1956 hade den amerikanske författaren Edward Abbey tröttnat på storstadskommersen, och för att fly civilisationens brus, om än tillfälligt — tog han anställning som nationalparksarbetare vid Arches nationalpark i Utah-öknen. Den amerikanska staten tillhandahöll honom med ett trailer-hus på ökenslätten och en lön på 1,95 dollar i timmen för hans arbete som i huvudsak gick ut på att ensam distribuera ved till campingplatser, se till att vandringsleder och skyltar var i sin ordning samt att hälsa nya besökare välkomna och ge dem information.

Enkelheten i sina arbetsuppgifter, och fri tid var det som Abbey eftersträvade. Ren luft att andas, stillhet, ensamhet och utrymme; en 13,000 hektars panoramautsikt varje dag och varje natt över sol, himmel, stjärnor, moln, berg, måne, klippor och berg. Kort sagt: tid över för att låta tankar och känslor sväva fritt. Som parkarbetare med mycket tid över till kontemplation började Abbey skriva ner dagboksliknande anteckningar och alldagliga funderingar över saker som civilisationen, politik, miljö och teknologi som han sedermera tio år senare skulle sammanställa till boken Desert Solitaire: A Season in the Wilderness.

Abbey sammanfattade sina två första säsonger i nationalparken som följande: ”Those were all good times, especially the first two seasons when the tourist business was poor and time passed extremely slowly as time should pass, with the days lingering and long, spacious and free as the summers of childhood. There was time enough once to do nothing, or next to nothing.”

De flesta skulle klassificera landskapet i östra Utah som en karg, ogästvänlig och livlös plats; men Abbey såg den exakta motsatsen. I ökenlandskapet såg Abbey en fascinerande plats full av liv. En plats där det underliga och makalösa i naturen betonas och synliggörs som allra mest. En plats där återhållsamhet och sparsamhet dominerar både djur- och växtriket. En plats där livet, organismerna och naturen inte trängs och tävlar om utrymme utan existerar glest, med stor rymlighet.

Boken är delvis skriven som en ren hyllning till naturen, och med tanke på författarens brinnande kärlek till just naturen är det inte särskilt överraskande att boken också genomsyras av en cynisk och starkt bitter ton där författaren med oro ser på framtiden ur ett miljöperspektiv. Enligt Abbey borde fokus för miljöaktivism ligga på att förhindra irreversibel skada och exploatering av naturen, stoppa den okontrollerbara befolkningstillväxten och stoppa masskonsumtionen. Det är intressant i tider av klimatalarmism — att läsa en kritik så väsensskild från dagens elit- och toppstyrda så kallade miljörörelse, som i huvudsak går ut på att försvåra, reglera, beskatta, hetsa, skuldbelägga och i slutändan förstöra för den vanlige västerländske arbetaren.

Sammanfattningsvis beskrivs det största hotet mot nationalparkerna med ett ord: tillgänglighet. Är någonting lättillgängligt uppstår problem när massorna vill ha tillgång till det. Detta sker enligt Abbey när markutvecklare och byggnadsentreprenörer i en ohelig korporativistisk allians med statsförvaltare genom lobbyverksamhet i Washington D.C vill kommersialisera naturupplevelsen — och det första som måste göras är att öka tillgängligheten, områdena måste vara potentiellt tillgängliga för varje amerikan, och hans bil.

Edward Abbey såg med fruktan på det som han kallade för ’industriell turism’ det vill säga en framtid där den överkommersialiserade turistindustrin totalt kontaminerat upplevelsen av att besöka vildmarken i sitt naturliga, ursprungliga och vilda skick — och bytt ut den mot ett konsumtionsmaximerande skeende, där besökare förväntar sig nyasfalterade vägar upp till bergens valvbågar för att inte någonsin behöva lämna sina mekaniserade rullstolar (författarens synonym för bilar).

Abbey tillade också att han inte enbart såg naturen som förlorare när den industriella turismen implementeras, utan de största förlorarna, och i slutändan offren är de motoriserade turisterna själva, som aldrig får chansen att på riktigt komma bort från den urbana stressen som de förhoppningsvis hade tänkt sig, och som blir berövade på den genuina upplevelsen att få vara med om vildmarken i sitt naturliga ursprung.

För att åtgärda problematiken hade Abbey följande åtgärdsförslag. Det första var: Under inga omständigheter några privata bilar i nationalparkerna. Vill folk uppleva dem; får de antingen vandra, cykla, rida etc. Den andra åtgärden löd: Inga fler vägar i nationalparkerna. Fokus ska ligga på underdimensionering för att avskräcka fel människotyper. Och den tredje var: Fler, och mer aktiva parkarbetare; tvinga ut dem från deras luftkonditionerade kontor och sätt dem i arbete, de ska vara ute och guida och bilda besökarna efter behov.

