Talesätt och fabler innehåller ofta flera generationers erfarenheter och visdomar, pedagogiskt och lättillgängligt förmedlade. Sagan om Rödluvan är ett bra exempel på varför man inte ska tala med främlingar, fabeln om lejonet, björnen och räven en illustration av det som i geopolitiken kallas tertius gaudens, ”den skrattande tredje parten” som vinner på att två parter slåss mot varandra. Den yngre historien om kejsarens nya kläder är på sitt sätt en berättelse om hur ett samhälle kan fastna i en vanföreställning, fabeln om vargen och lammet en tidig beskrivning av maktens sanna natur som för tankarna till Carl Schmitt.
En mindre känd fabel är idag den om bonden och huggormen. Det finns flera versioner, huvuddragen är i varje fall att en bonde hittar en stelfrusen huggorm i snön och värmer den innanför sina kläder. Huggormen vaknar till liv och biter ihjäl bonden, i vissa versioner förklarar den också att tanken med detta är att lära honom en läxa. Man ska nämligen inte förvänta sig tacksamhet från de onda. I andra versioner blir bondens naivitet än mer ödesdiger, han tar där hem huggormen och den biter ihjäl hans familj.
Fabeln påminner om den mer kända berättelsen om grodan och skorpionen, där grodan ska simma över en flod med en skorpion på sin rygg. Skorpionen inser naturligtvis på ett rationellt plan att om den sticker grodan så dör de båda, men den kan ändå inte låta bli. ”Sådan är min natur” blir det sista grodan hör innan de båda dör, en nyttig påminnelse om begreppet natur i en era präglad av tron på sociala konstruktioner. Fabeln om bonden och huggormen kan vara en nyttig påminnelse även den, ”naivitet” har konsekvenser för en själv och för andra. Det är illa nog om man som bonden värmer en huggorm innanför rocken och stryker med som följd av sin oförmåga att kombinera välvilja med tankeförmåga. Men det är oförlåtligt om man dessutom utsätter kvinnor och barn för fara som följd av det.
Om skribenten: Joakim Andersen
