”Bygg något vackert eller krossa allt.”
Så sjunger Kents Jocke Berg i låten ”Krossa allt” från det fantastiska albumet Röd och jag är nog beredd att hålla med honom. Det vackra är vad som gör livet meningsfullt. Men om det sköna inte kan uppnås om det onda och fula är alltför omfattande? Vari ligger då meningen?
Jag känner ganska ofta att en bister misantropi tar överhanden. Då ligger Morrisseys ord om ”Come, come nuclear bomb” nära till hands. Har han en liknande inställning som Berg, tro? Säkerligen. Det finns en valfrändskap mellan de båda, likväl som inom den vemodiga konsten i övrigt. Det är definitivt en gemenskap jag känner mig hemma i, något som korresponderar förträffligt med de ideal jag omhuldar. Något bortom senmodernitetens relativiserande förstörelseverk.
Vad är det egentligen som hänt den senaste tiden? Har inte världen blivit fulare? Vad är det för saker som förs fram som exemplariskt och eftersträvansvärt i det offentliga livet? Inte fan är det något vackert! Det är intelligensbefriat skräp, det är vad det är!
Liberalismen och socialismen har nu spelat ut sin roll. Deras utopier och tankar om ”framsteget” var bara trams. Vi vet det nu. De har misslyckats katastrofalt med att skapa ett trevligt och angenämt samhälle. De har förfulat allting! Eller, det kanske är att ”lyckas” i deras värld? Är de nöjda?
Byggs det några storslagna byggnader idag, som kommer att fascinera människan om hundratals år? Skapas det några odödliga konstverk som människor kommer att beundra på museer i framtiden? Eller står det vackra och storslagna att finna endast i forntiden? Det visionära var är det?!
Våra politiker är oftast bra exempel på ”den nya människan”. Ryggradslösa kräk och halvmänniskor. Och våra ”kändisar”? Ja, det är ju bara bisarrt vad det nu ska föreställa. Dessa lismande, efterblivna kräk som horar runt i massmedia skulle knappt ens kvalificera sig till att duga som mat åt grisar. Och de ska ses som ”förebilder”??
Detta är ingen civilisation. Jag säger det igen: DETTA ÄR INGEN CIVILISATION. Och därför kan det heller inte röra sig om något civilisationernas krig nu som vissa påstår eftersom Västerlandet, beklagligt nog, blivit dränerat på just de värden som utgör en civilisation. Däribland strävandet efter det sköna.
Är det kanske det som är meningen med livet? Själva strävandet? Har det ett värde i sig, som kan överskugga det samtida estetiska och moraliska förfallet?
Vi får hoppas det. Om inte så får vi vemodiga, bistra Traditionalister lyssna vidare på Jocke Berg och Morrissey och kanske så småningom till slut fullfölja deras visioner.
Relaterat:
Om skribenten: Michael Nordlind
