Dagens inlägg är en omarbetad version av ett inlägg från ett debattforum. Debatten ifråga rörde den nationalsocialistiska Ledarprincipen. Eftersom diskussionen alltid rör sig på en väldigt förenklad och känsloladdad nivå när man kommer in på det ämnet (”folk är dumma, diktatur är bra” alternativt ”ledare är dumma, demokrati är bra” tycks alltför ofta vara de två åsikter folk i gemen har på området. Inte sällan tycks det hänga på om man identifierar sig som en potentiell ledare eller undersåte själv vilken ståndpunkt man intar), så kan det vara av värde att närmare studera de mer nyanserade åsikter våra förfäder hade på området. För även om man inte tar till sig allt, så är deras åsikter alltid en skattkammare man kan låta sig inspireras av (vilket kanske inte heller är så konstigt med tanke på hur lång tid de haft på sig att fundera kring dessa saker).
Korporatism kontra parlamentarism
Det traditionella europeiska samhället var normalt korporativt uppbyggt. Vi finner det i den ryska bondekommunen/miren, vi finner det i den motsvarande bondegemenskapen i Sverige, i skråsystemet, i den spanska foralismen, och så vidare. Alltså, människor ingick vanligtvis i korporativa grupper, såsom mir, gille, munk-, nunne- eller riddarorden, skrå, klan (om nu en klan eller ätt kan betraktas som en korporativ grupp), eller stånd. Dessa korporativa grupper hade ett betydande självstyre, eller autonomi för den som föredrar det ordet. De kunde därför ha egna lagar, egna seder, egna helgon, egna gudar, och så vidare.
Delvis berodde detta naturligtvis på att det fanns mindre möjligheter för överheten att detaljstyra allt som hände på lokal nivå, men det fanns också djupgående värderingar till försvar för denna traditionella autonomi.
Skillnaden mellan det korporativa och det parlamentariska samhället är djupgående, i vart fall som idealtyper betraktat. I ett korporativt samhälle ingår individen i en mindre grupp, som i sin tur ingår i samhället. I parlamentarismen däremot finns det människor som inte tillhör någon grupp alls, utan som lever helt ensamma och utan något som helst inflytande på sin omgivning. Att de känner sig alienerade, alltså som främlingar i sitt ”eget” samhälle är ingen överraskning.
Gruppsykologin lär oss att det är skillnader på grupper och massor. En massa är en heterogen ansamling av individer utan några gemensamma band, och när man hamnar i en massa är risken stor att ens sämsta egenskaper tar överhanden. Särskilt då om man är alienerad och utan stöd av andra. I en grupp, som till exempel ett hantverksgille, motverkas däremot den tendensen genom att man får stöd av andra människor och känner ett gemensamt ansvar. En grupp är differentierad och organisk, en massa är amorf.
Detta är egentligen det stora problemet med den liberala parlamentarismen. Den påstår sig lösa problemet genom att alla människor kan bilda egna grupper om de vill det, men den förklarar inte vad man ska göra med alla dem som saknar möjligheterna att göra detta. Och resultatet är att en väldig massa människor lider av ensamhet, alienering, mental sjukdom och dåligt mående i dagens Sverige. Det korporativa alternativet, där man tillhör olika grupper, men har möjlighet att utträda om man tvunget vill, är då bättre.
Att man sedan får rösta ett par gånger per årtionde i parlamentarismen är en bagatell i sammanhanget. Genom denna atomiserande individualism undergräver liberalismen även förutsättningen för demokratin i form av delade värderingar, i form av moraliskt kapital.
Detta sätter också fingret på skillnaden mellan praktisk och nominell demokrati, delaktighet i samhället. I parlamentarismen är demokratin för de flesta nominell, alltså något som bara finns i teoin men inte i verkligheten. Jag känner mig inte mindre politiskt alienerad för att jag får rösta fram en politisk klass. I det korporativa samhället däremot tar människorna praktiskt, i verkligheten, del av samhället. Och därför är det fullt möjligt att människorna genom delaktighet i bostadskommiteer och arbetsplatsråd har mer delaktighet i samhället i Libyen och Kuba än i Sverige eller USA. Jag är inte så säker, men möjligheten finns.
Moraliska faktorer
En viktig fråga när det gäller pseudo-diskussionen kring ”demokrati eller antidemokrati” berör det som marxistiska historiker ofta missar, nämligen människornas moraliska ”kapital” i form av livssyn och värderingar. Att rakt av säga att ”människor är dåliga, vi måste ha en diktator” är riskabelt, eftersom människor varit olika dåliga vid olika tidspunkter och olika platser historiskt (och inte minst eftersom de potentiella diktatorerna i så fall också torde vara lika dåliga).
Vi kan som exempel ta våra förfäder, de tidiga germanerna. Dessa hade betydande inslag av ”folkdemokrati” i sitt politiska liv, och detta beror på att de hade ett starkt moraliskt kapital i form av heroiska värderingar och bra karaktär. Det var kort sagt män av väldigt hög kvalitet, och de kunde därför hantera en folkdemokratisk ordning. Detsamma kan sägas om spartanerna. Ytligt betraktat kan man beskriva dessa båda exempel som ”egalitärer”, inte minst eftersom spartanerna kallade varandra homoioi, jämlikar. Men då missar man att det var en jämlikhet mellan aristokrater, alltså baserad på delad dygd och kvalitet (man missar också att spartanernas jämlikhet byggde på en väldig slavbefolkning, de så kallade heloterna).
