Universalismen och föreställningen om absolut moralisk jämlikhet alla människor emellan dominerar alltjämt moralfilosofin i västvärlden. Det går dock att tänka sig alternativ som inte bara är lika goda i princip, utan antagligen betydligt bättre i praktiken.

I begreppet "identitär etik" torde de flesta kunna utläsa en etik grundad i den egna identiteten den egna familjen, det egna lokalsamhället, den egna etniciteten och den egna staten. Sett ur den för tillfället gängse politiska filosofins och etikens synvinkel förefaller sannolikt ambitionen att argumentera för en sådan ståndpunkt suspekt och tvivelaktig. Det gör dock inte att tanken skulle vara felaktig, eller särskilt svår att försvara.

Moralfilosofi och vi själva

De flesta accepterar att människor i de flesta situationer sätter "sig själva främst". I dagsläget är detta dessutom något av en grundprincip det finns till och med de som menar att den mänskliga viljan att uppoffra sig för ideal och principer är något i sig ytterligt riskabelt, och kanske till och med grunden för diverse totalitära övergrepp under 1900-talet. Även om man inte representerar en sådan extrem "etisk egoism" torde ändå de flesta godta att en enskild individ prioriterar sig själv över någon han alls inte känner, och till exempel hellre äter själv än skickar sin mat till ett främmande land, och själv svälter ihjäl. För det andra torde de flesta både känna till, och godta etiskt, att en individ också efter att han säkerställt sin egen överlevnad, hellre föder sin egen familj, än skickar eventuell överbliven mat till andra, och låter fru och barn lida hungersdöden. En individ som i en sådan situation prioriterade att sända pengar till någon helt annan, enligt principen att "alla människor är lika mycket värda", skulle de flesta sannolikt inte anse vara "etisk", utan snarare besatt av någon sorts extremistisk ideologisk förvirring.

Icke desto mindre är det så, att många av de etiska system som i dagsläget dominerar exempelvis den politiska filosofin i princip inte godtar att man gör denna skillnad. Enligt utilitarismen, som i någon av sina former för närvarande torde vara den populäraste inriktningen inom moralfilosofin, skall varje handling föra till största möjliga lycka för största möjliga antal. Därvid har mänskliga identiteter och relationer egentligen inte någon betydelse. Endast kvantitativ lycka, för vem som helst (i vissa fall även för djur, som hos Peter Singer) har någon betydelse. Denna uppfattning kan kritiseras grundligt, på flera olika nivåer, men vi ska här fokusera på att betrakta ett alternativ till den.

För det som sagts ovan om det egna jaget, och om familjen, går för de flesta människor längre än så. De allra flesta av oss skulle hellre rädda och hjälpa nära vänner, avlägsna släktingar och till och med flyktigt bekanta grannar, än fullständigt okända människor. Och här börjar även utilitarismens (liksom flera andra etikers) tålamod med vår mänskliga natur svikta. Man menar visserligen att det måhända är "naturligt" och i viss mån "ofrånkomligt", men om du hellre hjälper grannen tre kvarter bort med ett problem, än exempelvis en okänd japan i sin hemstad, skulle många nutida moralfilosofer anse att du i varje fall inte gör det av några etiskt godtagbara skäl. De godtar möjligen att det är så människor fungerar, och kan därmed uppvisa någon grad av förståelse för det, men det anses inte längre fullt godtagbart på en principiell nivå.

Vilket för oss till den sista delen av detta: det faktum att de allra flesta av oss reagerar starkare dels på sådant som händer i vårt eget land, och dels på sådant som händer våra egna landsmän (här förstått som etniska landsmän) också i fjärran länder, än vi gör när vi hör om sådant som händer exempelvis en afrikan i Somalia. När människor som ser ut som vi, tänker åtminstone ungefär som vi och dessutom talar som vi råkar illa ut, känner vi vanligen en empati av ett slag som faktiskt skiljer sig från den vi känner med andra folk. Vår sympati med tredje världens lidande har alltid en mer ideologisk-sentimental kvalitet, oftast är den ett argumentationstekniskt slagträ eller en ideologisk illustration. Och det är här den nuvarande moralsynen slår fullständigt bakut detta är i princip helt oacceptabelt, ur ett "etiskt" perspektiv. Möjligen skulle man åter mena att det är begripligt det som sker i det egna landet "skulle också kunna ske med oss själva", vilket kanske gör att vi känner oss mer illa till mods, och det är kanske lättare att identifiera sig med folk som ser ut som vi. Att det skulle vara moraliskt är dock för de flesta av våra samtida moralfilosofer helt främmande. En människa är ju en människa, punkt slut.

