I dessa tider av persiskt nyår påminns man om valfrändskapen mellan svensk och persisk kultur. En medveten sådan valfrändskap finner vi bland annat hos Gunnar Ekelöf, Eric Hermelin, Geo Widengren och Stig Wikander. Hermelin ägnade sig bland annat åt att översätta den persiska sagosamlingen Kalila och Dimna. Det är en ursprungligen indisk samling fabler, vars ramberättelse är att en vis man berättar dem för en mindre god furste för att han gradvis ska vinna kunskap både om sig själv, den kosmiska ordningen och sina medmänniskor. De långa fablerna innehåller också många kortare historier, vilket ger samlingen ett postmodernt drag. På samma gång är samlingen snarlik de europeiska furstespeglarna, avsedda att ge furstar en bättre förståelse av sin uppgift.
Ursprungligen betitlad Panchatantra har samlingen översatts till bland annat persiska, arabiska, syriska och många europeiska språk. Den går ofta under namnet Kalila och Dimna, efter namnen på de två schakaler som spelar huvudroller i den första, långa fabeln. I likhet med fabelgenren i gemen innehåller den många användbara sensmoraler, Hermelin menade att den var en skatt som persiska kungar använt sig av under århundraden för att förstå det politiska och människorna.
Fabeln som karaktärologi
Inte sällan stöter vi i fablerna på ett lejon som samtidigt är kung, föga förvånande givet lejonets regala symbolik. Kring detta lejon finns ett hov av andra djur. I många fabler representeras olika människotyper av djur, ett synsätt som har uråldriga anor och dyker upp bland annat i den mer sentida Sibyllans handbok (där det även kopplas till fysionomin, vissa människor ser exempelvis ut som får och andra som björnar).
Fabeln är här besläktad med den psykologiska inriktning som bär namnet karaktärologi, förknippad bland annat med Ludwig Klages. Den är inte egalitär eller universell, utan intresserar sig för olika karaktärstyper (ansatser åt detta håll finns i ärlighetens namn även hos Freud, nämnas bör även de olika personlighetstester som förknippas med Eysenck, Myers och Briggs med flera). Efter ett kortare eller längre liv lär vi oss ofta att identifiera dessa typer, även om Clauss och Günther menade att en central del av det moderna samhället är en fullständig oförmåga att se våra medmänniskor. Fabeln påminner oss om detta, hjälper oss att avgöra om vi har att göra med ett lejon, en räv eller kanske en åsna. Något som kan vara av värde både i affärer och andra sammanhang.
Fabeln får oss också att ställa frågan om vilka vi själva är. Känn dig själv är en central del av samtalen mellan de båda schakalerna, där Kalila förgäves varnar sin bror för hybris och det farliga och svekfulla agerande det leder till. För Kalila har allt och alla en plats som är deras, en tämligen traditionell syn på socio-politisk rättvisa.
Fabeln som bärare av visdom
Var rädd för vänskap med den man, som pinar menskor;
Eho står elden nära, löper fara att bli bränd.
– Hermelins översättning av en av Kalilahs sensmoraler
Kalila och Dimna utgår bland annat från Sartres ”helvetet är andra människor”, något som inte är mindre sant för fursten. Hur identifierar man den svekfulle rådgivaren och den trogne vännen, hur vet man när man får dåliga råd eller manipuleras att skada någon annans fiende? Hur vet man när man sliter ut sina egna och någon annans krafter till förmån för ”den skrattande tredje”? De många och långa fablerna bidrar här till att forma ett användbart perspektiv, och även till igenkännande av vanliga situationer. I ett furstehov kan detta vara av betydande värde.
Denna politikens och vänskapens karaktärologi kombineras med ett perspektiv på livet och världen som bidrar till självkännedom och visdom. Djuren talar inte sällan med varandra om det goda och rätta livet, synden straffar ofta sig själv även på det rent världsliga planet.
I mycket handlar fablerna alltså om individuella relationer. Men det finns också några fabler som tar upp relationen mellan grupper. Där finner vi fabeln om ugglorna och kråkorna, med sensmoralen ”den som litar på en listig fiende drabbas av samma öde som kråkorna tillfogade ugglorna”. Ugglorna och kråkorna är fiender, och kråkorna har drabbats av ett nederlag. Kråkkungen frågar då sina rådgivare vad han ska göra, och det slutar med att en kråka sänds ut för att låtsas vara ugglornas vän. Han samlar information och fabeln slutar sedan med att de blåögda ugglorna bränns inne.
Sensmoralen är dels att den som inte känner sin egen och sin fiendes styrka och går i krig när han är den svagare saknar visdom. Men den är också att man inte ska lita på sin fiende, även när denne ger sken av att vara i nöd. Det senare är en återkommande sensmoral, något liknande drabbar de fiskar som litar på en gammal stork. Traditionella fiender kan ibland bli vänner i fablerna, som kråkan och musen, men det är ingen självklar utveckling och musen är med rätta försiktig innan. Att kunna skilja mellan vän och fiende är livsviktigt i en värld där den tillfälligt svagare ofta använder list och svek.
Sammantaget finner vi alltså att fabeln i gemen, och den längre samlingen i synnerhet, använts för att förmedla perspektiv och visdom. Dess lärdomar är många gånger fortfarande av värde, och oavsett om vi talar om Panchatantra eller Aisopos är det god läsning för både vuxna och barn.
Relaterat
Eric Hermelin
Kungaspegeln
The Saga of the Aryan Race
Om skribenten: Joakim Andersen