Den betydelse som moraliska och kulturella dygder och värderingar har, ser vi även när det gäller den lilla styrande minoriteten. I många afrikanska länder har man haft militärjuntor för att bara ta ett exempel, och korruptionen har varit skriande eftersom länderna varit mångkulturella/mångtribala och ledarna saknat en känsla av ansvar för landet som helhet. Skillnaden är tydlig mot det traditionella Europa (men inte lika tydlig mot det nuvarande Europa). Detta sätter fingret på metapolitiken och kulturen. För det är bara genom kulturen som vi kan återskapa det moraliska kapitalet hos vårt folk (även om Sorel, Mussolini, Bakunin och Marx skulle tillägga att själva den politiska kampen också har den effekten).
Diktatur och diarki
Traditionellt var det så bland våra förfäder att i tider av kris kunde en envåldshärskare väljas på begränsad tid. En så kallad diktator, som hade oinskränkt makt.
Det intressanta är att även om makt mycket riktigt har en tendens att korrumpera, så lämnade dessa normalt tillbaka makten till kungen, patricierna, folket, med flera, så snart faran var över. Ett intressant exempel är diarkin, där det finns en kung men denne av olika skäl inte själv lyckas avvärja en negativ situation för landet. En militär ledare tar då den praktiska makten, medan kungen kvarstår som symbolisk och religiös ledare. Exempel är Franco i Spanien, Mussolini, och shogunatet. Man kan tycka att shogunen borde ha frestats att själv överta kejsarvärdigheten, men så var tydligen inte fallet.
Detta tyder på att i ett samhälle som genomsyras av mer traditionella värderingar, där plikt och heroism är viktiga, så minskas den korrumperande effekten av makt. Givetvis försvinner den inte helt, särskilt inte bland människor som vuxit upp på 1900-talet, så någon form av balanserande organ är extra viktigt i vår tid. Romarna hade sina ”folktribuner” med veto för att sköta det till exempel, och många medeltida kungadömen hade ståndsriksdagar med varierande reell makt. Överhuvudtaget är det väldigt tydligt att traditionella samhällen hade blandade politiska system, med inslag av både monarki, aristokrati, demokrati och ibland små doser av anarki. Det intelligenta med ett sådant system är att man minskar risken att en grupp ska köra över alla andra grupper.
Sakral auktoritet
Intressant är även det traditionella auktoritetsbegreppet. Auktoritet var främst en religiös företeelse, och kungen var i första hand en samlande symbol för samhället och en förbindelselänk till det guddomliga (oavsett om man sedan trodde att han var den inkarnerade Horus., en ättling till Oden, eller kung ”av Guds nåde”). Ett välfungerande indo-europeiskt samhälle behövde inte särskilt många ingrepp av kungen. Det främsta argumentet för diktatur blir då att dagens Sverige är allt annat än välfungerande, men då är vi tillbaka i fallet med diktatur, alltså ett tidsbegränsat ingrepp för att komma förbi en akut kris. I normalfallet sköter det mesta sig självt, och det vore av värde om många antidemokrater var medvetna om distinktionen mellan normalfall och undantagsfall.
Man kan tillägga att auktoritär och totalitär stat inte nödvändigtvis är samma sak, och att ihopblandandet av dem ofta leder till förvirring. Våra förfäder insåg att det måste finnas en kärna i en stat, en suverän makt som Carl Schmitt kallar det. Detta innebar inte att de ansåg att suveränen var tvungen att lägga sig i allting, på alla nivåer av samhället. De var alltså inte för den totalitära staten. Traditionella ”diktatorer” och kungar lade sig vanligtvis i betydligt mindre än vad SAP gör när det gäller vardagslivet. Man insåg att många beslut bäst fattas av dem som berörs av dem, på familjenivå, av byalaget, hantverkargillet, et cetera. Man insåg också att vissa beslut får ingen ta, vissa friheter får ingen kränka (vilket uttrycks i sådana uttalanden som att en romersk kejsare hellre styrde över fria män än slavar, eller att Karl XII hellre hade varit fri bonde i Sverige än adelsman i Ryssland)
När kungarna blev absolutister och började avskaffa gillen och lokalt självstyre någon gång runt år 1400, var det därför en urartning. Detta förklarar även den långa raden konservativa och traditionella revolutionärer i europeisk historia. Bönder, adelsmän, präster, många grupper gjorde uppror mot överheten när de ansåg att den gått över de gränser som var legitima. Bönderna gjorde exempelvis inte uppror i namn av det klasslösa samhället, utan för den ”gamla rätten”, staraja pravda. Deras uppror ansågs därför fullt legitima.
Mer om Sparta här: http://en.wikipedia.org/wiki/Sparta
Om skribenten: Joakim Andersen
