Jag letar med stigande förvåning efter någon liten minnesplakett, kanske ett gästrum uppkallat efter prinsessan Leia, eller i vart fall ett foto någonstans som kunde erinra det allra minsta om att hela Star Wars-besättningen faktiskt bodde här i flera veckor under vintern 1979-80, men icke.
***
Isplaneten Hoth i The Empire Strikes Back gestaltades föredömligt av bergen i Finse, på Hardangervidda i hjärtat av Norge. Jag och mitt nördiga ressällskap har letat upp en karta över de exakta inspelningsplatserna och begett oss hit, något jag bestämde mig för redan som liten. Där angreps Luke av snömonstret, där dök Han Solo upp bakom en klippa och det där bergmassivet susar förbi när rebellernas farkoster flyger över nejden.
Platsen valdes ut med omsorg av filmteamet, dels för att naturen passade förstås, men också på grund av hotellet och de goda tågförbindelserna. Platån ligger på över 1200 meters höjd och helikopter är dyrt. Här fanns alla inspelningsplatser inom gångavstånd från ett bekvämt boende. Alla scener inne i isgrottor är dock studio.
Nu är vi här på sommaren, så alldeles lätt att känna igen platserna är det inte och några skyltar finns naturligtvis inte heller. Kanske har för mycket tid förflutit eller så är vi helt enkelt gravt mycket nördigare än den gemene turisten. Så är det nog. Den riktiga vördnaden infinner sig emellertid inte och snart glömmer vi filmen och börjar njuta av landskapet istället. Den stora Hardangerjøkul tränger fram mellan bergstopparna på flera ställen och vi styr våra steg upp dit.
Terrängen är visserligen inte så tung men vi blir snöpligt omsprungna av en grupp hurtiga norrmän. De hinner ledigt till glaciären och tillbaka igen innan vi ens hunnit halvvägs. De har något, de där norskarna, något oförväget i blicken som bara undantagsvis skymtar fram hos svenskar numera.
***
Efter Finse, som bara kan nås till fots, per mountainbike eller med tåg, går färden till Vøringsfossens dalgång som leder tankarna till sagornas Rivendell. Fallet är 182 meter högt och det är svårt att på bild fånga ställets storslagenhet. Vad ska man säga?
Slutmålet för vår resa är det hisnande landskapet vid Eidfjord. Trots fjordarnas vilda skönhet är det lätt att förstå varför norska vikingar kände sig manade att fara i västerled för att finna nytt livsrum. De odlingsbara strandremsorna är smala och branta och uppe på topparna är jordlagret för tunt. Således rodde och seglade de modigaste till Island och några for vidare till Grönland och Nordamerika, medan andra tog vägen om Irland och Skottland, inte minst för att hämta kvinnor till Island…
Ättlingarna till dem som valde att stanna kvar i den här delen av Norge lever idag av fiske och turism. Längst in i viken lägger ett gigantiskt kryssningsfartyg till och det finns gott om stugor att hyra i hela området. Det är inte utan att jag överväger att skaffa en liten tillflyktsort här, med utblick över vidderna och kontakt med fjordarnas mörka djup.
Det här är sannerligen rätt plats att inom sig återfinna den nordiska oförvägenheten.
Om skribenten: Administratör