Att inte göra skillnad moraliskt?

Men är varje människa alltid samma människa i relation till andra? Och är den som inte gör skillnad på person och person alltid den mest moraliske? För att återknyta till det första exemplet: en far som lika gärna räddar en helt okänd kvinnas barn, som det barn han delar med sin fru, skulle få betrakta som "etisk". De flesta kvinnor skulle sannolikt ha ångrat att de gift sig med honom från början, om han någonsin omsatte sin moralsyn i handling. På samma sätt skulle nog många känna ett obehag om de själva behövde låna pengar, men en farbror eller bäste vän istället valde att låna dem till en människa han aldrig träffat. Likaså skulle vi känna oss märkliga till mods inför en människa som grät lika bittert av att höra att "Hans B Henningsson" dött, som han gjorde då hans egen fru dog, trots att han aldrig träffat herr Henningsson. Och givet det faktum att modern moralfilosofi faktiskt inte har mycket annat att luta sig tillbaka mot än just denna "etiska intuition" (fåniga försök att bedöma vad som leder till "mest välfärd" eller "mest lycka" åsido denna sida av utilitarismen är så snart den tänks igenom på ett grundligt sätt ganska absurd), blir vi nog tvungna att betrakta dessa tendenser att anse att det faktiskt är moraliskt hedervärt att ta hand om de sina mer än om andra, som i viss mån normerande i sig. Och när man väl accepterat detta – varför skulle man då inte godta det också på en etnisk eller nationell nivå?

Det är också möjligt att helt enkelt se på de praktiska faktorerna. Som vi just konstaterat är den egalitäre fadern, för vilka alla barn är lika, en synnerligen oduglig fader. Faktum är att hans barn riskerar att svälta ihjäl, så länge det finns ett enda annat barn som svälter i världen. Detsamma kan sägas om vänner och släktingar vem vill ha en släkting som inte bryr sig det minsta mer om en själv än han gör om slumpmässiga människor på gatan, eller i andra länder?

Detta kan lätt utsträckas till att gälla också människor som bor i samma område grannar, eller invånare i en by. När alla människor i ett närområde eller lokalsamhälle ignorerar varandra, betraktar varandra som främlingar och bara behandlar varandra efter någon sorts tanke om minsta-gemensamma-nämnare, som tillfaller alla människor i världen, blir följden att något egentligt samhälle på denna nivå upphör att existera. Likaså upphör ansvarstagandet för varandra, riskerna med boendet i sig ökar, och människor isoleras från varandra. Detta utan att någon större fördel för mänskligheten kan antas ha åstadkommit inte ens om de som bor i detta samhälle skickar pengar till Lutherhjälpen. Detta kan dessutom observeras redan idag, i de allra flesta städer med fler än några tusen invånare. Bristen på kontakt med varandra är påtaglig – är detta trots eller tack vare de kosmopolitiska och ”solidariska” föreställningar som ständigt påminner om, att alla människor är detsamma?

"Mänsklighet" och nation

Givetvis är konsekvenserna snarlika på den nationella nivån. En regering för vilka "alla världens folk är lika" är en i bästa fall oduglig regering, och i värsta fall en direkt destruktiv regering. Fördes politik efter denna princip skulle alla styrelseformer i världen (utom de som var eller ansåg sig vara representanter för de fattigaste folken, strängt taget det fattigaste folket) sträva efter att underminera den egna befolkningens välfärd till förmån för andra folks välfärd. Kanske till och med offra den egna befolkningens liv till förmån för andras. Enligt en utilitaristisk princip, som omfattar alla världens människor, skulle man mycket väl kunna komma fram till att den egna befolkningen haft det så bra så länge, att det vore fullt acceptabelt att offra dess välgång och liv till förmån för andras i synnerhet om de andra var markant fler, eller bedömdes "sakna lycka" i högre utsträckning.

