De ideologier som dominerade 1900-talet och det tidiga 2000-talet framstår ofta som politiska religioner, en form av sekulära kulter. Om detta har flera högertänkare haft mer eller mindre givande saker att säga, bland dem Donoso Cortes och Carl Schmitt, en annan värdefull bekantskap i sammanhanget är statsvetaren, historikern och politiske filosofen Eric Voegelin (1901-1985). Ansatsen att se moderna ideologier som religioner, teologier eller rentav kätterier tycks främst höra högern till, det är oavsett vilket en användbar ansats.
Den unge Voegelin företrädde antiliberala idéer som för tankarna till L.F. Clauss, Othmar Spann och Stefan George. Han var också vän med von Hayek. Efter att Österrike anslutits till Tyskland emigrerade Voegelin till USA, där han på allvar började studera relationen mellan politik och religion. Ett värdefullt exempel på det är korta Science, Politics and Gnosticism. Voegelin beskrev där moderna filosofier, som progressivism, positivism, hegelianism och marxism, som ”varianter av gnosticism”. Gnosticismen var en förmodern religiös företeelse och världsbild som Voegelin spårade in i modern tid. Han identifierade dess historiska förutsättningar som ”the loss of meaning that results from the breakdown of institutions, civilizations and ethnic cohesion”. Denna existentiella kris, en djupgående alienation, gav upphov till stoicismen och kristendomen, men också gnosticismen. Voegelin menade att gnostikern ser världen som en främmande plats, närmast ett fängelse från vilket man måste hitta hem. Denna värld är inte ett vackert kosmos utan något fallet och ont.
De antika gnostikerna sökte befrielse för sig själva, de moderna gnosticismerna är istället revolutionära och vill förgöra en ”defekt och orättvis” värld för att människan sedan ska kunna skapa något nytt i dess ruiner. En liknande andlig och existentiell kris som under antiken finns i bakgrunden till fenomenet, den moderna världen kan sägas massproducera det obehag och den alienation som formar nya gnostiker. Samtidigt har det moderna Väst förlorat de kunskaper som kunde hjälpt oss att känna igen gnosticismens nya ansikte. Voegelin skrev att ”the learning and self-understanding of Western civilization were not submerged until the liberal era”. Det har dock funnits undantag, som Hans Urs von Balthasar, Camus och Norman Cohn.
Voegelin betraktade bland annat Hegel, Nietzsche och Marx som moderna gnostiker, han tog upp positivismen och psykoanalysen som gnostiska massrörelser. Det är högst troligt att han skulle ha betraktat ”antirasistisk” folkutbytespolitik, sexpositiv feminism och flera andra nyare progressiva tendenser som gnostiska. Vi känner där igen samma missnöje med världen som den är, ”rasistisk” och ”sexistisk”, samma övertygelse att bärarna av gnosis, det vill säga vithetskritisk teori och queerteori, är kapabla att riva ner det bestående och bygga något bättre utan katastrofala bieffekter. I bakgrunden anar vi samma alienation och samma existentiella kris som under antiken.
Voegelins ansats är fruktbar, även om han bitvis drev sin tes för långt finns det ”gnostiska” tendenser i den moderna världen. Voegelins resonemang kring påståendet att ”Gud är död” och totalitarismen var också intressant, han noterade voegelinskt att ”historically, the murder of God is not followed by the superman, but by the murder of man.” Sammantaget är Voegelin en givande bekantskap. Han satte fingret på den ”gnostiska” aspekten i flera moderna rörelser, de hatar det bestående och vill förstöra det. Det gör dem farliga och ger dem drag av kultister. Man bör vara medveten om detta, det är skillnad mellan att mötas av rationella ståndpunkter och att konfrontera en världsfientlig kult. Men Voegelin identifierade också de historiska orsakerna bakom dessa ”gnostiska” massrörelser, orsaker en djuphöger värd namnet bör bemöta. Det kan också vara nyttigt att ställa sig frågan om man själv har gnostiska inslag i sin världsbild.
Om skribenten: Joakim Andersen
