I kölvattnet efter de numera återkommande terrordåden har etablissemanget mer än antytt att detta är det nya normala, en risk som ingår när man lever i en storstad. Än så länge ligger inte folkets sunda förnuft i linje med detta, men det är inte omöjligt att så blir fallet i framtiden. Begreppet ”det normala” är oavsett vilket intressant, inte minst då det rör sig i gränslandet mellan det medvetna och det omedvetna. Om vi exempelvis skulle påstå att ”gruppvåldtäkter är normalt” skulle många reagera med vredgade protester, men de facto är gruppvåldtäkter normalt i dagens Sverige. För ett antal år sedan var de det inte, och väckte lika kraftfulla reaktioner som terrordåden idag (terror riktad mot ett värnlöst folk, ofta kvinnor och barn, handlar det om i båda fallen). Men idag leder de många gånger bara till notiser i tidningen och milda straff.
Detta påminner oss om det obehagliga faktum att människor kan vänja sig vid det mesta (i feminismen finns normaliseringsteorin, användbar även i dessa sammanhang). Många lever i föreställningen att ”snart får folket nog, snart” men det finns inget som talar för det. Är man själv en del av folket men väntar på att folket ska agera mer än antyder det detta. Walter Benjamin argumenterade på sin tid mot ”snart”-resonemanget i essän A Tour of German Inflation. Benjamin talade där om en ekonomisk kris, men resonemanget kan användas även vad gäller terror, fallerad sjukvård eller misär bland pensionärer. Han skrev:
Den hjälplösa fixeringen vid begrepp om trygghet och egendom från svunna decennier gör att den genomsnittlige medborgaren inte kan urskilja de anmärkningsvärda stabiliteterna av ett helt nytt slag som ligger till grund för dagens situation.
Den som upplevt en gynnsam stabilitet, exempelvis folkhemmet, kommer uppfatta en ogynnsam situation som instabil. Vissa ser den som ett tillfälligt undantag, som snart kommer ersättas av det de är vana vid. Detta är den politiskt korrekta, liberala optimismen. De miljontals nya medborgarna kommer snart vara lika svenska som vi andra var på 1960-talet, ekonomin kommer vända, skolan blir bra igen, et cetera. Detta är psykologiskt fullt naturligt, många människor är i den åldern där de redan format en bild av det normala. Andra ser den ogynnsamma situationen som ohållbar, och väntar på att ”folket får nog” (vilket, via en annan väg, också leder till att det gamla normaltillståndet vänder åter). Även detta är, som Benjamin noterade, inte nödvändigtvis vad som kommer ske. Vad Benjamin påminner oss om är att det nya normala kan vara på samma gång stabilt och betydligt sämre än det tidigare normala. Den föga liberale Benjamin noterade:
Stabila förhållanden behöver alls inte vara behagliga förhållanden… nedgång är inte mindre stabilt, inte mer förvånande, än uppgång.
Att vänta på att sötebrödsdagarna kommer åter eller att folket får nog är alltså föga rationellt. Det man bör göra är istället två ting. Dels bör man anpassa sin egen situation efter ”det nya normala”. Det kan handla om att man minimerar sitt beroende av en allt sämre fungerande stat eller att man undviker vissa situationer som var ofarliga när man växte upp men nu inte längre är det. Dels bör man göra det halvt medvetna medvetet bland andra människor. Människor lever normalt i nuet och jämför sällan aktivt då och nu. Man kan här exempelvis uppmuntra till tankeexperiment, där de själva kan nå fram till sina slutsatser. Exempelvis jämföra Sverige för 20 år sedan med Sverige av idag och sedan extrapolera försämringarna ytterligare 20 år in i framtiden, lagom till att deras barn eller barnbarn blir vuxna. Vad man här bör notera är samtidigt att insikten om en dålig samtid inte är nog, människor behöver också trovärdiga, positiva och realistiska alternativ för att handla snarare än enbart bli deprimerade.
Om skribenten: Joakim Andersen