Utvecklingen där teknologin inte längre bara är ett hjälpmedel för att överleva utan snarare appellerar till människans sämsta sidor, som lathet och komfort i fallet med bilar i nationalparkerna, har fortsatt och eskalerat. Den moderna teknologin lockar idag inte bara med att underlätta för människor genom att tilltala våra negativa egenskaper rent fysiskt utan har också skapat en virtuell värld där många av människans naturliga sociala behov ersatts av artificiella substitut.

Edward Abbey tar upp hur teknologin separerar människan från naturen och använder sig av en analogi med ficklampan som exempel:

”I have a flashlight with me but will not use it unless I hear some sign of animal life worthy of investigation. The flashlight, is a useful instrument in certain situations but I can see the road well enough without it. Better, in fact. There’s another disadvantage to the use of the flashlight: like many other mechanical gadgets it tends to separate a man from the world around him. If I switch it on my eyes adapt to it and I can see only the small pool of light which it makes in front of me; I am isolated. Leaving the flashlight in my pocket where it belongs, I remain a part of the environment I walk through and my vision though limited has no sharp or definite boundary.”

Jämförelsen med ficklampan är mer relevant än någonsin. Och låter nästan exakt som om någon med kritiska ögon skulle beskriva relationen mellan den moderna människan och den smarta telefonen. Många skulle nog karaktärisera den uppkopplade persondatorn som den största och mest omvälvande förändringen under 1900-talet för gemene man, men faktum är att den smarta telefonen, som bara funnits i drygt tio år är den största omläggningen som vi människor gjort rent beteendemässigt i vår arts historia. Dagens generation Z kommer inte ihåg en tid innan den smarta telefonen, millenniegenerationen växte visserligen också upp med Internet, men den ständiga uppkopplingen var inte alltid närvarande i deras liv. ’På Internet’ var någonting man var när man var hemma vid sin dator, inte 24 timmar om dygnet, dag och natt.

Ankomsten av smarttelefonen har radikalt förändrat alla aspekter av våra liv, från sociala interaktioner till mental hälsa — och då vet vi inte ens hur vi på sikt rent fysiskt kommer förändras och påverkas av den eftersom förändringen skett så fort. Vad kommer det göra med vår kognitiva förmåga, med våra minnen när framtida människor generation efter generation inte längre behöver memorera något? Varför behöva memorera något när vägar, adresser, nummer och historiska datum bara finns ett knapptryck bort. Vad kommer hända med vår perceptions- och koncentrationsförmåga när språket reduceras till bilder och texter på 280 tecken? Hur kommer våra hjärnor förändras på sikt när barn i utvecklingsåldern aldrig får lov att ha tråkigt, utan istället har tillgång till stimulans varje sekund av sitt liv, vad kommer det göra med vår fantasi, vår kreativitet, med skaparlusten — hade Mozart komponerat sina symfonier om han i sin ungdom hade varit upptagen med att bläddra igenom Instagram-bilder?

Utfallet vet vi inte. Det är som ett ofantligt experiment. Dagens teknologi kan i moderat användning vara en tillgång. Men det mesta tyder på att majoriteten av mänskligheten inte är disciplinerad nog att kunna hantera teknologin utan blir beroende av den och missbrukar den som en drog, som framkallar rent pavlovska reaktioner hos användarna, som knappt kan sätta sig på en bänk eller ett säte utan att automatiskt sträcka sig efter sin elektroniska anordning.

Den moderna teknologin, städerna och maskinerna — det som Edward Abbey kallar civilisationen måste enligt författaren kompletteras med vildmarken. Vildmarken kompletterar civilisationen och är en nödvändig förutsättning för den. Han skriver: ”A man could be a love and defender of the wilderness without ever in his lifetime leaving the boundaries of asphalt, powerlines and right-angled surfaces. We need wilderness whether or not we ever set foot in it. We need a refuge even though we may never need to go there. I may never in my life get to Alaska, for example, but I am grateful that it’s there. We need the possibility of escape as surely as we need hope; without it the life of the cities would drive all men into crime or drugs or psychoanalysis.”

Han höjer också ett varningens finger mot det annalkande totalteknologiska samhället och oroar sig över att vi riskerar att förlora det som gör oss mänskliga; självbestämmandet och att kunna njuta av det lilla. Att sätta sig ner och andas ut, ta en öl i solnedgången, att ta en stund och förundras över existensen.

Edward Abbey försökte provocera, med en sarkastisk ton, ofta förolämpande, för att överdriva sina argument. Idag, 2019, vet vi både att han hade rätt i sin oro för hur nationalparkerna påverkas av den moderna människan och över den teknologiska utvecklingen i stort. När Desert Solitaire skrevs på 60-talet hade Arches nationalpark 30,000 årliga besökare. Idag är den siffran 1,6 miljoner. Abbey dog 1989 och tyvärr har inte de varningar han utfärdade angående människans alltmer distanserade relation till naturen hörsammats, men de förblir alltjämt enormt relevanta.