Så har det då varit femårsdag av attacken mot World Trade Center. Vissa är som följd av detta mycket arga och ledsna, andra är mycket glada och muntra, och många andra är väl varken-eller eller både-och. De som inte har den svartvita synen på världshändelser gör sig däremot sällan hörda, och detta är egentligen synd. I dagens inlägg kommer detta att behandlas, ihop med frågan om dualismen.

När det gäller en händelse som 11/9 kan man se den ur två perspektiv. Man kan se det som en fruktansvärd tragedi, man kan fokusera på de döda och deras familjer, och att man i krig inte riktar in sig mot civila. Detta fokus får man särskilt lätt om man tycker allmänt illa om araber eller allmänt väl om USA, man kommer då att göra en mental koppling och de många civila döda kommer då att bli ett skäl till en hårdför reaktion mot de skyldiga. Normalt kommer man då också att bli mycket upprörd om någon försöker korrigera bilden av USA som enbart ett oskyldigt offer med rätt att försvara sig.

Man kan även se det hela ur ett antiimperialistiskt perspektiv, då man menar att en aktion följs av en reaktion. USA:s handlande i världen generellt, och Mellanöstern i synnerhet, ses då som så kriminellt, att attacken mot tvillingtornen ses som rättfärdigt motstånd. Man kommer då normalt också att mentalt försvara sig mot den naturliga empatin man vanligtvis känner med döda civila genom att tänka saker i stil med ”amerikanerna valde Bush, rätt åt dom” eller ”det var ändå mest affärsmän som strök med”.

Som synes finns det sanning i båda dessa synsätt, men det finns också en ingrediens i vårt sätt att tänka som gör att vi gärna bara ser den ena och blundar helt för den andra. Vi gör lätt ett omedvetet val att se Israel och USA som alltigenom goda, och araber som alltigenom onda, eller tvärtom. Detta sätt att se på världen, och på grupper i konflikt, kallas dualism. Dualismen är sannolikt ett arv från kristendomen, vars världsbild präglas av kampen mellan Gott och Ont. Frågan är dock om ens kristna i normalfallet alltid förde över denna indelning från den religiösa till den politiska och etniska sfären. Inte alla korsfarare såg de muslimska motståndarna som onda, för att ta ett exempel. Som Carl Schmitt skulle ha sagt så är det skillnad på distinktionen mellan Gott och Ont, och distinktionen mellan Vän och Fiende. Fienden behöver varken vara Ond eller Ful, man kan faktiskt respektera sin motståndare även om man inser att man har olika intressen. Detta innebär också att Fiende blir den som har motsatta intressen just nu, dagens fiende kan därför vara morgondagens vän. Den som är Ond är det däremot för alltid.

Dualismen är därför ett handikapp när det gäller både att analysera världen, och när det gäller politiskt handlande. Den fryser så att säga dagens eller gårdagens situation för alltid, och ger oss mycket små möjligheter att anpassa oss till ändrade omständigheter. Dualisten kan antingen se islamister som hjältar i kampen mot USA, eller som kolonister av Europa, men normalt inte både-och. För dualisten är allt antingen-eller, och det är det för gott.

I fallet med USA är dualismen direkt farlig. Det finns givetvis rena maktpolitiker även i USA:s ledning, men landet som helhet har kommit att basera sin utrikespolitik på kampen mellan Gott och Ont. Deras fiender ses som så Onda att folkrätten inte behöver gälla dem, för att ta ett exempel. Sannolikt sitter det givetvis maktpolitiker, oljemiljardärer med flera, och cyniskt manipulerar detta, men situationen är ändå potentiellt farlig när ett helt land börjar se sig som Guds svärd mot ondskan. Att de hetsas och utnyttjas av mer cyniska spelare är då kanske inte direkt någon förmildrande omständighet.

”Vad skulle Nietzsche ha sagt?”
Den ständigt återkommande frågan, oavsett om man dryftar matlagning eller storpolitik, är alltid ”vad skulle Nietzsche ha sagt?”. Så är även fallet när det gäller den dualistiska världsbilden. Dualismen är trygg, eftersom världen känns lätt att förstå sig på när man vet vilka som är Goda och Onda. Man får då en statisk världsbild, där världen består av kroppar/enhetliga grupper. Dessa ”kroppar” kan vara allt från individer och partier till länder och kulturer. Gemensamt för dem är dock att de är olika saker. Judar är onda eller goda, islam är antingen en religion för galningar eller för visa helgon, och så vidare, men varje kropp är entydig. ”Nazister är (alltid) onda”, ”invandring är (alltid) bra”, et cetera.

Utgår man istället från den Nietzschetolkning som gjorts av Deleuze och Guattari, ser man att fenomen inte är entydiga, utan att kroppar sätts i rörelse av krafter/flöden (exempelvis ideologier). Allt är i ständig rörelse och ständig förändring, och det är då viktigare att känna till vilka krafter som påverkar ”aktörerna” på den politiska arenan (oavsett om dessa sedan är partier eller länder), än att tro att ögonblicksbilder av verkligheten är eviga och oföränderliga. Detta har tagits upp i blogginlägget The War Machine, särskilt i det sista avsnittet (”Politikens fält enligt Deleuze”). Tydligen har det även tagits upp mer verklighetsnära hur man kan använda Nietzsche/Deleuze för att förstå händelser i samtiden i detta inlägg. Utifrån Deleuzes Nietzschetolkning inser man att exempelvis Usama bin-Laden varken är entydigt god, oavsett hur illa man sedan råkar tycka om USA, eller omvänt. Men utifrån en rent dualistisk mentalitet är det faktiskt svårt att tänka sig att USA:s fiender kan vara annat än Goda, om man ser USA som Onda.

Denna världsbild kan naturligtvis vara krävande, eftersom den är mindre trygg än den statiska dualismen. Det är heller inte säkert att nietzscheanska insikter alltid lämpar sig för propagandabruk, propaganda bör kanske vara mer svartvit. Men oavsett vilket så är det åtminstone, för att återge en gammal insikt från den Gamle på Berget, viktigt att eliten inser hur världen fungerar även om massan inte gör det. Och i den insikten ingår att man måste skilja på primära och sekundära frågor i en ideologi och en politisk kamp. När det gäller de primära frågorna är en särskild fanatism av vikt, när det gäller de sekundära frågorna däremot en tankens flexibilitet och föränderlighet.

En kortare introduktion till Deleuze finns här.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.