Den italienske traditionalisten Julius Evola var en av de mest insiktsfulla bedömarna av den moderna världen, han är fortfarande en oundgänglig bekantskap för den som vill få perspektiv på sådant som historia, politik, liv och religion. Evola är givande både som civilisationskritiker och för den som vill ha alternativ till det ofta banala och osunda livet i det moderna samhället. Bland hans sista böcker finner vi The Bow and the Club, nyligen översatt till engelska. Det är en värdefull samling artiklar om bland annat psykologi och människotyper i den moderna världen, om relationen mellan det romerska och det germanska, om skidåkningens respektive bergsbestigningens psykologi, om den sexuella revolutionen, och mycket annat. Den Evola vi här möter uttrycker sig glasklart, det är en prosa jämförbar med en bergsbäcks klara ström, där tankar och innehåll tydligt framgår. Samtidigt finns en distanserad humor man inte är van vid från den yngre Evola, den äldre Evola har svårt att hela tiden ta det moderna samhället på allvar. Detta märks genom små anmärkningar om hur Wilhelm Reich behandlades i ”frihetens hemvist” USA, och i mindre politiskt korrekta stycken som det där Ella Fitzgerald beskrivs som ”the shapeless, screaming mass of flesh that is the Negress Ella Fitzgerald.” Det moderna samhälle Evola följde under efterkrigstiden var vulgärt, men på många sätt också löjligt.
Evola och metapolitiken
En yngre Evola skrev i Men among the Ruins om ”det ockulta kriget”, det påminner om det metapolitiska perspektivet men skiljer sig samtidigt från det. I The Bow and the Club, i kapitlet betitlat Subliminal Influences and ”Intelligent Stupidity”, analyserar Evola området på ett sätt som känns igen för läsare av Gramsci, Bernays, Charlton och Venner. Evolas antropologi är differentierad och aristokratisk, han utgår från existensen av flera olika människotyper. Människor är inte huggna i sten, man kan röra sig åt rätt eller fel håll genom ansträngning eller avsaknad av detsamma. I synnerhet Evolas analys av hur individen kan överskridas uppåt eller nedåt är hårdvaluta för varje försök att förstå kultur, samhälle och andra fenomen. Men Evola är pessimistisk. De flesta människor är inte självständiga eller rationella, det gäller idag minst lika mycket som det gällt i mer traditionella samhällen. Den moderna människan har vunnit en ofta imponerande yttre frihet, men tappat intresset för inre frihet och autonomi. Resultatet kan liknas vid ett ouppfostrat barn i en stridsvagn, farligt för sig själv och sin omgivning (detta gäller inte minst USA, Evolas analys av den amerikanska civilisationen såsom i grunden infantil är givande). I en masscivilisation som vår betyder detta också att individen är öppen för kollektiva, subliminala och subtila inflytanden. Evola ger några exempel, reklam och politisk propaganda. Att dessa fungerar beror på att människor inte medvetet håller vakt mot irrationella och sub-personliga inflytanden, de låter sig okritiskt påverkas.
Evola tar också upp hur konformismen fungerar, och likt Marx noterar han kopplingen mellan tänkande och samhälleligt vara. Om man följer massan trots att man i sitt inre egentligen inte tror på det man gör, finns det en betydande risk att man med tiden slutar vara medveten om det och att ens sätt att tänka påverkas av det man gör. Högintressant här är Evolas resonemang kring betydelsen av vissa ord. Använder man ord från fiendens vokabulär, som i vår tid ”rasist” och ”nazist”, även mot meningsmotståndare har det effekter. Man kanske tycker det är taktiskt rätt att kalla islamister för ”nazister” eller feminister för ”rasister”, men det kommer påverka en. Man kommer undvika att inta positioner som kan associeras med ”nazism” och ”rasism”, även i situationer där det hade varit påkallat. Detta bör man vara medveten om, ifall man i något sammanhang ändå bedömer att dessa ord bör användas. Evolas resonemang kring språkpolitik återkommer även i andra kapitel, och bidrar till att göra boken värdefull. Detta inte minst på grund av hans antropologi och långa historiska perspektiv, ordens deformering är inget historiskt nytt och en arkeologisk undersökning av språket kan avslöja mycket.
Närbesläktat med Bruce Charltons tankar om ”clever sillies”, relativt intelligenta människor som väljer att anamma långsökta eller onödigt komplicerade världsåskådningar, är också Evolas resonemang kring det han kallar ”intelligent stupidity”. Det är intelligens utan principer, ofta reducerat till form eller provokation, småborgerligt och meningslöst. Evolas tankar kring detta kompletterar Charltons väl, vi känner här igen mycket av det postmoderna tillståndet i både media och akademi.
Sammantaget är det ett av flera givande kapitel, där Evola beskriver hur påverkan och indoktrinering i det moderna samhället fungerar. Som helhet är det en värdefull bok, obligatorisk för varje vän av Evola.
Om skribenten: Joakim Andersen
