I dagarna har kopplingarna mellan ett antal kvinnliga poliser och gängkriminella män hamnat i medialt fokus. Det handlar om poliser som flyttat sin lojalitet från kåren till sina älskare, något som upprört både kollegor och människor i gemen. Rikspolischefen har förvånansvärt nog konstaterat att detta är helt oacceptabelt. Samtidigt kan man misstänka att upprördheten kommer vara övergående, egentliga insatser kommer lysa med sin frånvaro. Kulturen är som bekant uppströms från politiken, och i vår kultur finns inte mindre än två motsättningar inbyggda som omöjliggör hantering av fenomenet.
Maskulin särställning
För det första har gängkriminella män en särställning i svensk kultur och ideologi. Å ena sidan betraktas de som hypermaskulina, mellanskikten lapar hungrigt i sig filmer om ”snabba cash” och deras barn bär inte helt sällan kläder som antyder samma fascination. Det är en grupp män som kombinerar pengar och våldskapital, även om det inte är ett alldeles rumsrent ämne att prata om tenderar en sådan kombination att attrahera och fascinera allt från direktörer och kulturjournalister till enstaka poliskvinnor. Samtidigt har de tillerkänts ett undantag från den rådande feministiska ideologins regelverk, eftersom det feministiska omedvetna associerar ”gäng=invandrare” gäller inte samma regler som för infödda män. Det innebär bland annat att deras agerande inte demoniseras som ”toxisk maskulinitet” eller ”fascism” på samma vis som infödda mäns liknande handlingar skulle gjort, vilket också innebär att ovan nämnd fascination är legitim på ett sätt som vurmande för exempelvis Nordiska Motståndsrörelsen inte är.
Relationen mellan den dominerande ideologin och gängen antyds något när vi vänder oss till USA. Serietecknaren Mike S. Miller fick till exempel besked från Kickstarter att hans nya serieprojekt inte kan finansieras genom dem (Kickstarter är en plattform för såkallad crowdfunding). Detta eftersom de inte tillåter ”discrimination, subjugation, or intolerance towards marginalized groups”. De enda som utsätts för något liknande i serien är gängmedlemmar, vilka alltså Kickstarter betraktar som en marginaliserad grupp. Man kan här tillägga motståndet från amerikanska demokrater mot att en lag om konfiskering av vapen från farliga individer skulle inkludera gängmedlemmar. Det tycks kort sagt finnas en motvilja hos liberaler och den rådande ideologin att se gängmedlemmar som annat än i första hand marginaliserade. Samma syn inkluderar inte infödda män med våldskapital, ideologin innebär också att den specifikt nordiska maskuliniteten varken tillåts beskrivas eller framställas som något positivt.
Att denna särställning har som effekt att enstaka kvinnliga poliser attraheras av gängkriminella borde inte förvåna någon, oavsett vilket är det toppen på ett betydligt större isberg där i synnerhet mellanskikten fascineras av dem. Samtidigt som de är oförmögna att skilja mellan olika former av maskulinitet, liksom att identifiera de inhemska maskulina ideal som delvis, men bara delvis, överlappar gängens. Resultatet är oavsett vilket att i det etablerade Sveriges mentala karta är den gängkriminella mannen den mest maskulina mannen. Även om det inte sägs explicit har det konsekvenser.
”En grupp beväpnade män”
Friedrich Engels beskrev staten som ”en grupp beväpnade män”. Medvetet eller omedvetet hamnade han här snubblande nära den syn på staten som sprungen ur Männer- och Geheimbünde som utvecklades av bland annat Höfler och Blüher. Åtminstone den germanska staten är sprungen ur en grupp beväpnade män, den är i grunden maskulin. Intressant är vad som sker när byråkratin tar över makten från såväl folk som beväpnade män, och staten samtidigt genomgår en inversion och blir ett uttryck för gynekokratin. Processen har flera aspekter, från ”snällism” till en snabbt växande massa av regler. Jean-Claude Michea har i The Realm of Lesser Evil skilt patriarkal och matriarkal makt åt, och bland annat konstaterat att den otydliga matriarkala makten leder till ”control societies… bathing in this strange climate of generalized self-censorship, repentance and guilt.”
En aspekt av detta tycks vara att vän-fiendedistinktionen och förrädarbegreppet genomgår en förskjutning. Vän-fiendedistinktionen tycks höra den patriarkala logiken till, för ”en grupp beväpnade män” är det livsviktigt att kunna skilja vän från fiende. Vad den matriarkala logiken ersätter detta med är mer osäkert, en oförmåga och ovilja att identifiera fienden framstår som en aspekt av det hela. Detta dessutom i kombination med vissa elitintressen som inte vill låta fiendedefinitioner sabotera det pågående folkutbytesprojektet. För den maskulina logiken är vidare förrädaren en tydligt definierad gestalt, ett existentiellt hot inte bara mot gruppen utan även mot de värderingar som möjliggör dess försvar. Därav den historiskt brutala behandlingen av förrädaren. Den matriarkala logiken identifierar snarare dissidenten som ett problem än förrädaren, och ryggar instinktivt tillbaka från den maskulina logikens exkluderande tendenser (jämför de känslomässiga reaktionerna på vigilantism kontra gängkriminalitet). Det betyder att överflyttandet av lojalitet från den egna gruppen, eller kåren, till andra grupper, ibland rentav fiender, inte benämns som det förräderi det är. Istället valoriseras det inte sällan i populärkultur och ideologi, att vända den egna gruppen ryggen av abstrakta eller känslomässiga skäl framställs inte sällan som moraliskt överlägset. Detta råkar sammanfalla både med vissa elitintressen och med den matriarkala logiken.
Det betyder att den klara vän-fiendedistinktion som är en förutsättning för att hantera ”systemhotande kriminalitet” och liknande samtidigt är ett hot mot den hegemona ideologin och de intressen som den legitimerar. De senare kommer av rent egenintresse inte att överge den ideologi som gynnar dem, även om en bieffekt av detta är att ”systemhotande kriminalitet” fortsatt kan breda ut sig.
Om skribenten: Joakim Andersen