Detta för oss till pudelns kärna: upplösningen av inte bara nationell solidaritet, utan kanske i lika hög eller högre utsträckning lokala band (i städerna) och familje- och släktband, saknar den positiva motsvarighet på det "globala" planet som våra moderna etiker gärna hänvisar till. Avsaknaden av solidaritet på en nivå, producerar den inte på en annan, och detta beror inte minst på att den "globala" nivån är abstrakt klart sagt påhittad. "Mänskligheten" är ingen existerande relationskategori den existerar egentligen inte på det sätt som man kanske gärna föreställer sig. En person som anser att "alla människor är lika" och behandlar alla därefter, har ingen möjlighet att behandla alla människor som han skulle behandla sina egna barn, grannar eller landsmän tvärtom har han inte ens möjlighet att hälsa hövligt på ens en bråkdel av världens folk. Draget till sin extrem blir en "solidaritet med alla" exakt detsamma som total självupptagenhet, och solidaritet med ingen. Detta fenomen kan för övrigt mycket lätt observeras i många människor, inte minst på vänsterkanten, och än tydligare i de stadskärnor och bostadsområden vi alldeles nyss tagit som exempel. Pengar som kanske löser svältproblem någonstans är måhända inte en fullgod ersättning för ett eroderat samhälleligt liv och en situation som för många med rätta kan anses vara olidlig. Inte minst kan man konstatera, att väldigt många problem i världen skulle vara betydligt mindre påtagliga, om man ägnade mer tid åt att ta hand om de sina (både i bemärkelsen familj, släkt och vänner, och i bemärkelsen etnisk grupp och nationell befolkning) än åt att lägga sig i andra nationers angelägenheter, eller sträva efter att gynna sig själv på andras bekostnad.

Staten och etniciteten

Alltså: föreställningen om en "mänsklighet" saknar egentligen en motsvarighet i de relationer vi vanligen betecknar som "mänskliga". Vän av ordning invänder nu förstås att detsamma i någon mån gäller också nationen inte heller här har vi några konkreta band till de flesta människor, och därtill finns alltid substantiella kulturella skillnader också inom en stat och ett folk. Här finns det egentligen två svar. Visserligen kan stat och etnicitet vara nära besläktade, och då flyter bägge punkterna ihop intill oigenkänlighet, men låt oss ändå betrakta dem separat.

Det första rör själva staten som organisationsform. Nationalstaten är funktionell, och tycks i viss mån vara en förutsättning för många nödvändiga aspekter av mänskligt liv. Om sociala grupper kunde förväntas leva i harmoni med varandra, skulle det naturligtvis räcka med samfund av människor som binds samman av släkt- och vänskapsband, organiserade i mindre samhällen och stammar. För att kunna producera de livsförutsättningar vi i dagsläget förväntar oss, förutsätts emellertid komplexare, och större, organisationsformer. Tätt sammankopplat med detta är det faktum, att staten kan bära en princip. Ofta har denna princip varit religiös, imperiell eller på annat sätt transcendent, men för vårt ändamåls skull kan vi nöja oss med enklare principer att skydda sin befolkning, att garantera ett visst välstånd och att säkerställa vissa fundamentala juridiska och moraliska principer. Att befolkningen då inte bara hyser lojalitet gentemot sina närmaste, utan också till just denna stat är med andra ord rimligt åtminstone så länge denna stat fyller sin funktion och representerar det den påstår sig representera. Staten är visserligen problematisk i flera avseenden själva dess avstånd från dem den behärskar leder till imprecisa reaktioner och åtgärder (vilket är orsaken både till att en allt för detaljreglerande totalitär stat vanligen fungerar dåligt, och snart går under, liksom ett av många argument mot den fullkomligt perversa idén om en "världsstat"). Dock är staten inte enbart ett "nödvändigt ont", utan ett redskap med massiv positiv potential, och att uppleva lojalitet gentemot en legitim stat är naturligt.

Det andra svaret rör etniciteten i sig de människor med vilka vi delar utseende, språk och i viss mån tänkesätt. Oavsett hur mycket man vill förneka det (av vilken orsak man nu egentligen skulle vilja det), finns här relationer och band även med människor vi inte i någon egentlig mening "känner" som ofta helt övervinner sådant som kulturella intressen och social eller ekonomisk klass. Det är bara att betrakta en strand i Antalya, där jordenruntresenärer från överklassens Göteborg delar drinkar med svenska barnfamiljer som tagit sig iväg på sin första utlandsresa på åratal. Klasskampen tycks utebli, och politiken får ligga på hyllan. För än tydligare exempel kan man betrakta Chinatown i USA, eller för den delen förorter i Sverige och Paris. Överhuvudtaget tycks ”det etniska” bara "övervinnas" när politiskt eller socialt tvång, eller möjligen ekonomisk nödvändighet, förmår individen att tillfälligt eller permanent överge det vanligen helt utan positiva, om inte med destruktiva, konsekvenser.

