Svenska nationalister skulle ofta kunna ha ett visst utbyte av att diskutera politik och historia med kristna libaneser. Dels kan de kristna maroniterna varna oss för följderna av snabbt växande minoriteter, följderna av att bli minoritet i sitt eget land, och följderna av att lägga för mycket energi på inbördes stridigheter. Dels är det bland de kristna i Libanon som den spanska falangismen kom att leva kvar som en stark och livaktig politisk rörelse. Jag syftar givetvis på falangisterna, på Kataeb.
Man kan givetvis invända att den svenska vänstern skulle kunna ha utbyte av detta också, men problemet är att denna i 9 fall av 10 stänger av tankeförmågan när den hör ordet ”nation”. Den svenska vänstern saknar antingen vilja till liv, eller ägnar sig åt fantasifull identifikation med diverse befrielserörelser i Tredje Världen. Att dessa befrielserörelser normalt sett har en syn på nationalism, traditioner, avvikande livsstilar, homosexuella, och så vidare, som är betydligt ”värre” än både FP och ND är något man väljer att blunda för. Anledningen till detta är att man avundas dem deras folkliga stöd, deras radikalitet och deras anti-amerikanism, och i en situation där den svenska vänstern saknar varje realistisk chans att vinna liknande folkligt stöd som PLO eller Hamas är det ändå en viss tröst att drömma om att man ingår i någon sorts allians med dessa anti-amerikaner. Riktigt intressant blir det när den svenska vänstern försöker upprepa dessa rörelsers framgångar i Sverige, vilket är dömt att misslyckas. Oavsett vad Negri eller Guattari kan ha att säga om ”mängden” eller ”multiplicitetens begär”, så är det nämligen det faktum att de upplevs kämpa för nation och tradition som ger Hamas och PLO deras stora folkliga stöd. Och den svenska vänstern har effektivt avsagt sig alla möjligheter att göra detsamma. Vad gäller den svenska nationen, oavsett hur inkluderande man kan välja att definiera den, så har vänstern rent känslomässiga blockeringar mot att se den som positiv på något sätt. Och vad gäller de mindre och nyare nationerna i det mångkulturella Sverige så finns det en direkt motsättning i livssyn och världsbild mellan den svenska revolutionära vänstern och exempelvis den syrianska traditionen (tydligast blev detta när de båda för något årtionde sedan rök ihop angående Ecce Homo-utställningen). Olyckligtvis för den svenska vänstern är likheterna mellan en svensk nationalist och en arabisk sådan betydligt större än mellan den senare och en queerteoretiker eller etnomasochist. Återstår mindre grupper av individer som antingen tagit avstånd från sina traditioner, eller inte har några, men ingen bas för något som påminner om det libanesiska Kataeb eller det palestinska Hamas. En sådan bas finns däremot för den som inte vänder svensk tradition och nation ryggen.
Vänsterns paradox
Det finns alltså en uppenbar paradox när det gäller den svenska vänstern. Å ena sidan vill man gärna identifiera sig med militanta massrörelser som Black Panther Party, IRA och Hamas. Å andra sidan har man inte förstått särskilt mycket av dessas natur eller det system de bekämpar. Man kan exempelvis inte skilja mellan det globala systemet och den västerländska kulturen. Istället ser man Västerlandets kultur och västerländsk identitet som identiskt med den globala kapitalismen. Givetvis leder detta till etnomasochism, och en hyllning av varje folks rätt till frihet och kamp mot globalisering och coca-colonisering utom de europeiska folken. Att modernismen på viktiga punkter är främmande även för de europeiska kulturerna är något man inte lyckas inse. Därför lyckas man heller inte bygga den allians mellan frihetstörstande nationer och folk som är det enda alternativet till modernismens utplånande av alla identiteter utom konsumentens. Och därför blir det sådana hemska högerextremister som Jörg Haider och Horst Mahler som icke-europeiska identitetsrörelser söker kontakt med, då de på ett instinktivt plan anar att de flesta av deras sympatisörer på vänsterkanten drivs av djupt störda och verklighetsfrämmande irrläror. Kort sagt: människor som inte älskar sitt eget folk och sina egna anor, kan man inte lita på. En sund anti-kolonialistisk rörelse skulle återknyta till sitt eget arv, vänsterns anti-kolonialism lägger normalt sett mer tid och energi på att motarbeta svenska motsvarigheter till IRA och Fatah än på något konstruktivt.
Om skribenten: Joakim Andersen
