.” Politiskt utgick den från terror och kontroll av massorna genom bedrägeri. Ekonomiskt, oftast men inte alltid, från kollektivisering. Socialt från totalitär kontroll av alla aspekter av samhälle och kultur. Burnham noterade att motståndet mot privat egendom i grunden var politiskt snarare än ekonomiskt, privat egendom är ett hinder för den som söker ”monopoly of power”. Samtidigt betydde detta i grunden politiska fokus att avsteg från kollektiviseringen kunnat tillåtas ibland, som i Ryssland under NEP och i Kina idag. Burnhams analys av hur kommunisterna ingick i folkfronter av olika slag med en egen agenda är också av fortsatt värde för den som exempelvis vill förstå ”antirasismen” och andra sätt att göra borgare och liberaler till nyttiga idioter.
Av bestående värde är också Burnhams analys av kommunismen som en elit strävandes efter makt. Det betyder att eliten kan byta ideologi under vissa omständigheter. I Burnhams bok, från 1947, handlade det om hur kommunisternas kader efter 1917 bröt bandet med de två klasser de av historiska skäl varit beroende av (arbetare och bönder) och vann ökad självständighet. Burnham skrev att ”this cutting of the original social chord was accomplished in particular by the terror... this emancipation from the original social base might be called the sociological pre-condition of the new style of communist tactics.” Efter detta var det bland annat fullt möjligt att alliera Tredje riket eller att svälta ut de ukrainska bönderna.
Burnhams perspektiv blir användbart för att förstå vad som hände efter Sovjets fall. Det fanns en betydande kulturell och politisk elit som redan i varierande grad brutit med östkommunismen men ändå förhöll sig till den. Sloterdijk har beskrivit hur denna miljö efter Sovjets fall riskerade ett moraliskt trauma och förlorad legitimitet. Men istället för att reagera med ånger valde de att delvis byta ideologi och att angripa andra grupper för att vara ännu värre (”fascister och rasister”). Sloterdijk har om detta skrivit att ”en högre moralisk matematik uppfanns enligt vilken någon måste ses som oskyldig om han kunde bevisa att någon annan var mer skyldig. Det var tack vare sådana strategiska reflektioner som Hitler för många kom att tjäna som en det egna samvetets frälsare.” På så vis kunde man bevara sin självbild som bättre vetande, och sin position, genom att intensifiera och modifiera ”antifascismen” (många gånger till oigenkännlighet).
Burnhams perspektiv låter oss förstå att idéerna spelat en underordnad roll, de eliter och miljöer vars ursprung kan härröras till kommunismen har idag anammat andra idéer. Vissa tankemodeller och vissa känslolägen finns kvar, radikalfeminismens ”patriarkatet” påminner till exempel om ”kapitalismen”, men i hög grad handlar det om att bevara makt och privilegier. Sammantaget är denna kombination av osund psykologi, felaktig världsbild och illa kamouflerat egenintresse i varje fall en synnerligen dödlig giftcocktail för vår civilisation och våra samhällen. Historiska omständigheter har gjort att dessa miljöer idag är centralt placerade i vårt managersamhälle, i synnerhet i ideologiproducerande sfärer som akademi och kultur, och det gör deras inflytande ödesdigert.
Om skribenten: Joakim Andersen
