Den franske samhällsfilosofen Alain de Benoist har i egenskap av den Nya Högerns mest kända företrädare till och från stämplats som ”högerextremist”. Det är då intressant att notera att han har en mer långtgående och radikal demokratisk vision än de flesta svenska politiker. de Benoist utvecklar sin syn på demokratin i artikeln Democracy – Representative and Participatory
Representation och demokrati
Starkt influerad av Carl Schmitt beskriver de Benoist först hur vi idag gärna ser ”demokrati” och ”representation” som synonyma begrepp. Så är historiskt inte fallet, utan den representativa demokratin är bara en lösning bland flera (som de schweiziska kantonernas direktdemokrati, och de grekiska stadsstaternas val av ämbetsmän genom lottning illustrerar). Demokratin bygger enligt de Benoist på att folket är suveränt, att det finns en identitet mellan styrande och styrda. Representativ demokrati är ett sätt att försöka förverkliga en sådan identitet.
de Benoist beskriver dock även hur den representativa demokratin historiskt slår över i sin motsats, hur redskapet blir ett självändamål. Han skriver:
The role of the representative must be reduced as much as possible, the representative mandate losing any legitimacy as soon as it relates to ends or projects not corresponding to the general will. Exactly the opposite happens today. In liberal democracies, primacy is given to representation, and more precisely to whoever incarnates representation, ie. the representative… Election justifies him acting no longer according to the will of those who elected him, but according to his own will…
de Benoist beskriver här hur bekvämlighet och fokus på det rent formella gör att demokratins reella innehåll urvattnas. Formen är viktigare än innehållet, så snart en politiker är vald enligt gällande regler kan han eller hon föra en politik som väljarna inte alls önskat. Detta ser vi också flera exempel på i allt från EU- till invandringspolitiken, eller för den delen reformerna av sjukförsäkringen och de homosexuellas rätt att adoptera. Här växer också en ”ny klass” fram, en klass av politiker och byråkrater med egna intressen. Det gamla alienationsbegreppet ligger här nära verkligheten, och de Benoists resonemang påminner något om Bakunins. Diskussionen i media handlar därför snarare om utspel från partiledare, som när Hägglund rör sig ”i fablernas värld”. Även när det talas om ”verklighetens folk” är det ett folk som medieras av politiker och partier, och alltså sällan kommer till tals annat än högst indirekt och selektivt (en Hägglund är exempelvis försiktig med att förmedla vad ”verklighetens folk” anser om invandringspolitiken).
En liknande alienering äger rum i den juridiska sfären, där legitimitet ersätts av legalitet (här påminner de Benoists resonemang starkt om Carl Schmitts). Lagarna och det allmänna rättsmedvetandet kan alltså befinna sig långt från varandra, åsiktsbrott kan ge strängare straff än misshandel, nödvärn kan leda till att den överfallne får längre straff än angriparen. de Benoist beskriver denna process som att lagarna blir ett självändamål, snarare än ett redskap.
Deltagardemokrati
Representation, which is never more than a makeshift, does not, however, exhaust the democratic principle. It can to a large extent be corrected by the implementation of participatory democracy, also called organic democracy or embodied democracy.
– de Benoist
Den lösning de Benoist ser i en situation då klyftan mellan folkvilja och politisk klass, mellan rättsmedvetande och lagstiftning, blir allt bredare, är deltagardemokrati. Direktdemokratins folkomröstningar är ett exempel på medborgarnas ökade delaktighet i den politiska processen, men det är ett bland flera. Även att föra politiken närmare den lokala nivån kan underlätta för reell delaktighet, liksom en fungerande offentlig debatt istället för en medial monolog. Detta skulle öka den personliga autonomin, de Benoist noterar också att det skulle påverka både den politiska och den sociala sfären. Samtidigt ska man naturligtvis inte underskatta den utmaning en sådan politik skulle innebära för den politiska klassen, partierna och media (omröstningar kring allt från EMU till minareter har lett till ovälkomna resultat i flera europeiska länder). de Benoist identifierar dock även två processer som kan underlätta det, i form av medelklassens minskade lojalitet mot kapitalismen i en era av nedbrytande globalisering och arbetarklassens minskade lojalitet mot en ”vänster” som alltmer upplevs dominerad av medelklasskikt och deras frågor.
Sammantaget är det alltså en intressant analys de Benoist gör av demokratins kris, med utgångspunkt i dialektiken mellan representation och demokrati. Democracy – Representative and Participatory finns att läsa här: Democracy – Representative and Participatory
Relaterat
de Benoist om demokrati
de Benoist och den nya sociala frågan
Om skribenten: Joakim Andersen
