Inledningsvis vill jag hälsa eventuella besökare från Reichsdagen välkomna. Tydligen har Manarkons hårtslående satir genererat ett stort antal besök från gatekeeper.riksdagen.se. Mer om detta finns att läsas på Manarkon:

http://www.manarkon.se/article/185/hej-riksdagen

Vi här på webblogg Oskorei är erkänt mysiga och gästvänliga, och ser hellre till varje individs potential än dess nuvarande tillkortakommanden. Ibland kan visserligen den svarta pedagogiken vara nödvändig för att ruska människor ur falska lärors grepp, men vi kommer ändå att avhålla oss från tillfället att kalla de svenska riksdagsledamöterna för sudras, hypermodernister och landsförrädare.

Istället har vi letat fram en nyttig och värdefull artikel av den italienske tänkaren Julius Evola om fascismen och den traditionella politiska iden. Denna artikel kommer att bringa ljus i riksdagsledamöternas mentala kloaktillvaro, och få dem som krälar i okunskapens klibbiga mörker att återfinna sig själva.

http://thompkins_cariou.tripod.com/id24.html

Evola påpekar att både den italienska fascismen och den tyska nationalsocialismen hade djupa rötter i de verkliga europeiska värderingarna, i den verkliga europeiska traditionen. Det fanns brister, och det gjordes misstag, men så länge det ännu var levande rörelser med möjligheten att återföda Europa så fanns det gränser för hur långt man kunde gå som traditionalist i kritiken av dem. Evola påpekar dock även att nu, när de är ”döda”, så är situationen en annan. Nu är det viktigt att skilja det positiva från det negativa i dessa båda ideologier. Vad bör vi ta vara på, och vad bör vi undvika nu när det börjar dra ihop sig till ännu en återkomst i större skala för det traditionella Europa?

Evola ser med överlägset förakt på de små människor som bara kan se det negativa i axelmakternas politik. Mer intressant är hans råd i texten till dom som idealiserar dessa historiska rörelser, och vill återupprepa dem in i minsta detalj trots att samhället och situationen förändrats.

Evola går därefter in på Statens ide. Han riktar skarp kritik mot totalitarianismen, vilket måste vara av särskilt intresse för våra besökare från riksdagen (eftersom dessa gör inskränkningar i den personliga friheten värdiga vilken diktatur som helst). Han diskuterar även diarkin, alltså den ordning där det finns en andlig ledare och en politisk ledare (relationen mellan shogunen och kejsaren i det gamla Japan är ett bra exempel på detta).

Evola tar avslutningsvis upp något som våra besökare från riksdagen aldrig kommer att förstå. Han tar nämligen upp den italienska Salorepubliken (mest känd för Pasolinis ohistoriska kiss-och-bajsfilm, som i sann vänsteranda försökte dra ner allt ädelt till samma nivå som en vänsterists undermedvetna). Salo var på många vis en återgång till de ”socialistiska” rötterna hos den italienska fascismen. Borgarklassen hade förrått Italien och fascismen, och man kunde därför koncentrera sig på sina rötter. Salorepubliken var förövrigt rent socialt betydligt mer radikal än vad SAP kunnat drömma om de senaste 50 åren. Egentligen kan man därför tro att antisocialisten Evola skulle ha övergivit Salo. Detta gjorde han emmerltid inte, och anledningen är den återfödelse av den legionära andan som genomsyrade de kämpar som valde att dö för denna republik, för sina ideal och för sin allierade. Kort sagt människor som valde att dö i kamp för lojalitet och trohet, och det är detta som jag menar våra riksdagsbesökare inte kan förstå. Vi avslutar därför med följande citat av Evola om den ”andra fascismen”, alltså Salorepublikens fascism:

The value of the second Fascism lies on the contrary in its ’combattentistico’ and legionary aspect ; as rightly said by someone, it lies in the fact that, with it, perhaps for the first time in our history, an impressive number of Italians decisively chose the way of sacrifice, of defeat and unpopularity in the name of the principle of faithfulness to a leader and military honour. Its value lay, more generally, in the pure heroic will to fight even on lost positions.

Sug på den, demokrater. Ni kommer att möta samma historiska nederlag och impopularitet som Salokämparna. Men ni kommer att möta det som ynkryggar.

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.