Att dessa band och identiteter de som är baserade på hur vi ser ut, hur vi talar och vilka vi är, av andra orsaker än några individuella "val" vars existens i sig själv mycket väl kan ifrågasättas – är farliga, osunda och i någon mening "konstruerade" eller "irrelevanta" är förstås en populär uppfattning idag. Det hindrar inte att de har en stark och absolut realitet på ett sätt som ingen universalistisk människouppfattning kommer i närheten av. En etik som inte tar hänsyn till dem är knappast en etik värd namnet.

Avslutande överväganden

Poängen med ovanstående är med andra ord: inte bara är det rimligt att acceptera att människor tar ett större ansvar för sig själva, sin familj, sin släkt, sina vänner, sitt närområde, sin etniska grupp och sin nation, än vad de gör för främlingar och andra länder i världen. Det är något man kan förvänta sig något som borde vara en plikt snarare än ett "nödvändigt ont". Medan det naturligtvis går att formulera invändningar mot detta, torde de flesta av dessa gå precis lika bra att rikta mot olika former av universalistiska ideal. Vare sig det handlar om socialismens uppmuntrande av en grupp människor att expropriera en annan grupps tillgångar (om inte utrota den), den liberal-utilitaristiska föreställningen om en halvtotalitär världsstat där människor reducerats till lustkonsumenter och helt förlorat allt reellt värde, eller rasistiska föreställningar om en "vit värld", där alla andra folk dödats till förmån för någon sorts utopi, torde det vara lika lätt, faktiskt avsevärt mycket lättare, att protestera.

Sedan finns det förstås andra frågor även om man ser "mänskligheten" som en i viss mån overklig kategori, innebär ju inte det att faktiska globala problem kan nonchaleras – ekologiska problem kräver internationellt samarbete, svält och sjukdomsspridning i tredje världen har konsekvenser också här. Att man ser om sitt eget hus först innebär inte att man hatar andras, eller med någon nödvändighet ska "strunta" i dem. Och i all sin fiktivitet har förstås också "mänskligheten" en viss realitet människor har vissa gemensamma drag också, utöver alla dem som skiljer oss åt. De är inte tillräckliga för att en etik som nonchalerar skillnaderna ska ha någon mening, eller bli något annat än en i värsta fall farlig verklighetsförfalskning, men de är tillräckliga för att vi ska kunna inse värdet i att visa välvilja också mot andra folk.

Det är med andra ord inget självupptagenhetens evangelium jag vill argumentera för däremot har det blivit uppenbart att en universalistisk moral byggd på "alla människors lika värde" kommit att få en säregen, och destruktiv, innebörd i västvärlden. Den används i praktiken bland annat till att generera absurda skuldkänslor, driva igenom orimliga politiska beslut och skapa en uppgiven och självföraktande atmosfär ingen har någon nytta av, och det är något många nu vänder sig emot. För mig, och en växande skara andra, börjar det dessutom nu bli uppenbart att om varje lokalsamhälle, varje släkt och ytterst varje nation, tog fullt ansvar för sina egna medlemmar och de tog ansvar för varandra skulle både förvridna visioner om en "global värld" och vulgärrasistisk skräck för andra sorters människor bli mindre nödvändiga, i den mån någon av dem är det idag. För att uttrycka det hela krasst och simpelt: om varje människa lade ner hälften av sin tid på sig själv och sina närmade, och fördelade resten av sin tid på sin by/stadsdel och sitt land, skulle det räcka med en smärre insamling för att reda ut problemen för de människor som TROTS denna nya världsordning inte kunde klara sig ordentligt. Något liknande kan inte sägas för de lösningar som förespråkar absurda kalkyler med ”lycka” eller ”välfärd”, eller agerande utifrån diverse abstrakta principer, vilka ständigt är fria att modifieras och omtolkas för att tillfredsställa egoistiska drifter, tillfälliga nycker och impulser.

Meningen med resonemanget ovan har, avslutningsvis, inte minst varit att visa på att ett alternativ till den typ av inställningar som nu dominerar västvärlden inte behöver vara vare sig "irrationellt", "oförnuftigt" eller bryta dramatiskt med västerländsk tanketradition, i varje fall inte på många punkter. Tvärtom är det nog bara ett sådant alternativ som verkligen kan ses som sant förnuftigt och västerländskt.

Om skribenten: Solguru

Solguru tar avstamp i perennialism och Tradition, och i en politiskt reaktionär grundinställning, och försöker erbjuda en blandad kompott av perspektiv och kulturella fenomen. Här diskuteras och kritiseras modernitetens olika aspekter, från sekularism och humanism till mångkultur och feminism. Även positiva fenomen behandlas - kultur i dess olika former, och infallsvinklar som kan bereda en utväg ur eländet vi kallar nutid.