Om man betraktar världen nyktert, och inte med en blick färgad av senborgerliga sentiment, finner man att relationen mellan etnicitet och demokrati är komplex. Den västerländska demokratin har historiskt uppstått i en situation där den övervägande delen av befolkningen delade samma kultur och samma etniska tillhörighet. Anomalier har lett till lösningar som avvikit från idealtypen mer eller mindre brutalt, exempelvis de direktdemokratiska kantonerna i Schweiz och den central- och östeuropeiska antisemitismen. I många fall skapades också en homogenitet, genom att ”historiskt efterblivna” folkgrupper integrerades (inte sällan med brutala metoder, vilket exempelvis en del äldre tornedalsfinnar kan vittna om). Detta underlättade skapandet av de lojalitetsband med nationalstaten som även de är en förutsättning för en fungerande demokrati.
Why should I be against democracy? The British came here, never gave me democracy, except when they were about to leave. But I cannot run my system based on their rules. I have to amend it to fit my people’s position. In multiracial societies, you don’t vote in accordance with your economic interests and social interests, you vote in accordance with race and religion. Supposing I’d run their system here, Malays would vote for Muslims, Indians would vote for Indians, Chinese would vote for Chinese. I would have a constant clash in my Parliament which cannot be resolved because the Chinese majority would always overrule them. So I found a formula that changes that…
– Lee Kuan Yew, Singapores förste premiärminister
När den västerländska modellen, med sina implicita förutsättningar i form av etnisk homogenitet och lojalitet till en stat, ska tillämpas på postkoloniala stater uppstår en mer problematisk situation. I vissa fall fördröjs dessa, genom att en mindre elit under en längre tid kan dominera en majoritet som ännu inte konstituerat sig som en etnisk grupp. Som de indigenistiska rörelserna i Latinamerika visar är det dock bara en tidsfråga innan moderniseringen leder till att majoriteter går från att vara politiskt omedvetna till att bli politiska aktörer.
Demokratins innebörd förändras alltså i en mångetnisk situation. I likhet med yttrandefriheten går den från att vara ett redskap för att en grupp gemensamt ska finna den bästa vägen in i framtiden, till att bli ett vapen i konkurrensen mellan flera grupper. Vi finner exempel på detta i allt från de etniska konflikterna i det forna Jugoslavien och Sovjet, till den blodiga konflikten i Rwanda, Burundi och Kongo. Eller för den delen oron i Israel för den dag då den arabiska minoriteten blir en majoritet, eller varför inte den tamilska minoritetens öde i den lankesiska nationalstaten. man kan också nämna valet i Guinea, där de tre huvudkandidaterna beskrivs som ”förankrade i varsin etnisk grupp”.
Samspelet mellan demokrati, mångetniska samhällen och marknadsekonomi har också studerats av den kinesisk-amerikanska professorskan Amy Chua i boken World on Fire. Hon menar att situationen görs än mer explosiv när sådana samhällen dessutom undergår en ekonomisk liberalisering, eftersom vissa etniska grupper då tenderar att lyckas betydligt bättre än andra. Det rör sig inte sällan om mindre grupper som inte anses ha en historisk hemortsrätt i det aktuella landet.
Detta leder naturligt till ett antal frågor. Man kan för det första fråga sig om den dominerande västliga modellen är tillämplig i exempelvis Afrika, om etniska grupper i de post-koloniala staterna ska uppmuntras att kämpa om de uppenbara fördelar kontroll över en modern stat ger. Ett alternativ kanske vore den schweiziska modellen, som också ligger mer i linje med inhemska traditioner. I förbigående sagt hade detta varit den enda modell som kunnat garantera de sydafrikanska boernas överlevnad. Man kan också reflektera kring relationen mellan demokrati och marknadsekonomi i mångetniska samhällen, och notera att en socialt inbäddad ekonomi snarare än den mer brutala liberalisering som företräds av bland annat IMF skulle garantera fred och stabilitet i många samhällen. Man kan också fråga sig hur framtiden kommer te sig för det mångetniska Sverige. Historiskt finns en eftersläpning som gjort att de immigrerade folkgrupperna inte till en början konstituerat sig som politiska aktörer, utan accepterat en socialdemokratisk hegemoni. Som upploppen i flera förorter, de syrianska politiska projekten, och Mohamed Omars islamistiska krets demonstrerar, kommer detta visa sig ha varit en historisk parentes. I en sådan situation kommer även den svenska demokratins innebörd att förändras, och svenskarna kommer tvingas omvärdera sin verklighetsfrämmande syn på synbart självklara ting som demokrati, mångkultur och marknadsekonomi.
Relaterat
Amy Chua – A World on the Edge
Om skribenten: Joakim Andersen
